Jag ska nog lyckas

Ja så var det musiken. Det har varit mycket bra musik, bättre än förra året faktiskt, och detta är vad jag såg:

Onsdag:
Paolo Nutini - Såg de sista låtarna med honom. Hade inte hört om honom tidigare och det var väl inget som gjorde ett större avtryck på mig.
Lykke Li - Hörde henne och såg henne via bildskärmen inne på öltältet. Hon är ju häftig och så men har inte tillräckligt med bra låtar för mig.
Kings of leon - Första stora grejen. Såg hela konserten på ganska nära håll, och det var bra. Jag var beredd på att det inte skulle vara jättebra, eftersom att de inte har låtar för en hel konsert för mig, men Use somebody och Sex on fire var ju magiska.

Torsdag:
30 seconds to Mars - En besvikelse. Jag hade väl inga jättehöga förväntningar, men det var sämre än väntat. Det lyfte aldrig och man slarvade bort hitsen.
The Ark - Riktigt bra faktiskt, även fast jag inte är något The Ark-fan. Men det var snyggt och välspelat, smått mäktigt. Sedan spelade det ju inte att de bara körde hitsen rakt av eftersom att det är deras avskedsturné.

Fredag:
bob hund - Dem såg jag helt själv, och det var en bra spelning. Urflippat och härligt knasigt.
The Sounds - En besvikelse. Körde mest nya låtar, vilket inte funkar för mig. Nej, det var inget vidare, och jag gick ganska tidigt.
Henrik Berggren - Såg jag också helt själv, och det var den största upplevelsen på hela festivalen. Så jävla bra. Jag fick nästan springa med kryckorna för att hinna fram i tid, men det var det värt. Ensam på scen med en akustisk gitarr, sånär som på en trumpetspelare och kompgitarrist, så spelade han Broder Daniel-låtar som fick mig att börja gråta i min ensamhet. Herregud vad bra det var.
Anna Järvinen - Såg bara ett par låtar, men det var rätt så bra det lilla jag såg.
Social distortion - Hörde jag och såg jag via bildskärmen inne på öltältet, och det var väl så bra man förväntat sig, men varken mer eller mindre.
The Strokes - Såg jag också själv, jag var fan själv på alla konserter den här dagen. Men detta var också riktigt bra. Fick inget bra betyg i tidningarna, och de andra tyckte inte heller det var nåt vidare, men för mig som gillar Strokes mycket så var det en grym upplevelse.

Lördag:
Skulle ha sett Filip & Fredrik, som skulle anordna nån slags allsång med gäster, men till min helvetes stora besvikelse så var kön så lång att det var omöjligt att komma in, och så hade det tydligen sett ut 1½ timme innan insläpp. Riktigt surt.
Mando diao - På vägen hem från Filip & Fredrik snappade man upp ett par låtar från Mando diaos "akustiska" spelning, och det lät bra. Orkade ändå inte se dem helt och hållet av någon anledning. Vet inte varför, jag gillar ju dem.
Bob Dylan - Ingen höjdare, men det var man ju beredd på. Ändå roligt att ha sett honom. Men tydligen hade han varit bra, om man får tro recensenterna. Jag vet inte jag.
Håkan Hellström - Till sist var det ju konungen själv. Festivalens sista akt. Och ja, det var så jävla! Jag håller Henrik Berggrens konsert högre, men Håkan Hellström är så nära efter som det går. Jag hade såklart gigantiska förväntningar, trodde att det skulle bli det bästa någonsin. Det var sista artisten på festivalen, det var sommarnatt, det var mellan 40-50 000 i publiken, det var Håkan. Jag trodde det skulle bli överjävligt bra, och det blev det ju inte. Men ändå tillräckligt bra för att det skulle vara magiskt. Dock var jag ganska i gasen, jag hade svept tre öl på kort tid innan konserten, så jag svävade en aning. Och jag dansade, rätt så hårt faktiskt, och vevade med kryckorna så det stod härliga till. En perfekt avslutning, helt enkelt.