En dag i livet
Jag är en thinker. En grubblare. Jag tänker på onaturliga saker (som för mig är helt naturliga) och konstiga saker. Otäcka saker och sorgliga saker, som jag inte vill tänka på men som man ändå tänker på utan att kunna göra någonting åt det. Jag tänker på sjuka saker och roliga saker. Önsketänkande.
Jag tänker; om jag vore ett fotbollsproffs, en filmstjärna eller en rockstjärna - skulle jag vara en lyckligare människa då, eller skulle jag lida nåt otroligt i avsaknaden av den frihet och anonymitet jag lever i nu?
Hur känns det att bli skjuten? Jag vill nästan veta. Kan jag fortfarande rädda en skyskrapa med människor ifrån terrorister, eller skulle jag svimma av smärta bara jag blev lite sveddad av kulan?
Om jag satt bredvid Liam Gallagher på en 28 timmars flygresa, eller om vi bara åt en lång middag ihop - skulle vi då kunna utveckla en ärlig och fin vänskap?
Om man fick till det perfekta nedslaget, skulle man då kunna dyka från nästan hur hög höjd som helst?
Jag tänker; om jag blev mångmiljonär imorgon - skulle jag då bli rikare eller fattigare?
Skulle det gå att kunna bli Batman? En svensk Batman. Han är ju 100% mänsklig, utan lyxiga superkrafter som till exempel Stålmannen, Spindelmannen och Hulken. Han man bara lite resurser så, det borde kunna funka att bli en slags superhjälte. Jag skulle älska att stå på ett hyreshustak längs Drottninggatan, skjuta iväg ett stålrep och svinga mig över till taket på Konsum.
Hur känns det att hoppa i en swimmingpool fylld av läsk? Det känns svårsimmat, som att man inte skulle komma nån vart. Och när jag var liten hade jag en dröm om att fylla mitt rum från golv till tak med grädde.
Jag tänker; om jag sparat varenda krona jag ägt i mitt liv, hur mycket hade jag haft idag då? Eller rättare sagt, hur mycket pengar har jag egentligen gjort av med i mitt liv? Vill nästan inte tänka på det.
Och är det inte konstigt att vi lever genom att andas? Att vi gör det utan att tänka på det. Andas, alltså.
Hur många år av våra liv sover vi bort egentligen? Fast det är klart, man måste ju sova för att fungera normalt.
Jag tänker; undrar hur många personer i världen som uttrycker ordet "vacker" precis just...NU!
Men det jag undviker att tänka på är rymden, och allt vad det innebär. Det är hiskeligt fascinerade, men alldeles för stort och svårt och ogreppbart. Jag vill verkligen veta hur det ligger till. Precis exakt hur det ligger till. Men det kommer aldrig att hända, och det gör mig förtvivlad, rädd, frustrerad och nästan arg. Så jag försöker att aldrig tänka på rymden.
En sak jag dock tänkt på länge och ofta är: om man var riktigt stark i armarna, alltså riktigt jävla tokstark - borde man inte då kunna lyfta sig själv? Jag vet, jag vet - tyngdkraften. Men...om man är omänskligt stark, borde det inte gå då? Armarna...händerna under låren...sittandes...en liten stund i alla fall?
Jag tänker; om jag vore ett fotbollsproffs, en filmstjärna eller en rockstjärna - skulle jag vara en lyckligare människa då, eller skulle jag lida nåt otroligt i avsaknaden av den frihet och anonymitet jag lever i nu?
Hur känns det att bli skjuten? Jag vill nästan veta. Kan jag fortfarande rädda en skyskrapa med människor ifrån terrorister, eller skulle jag svimma av smärta bara jag blev lite sveddad av kulan?
Om jag satt bredvid Liam Gallagher på en 28 timmars flygresa, eller om vi bara åt en lång middag ihop - skulle vi då kunna utveckla en ärlig och fin vänskap?
Om man fick till det perfekta nedslaget, skulle man då kunna dyka från nästan hur hög höjd som helst?
Jag tänker; om jag blev mångmiljonär imorgon - skulle jag då bli rikare eller fattigare?
Skulle det gå att kunna bli Batman? En svensk Batman. Han är ju 100% mänsklig, utan lyxiga superkrafter som till exempel Stålmannen, Spindelmannen och Hulken. Han man bara lite resurser så, det borde kunna funka att bli en slags superhjälte. Jag skulle älska att stå på ett hyreshustak längs Drottninggatan, skjuta iväg ett stålrep och svinga mig över till taket på Konsum.
Hur känns det att hoppa i en swimmingpool fylld av läsk? Det känns svårsimmat, som att man inte skulle komma nån vart. Och när jag var liten hade jag en dröm om att fylla mitt rum från golv till tak med grädde.
Jag tänker; om jag sparat varenda krona jag ägt i mitt liv, hur mycket hade jag haft idag då? Eller rättare sagt, hur mycket pengar har jag egentligen gjort av med i mitt liv? Vill nästan inte tänka på det.
Och är det inte konstigt att vi lever genom att andas? Att vi gör det utan att tänka på det. Andas, alltså.
Hur många år av våra liv sover vi bort egentligen? Fast det är klart, man måste ju sova för att fungera normalt.
Jag tänker; undrar hur många personer i världen som uttrycker ordet "vacker" precis just...NU!
Men det jag undviker att tänka på är rymden, och allt vad det innebär. Det är hiskeligt fascinerade, men alldeles för stort och svårt och ogreppbart. Jag vill verkligen veta hur det ligger till. Precis exakt hur det ligger till. Men det kommer aldrig att hända, och det gör mig förtvivlad, rädd, frustrerad och nästan arg. Så jag försöker att aldrig tänka på rymden.
En sak jag dock tänkt på länge och ofta är: om man var riktigt stark i armarna, alltså riktigt jävla tokstark - borde man inte då kunna lyfta sig själv? Jag vet, jag vet - tyngdkraften. Men...om man är omänskligt stark, borde det inte gå då? Armarna...händerna under låren...sittandes...en liten stund i alla fall?
Kommentarer
Trackback
