Jag ska nog lyckas

Apropå det, som Far skulle ha sagt.
    Jag lyssnade på Sven Nylanders sommarprat häromdagen, vilket var ett av de sommarpratarprogrammen som jag bara var tvungen att höra. Jag var mycket intresserad av att höra hans berättelse kring kokain-skandalen i Göteborg för två år sedan.
    Det var ju en fet skandal, och för mig och säkert många andra en smått chockerande nyhet att helhylle-Sven, mannen som kämpade för ren idrott, skulle åka dit för kokain. Och i samband med friidrotts-VM i Göteborg!?
    Nåväl, jag ska inte säga att jag försvarar honom på nått sätt - men efter att ha lyssnat på programmet så kan jag säga att jag förstår honom mer. Det var fortfarande korkat, till och med bortom korkat, det finns inte en tillstymmlese till försvar. Men jag kan förstå att det hände, hur idiotiskt det än var, med tanke på att det inte var första gången han använt kokain på fyllan. Det hade hänt tidigare, och i detta omdömmeslösa tillstånd så hände det igen.
     För Sven Nylander, den ständiga fyran, den ständiga förloraren, så blev det den största förlusten någonsin. Han tappade allt, i form av karriär och affärer - men det blev ändå ett välbehövligt, livsviktigt, uppvaknande. Om än ett smärtsamt sådant.