Jens Lapidus gör det igen
Nu har jag läst ut Livet deluxe - och Jens Lapidus levererar igen. Jävlar vilken bra bok! Snäppet sämre än debuten Snabba cash, men snäppet bättre än uppföljaren Aldrig fucka upp.
Sammanfattningsvis har triologin i Stockholm-Noir-serien varit bland det bästa jag läst. Spännande, rått och intressant rakt igenom.
Det som kännetecknar en bra bok är att man ser bilder framför sig när man läser, som en film. Har jag svårt att se bilder, eller om jag inte tycker om bilderna, så har jag mycket svårt att fortsätta läsa en bok. Det problemet finns inte i Jens Lapidus böcker. Herregud vilka filmer jag har sett när jag har läst de här tre böckerna.
Men en konstig grej är detta; karaktärerna i Lapidus böcker är ju mestadels grovt kriminella, våldsamma och väldigt osympatiska. Ändå sitter man där och känner sympati och medlidande för dessa karaktärer. Man nästan unnar dem framgång i det de gör och hoppas att det ska gå bra, vilket egentligen är horribelt. Hur kan man känna sympati för mördare och rånare?
Jag antar att det blir ett slags Stockholms syndrom-tänk. Man följer karaktärerna nära, lär känna dem och får en slags förståelse. Det är en märklig känsla när man upptäcker sig själv tycka synd om dem i såna fall där de får vad de förtjänar och där rättvisan har sin gång.
Nåväl, läs Livet deluxe - och läs de andra böckerna också om ni inte redan gjort det!
Sammanfattningsvis har triologin i Stockholm-Noir-serien varit bland det bästa jag läst. Spännande, rått och intressant rakt igenom.
Det som kännetecknar en bra bok är att man ser bilder framför sig när man läser, som en film. Har jag svårt att se bilder, eller om jag inte tycker om bilderna, så har jag mycket svårt att fortsätta läsa en bok. Det problemet finns inte i Jens Lapidus böcker. Herregud vilka filmer jag har sett när jag har läst de här tre böckerna.
Men en konstig grej är detta; karaktärerna i Lapidus böcker är ju mestadels grovt kriminella, våldsamma och väldigt osympatiska. Ändå sitter man där och känner sympati och medlidande för dessa karaktärer. Man nästan unnar dem framgång i det de gör och hoppas att det ska gå bra, vilket egentligen är horribelt. Hur kan man känna sympati för mördare och rånare?
Jag antar att det blir ett slags Stockholms syndrom-tänk. Man följer karaktärerna nära, lär känna dem och får en slags förståelse. Det är en märklig känsla när man upptäcker sig själv tycka synd om dem i såna fall där de får vad de förtjänar och där rättvisan har sin gång.
Nåväl, läs Livet deluxe - och läs de andra böckerna också om ni inte redan gjort det!
Kommentarer
Trackback
