Resumé; Peace & love, del 1
Hemma igen efter ett nytt äventyr på Peace & love. Känslan i bilen hem igår var att det var roligare i år än förra året - men efter att ha överlagt med mina reskumpaner, Melissa-tjejen och Crazy Malin, så kom jag underfund med att det kanske var roligare förra året. Därmed inte sagt att det var tråkigt i år, men det hände lite mer förra året.
Två bra saker:
1. Vi klarade oss från regnet hela festivalen, sånär som på ett par droppar på torsdagseftermiddagen. Onsdagen och torsdagen var annars grymt varma, medan fredagen och lördagen var lite mer mulna och återhållsamma.
2. Mitt knä höll hela vägen, och mycket bättre än förväntat. Jag slutade med tabletterna på onsdagseftermiddagen, och jag tvekade en aning om jag skulle kunna dricka på kvällen. Men tillslut tog jag ett redigt glas vin - och sedan blev jag dåsig som en liten dåre. Trött, febrig och ont i huvudet. Det kändes inte alls bra när jag la mig på onsdagskvällen, och jag tänkte "Det här kommer att bli katastrof!". Men så vaknade jag på torsdagsmorgonen och kände mig...mycket bättre. Inget ont i knäet som jag annars alltid brukar ha på morgonen. Sedan blev det bara bättre och bättre hela tiden.
Två dåliga saker:
1. Köerna. 50 000 människor var några tusen för många för att det skulle vara smidigt och så vid ingångarna, matställena och öltältet. Hoppas man löser detta till nästa år.
2. Även om mitt knä blev bättre och bättre så kunde jag ändå inte stå rätt upp och ner och titta på en hel konsert. Jag klarade max ett par låtar, sedan var jag tvungen att sätta mig ner. Trist, men en uppoffring jag kunde stå ut med eftersom att det gick så bra annars.
Annars då?
Vi fick en bra plats med husvagnen, tycker jag. Bättre än förra året, även om doften ifrån den fullständigt överpissade urinoraren var lite trälig.
Där hängde vi mycket, för att inte säga hela tiden, när vi inte var på festivalområdet. Det var i och för sig lite tråkigt, att vi inte rörde oss i större utsträckning, men för mig så var det det bästa med tanke på knäet. Även fast knäet kändes bra så var det ju inte så att jag kunde röra mig obehindrat från ställe till ställe.
Men vi sjöng och drack och skrattade, och härjade i viss mån. Det hade ju varit roligt om man kunde ha varit lite mer crazy. Det saknade jag. Att jag inte kunde bjuda på fler roligheter. Man behöver vara lite crazy ibland, lite larvig och omogen, för det är då man skapar de där roliga tillfälligheterna som man kan skratta åt dagen efter, eller kanske hela livet.
Jag kunde inte dricka tillräckligt mycket för att komma i ett sånt där härligt flow då man bara släpper alla hämningar, för då hade säkert någonting tråkigt hänt med knäet, och det är någonting som drar ner betyget för den här upplagan av Peace & love.
Men det har ändå bjudits på många roliga stunder, och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att misslyckas med att ha roligt när man är med de här människorna jag varit med. Melissa-tjejen, Flöjten, Crazy Malin, Mimmi...Varulven. Underbara människor. Jag älskar det här gänget, allt är så enkelt, så bra, så roligt.
Jag skulle lätt kunna ha varit kvar på festivalen ett par dagar till. Visst var det skönt att få komma hem och duscha för första gången på 5 dagar, och visst var det skönt att sova i en riktig säng - men hade jag bara fått duscha så hade jag lätt klarat en vecka till faktiskt. Så mycket tycker jag om detta sällskapet jag varit med. Sedan hade vi våra ständiga gäster Lillebror, Kräftan och Smetan, som är minst lika underbara.
Nej fy fan, även fast ni kanske märker att förutsättningarna var lite annorlunda det här året jämför med förra året så var det ändå en jävla rolig resa, och tomheten som infann sig igår när man kom hem, och som sitter i än idag, är vidrig. Jag vill tillbaka, eller jag vill fortsätta. Jag är inte färdig.
Två bra saker:
1. Vi klarade oss från regnet hela festivalen, sånär som på ett par droppar på torsdagseftermiddagen. Onsdagen och torsdagen var annars grymt varma, medan fredagen och lördagen var lite mer mulna och återhållsamma.
2. Mitt knä höll hela vägen, och mycket bättre än förväntat. Jag slutade med tabletterna på onsdagseftermiddagen, och jag tvekade en aning om jag skulle kunna dricka på kvällen. Men tillslut tog jag ett redigt glas vin - och sedan blev jag dåsig som en liten dåre. Trött, febrig och ont i huvudet. Det kändes inte alls bra när jag la mig på onsdagskvällen, och jag tänkte "Det här kommer att bli katastrof!". Men så vaknade jag på torsdagsmorgonen och kände mig...mycket bättre. Inget ont i knäet som jag annars alltid brukar ha på morgonen. Sedan blev det bara bättre och bättre hela tiden.
Två dåliga saker:
1. Köerna. 50 000 människor var några tusen för många för att det skulle vara smidigt och så vid ingångarna, matställena och öltältet. Hoppas man löser detta till nästa år.
2. Även om mitt knä blev bättre och bättre så kunde jag ändå inte stå rätt upp och ner och titta på en hel konsert. Jag klarade max ett par låtar, sedan var jag tvungen att sätta mig ner. Trist, men en uppoffring jag kunde stå ut med eftersom att det gick så bra annars.
Annars då?
Vi fick en bra plats med husvagnen, tycker jag. Bättre än förra året, även om doften ifrån den fullständigt överpissade urinoraren var lite trälig.
Där hängde vi mycket, för att inte säga hela tiden, när vi inte var på festivalområdet. Det var i och för sig lite tråkigt, att vi inte rörde oss i större utsträckning, men för mig så var det det bästa med tanke på knäet. Även fast knäet kändes bra så var det ju inte så att jag kunde röra mig obehindrat från ställe till ställe.
Men vi sjöng och drack och skrattade, och härjade i viss mån. Det hade ju varit roligt om man kunde ha varit lite mer crazy. Det saknade jag. Att jag inte kunde bjuda på fler roligheter. Man behöver vara lite crazy ibland, lite larvig och omogen, för det är då man skapar de där roliga tillfälligheterna som man kan skratta åt dagen efter, eller kanske hela livet.
Jag kunde inte dricka tillräckligt mycket för att komma i ett sånt där härligt flow då man bara släpper alla hämningar, för då hade säkert någonting tråkigt hänt med knäet, och det är någonting som drar ner betyget för den här upplagan av Peace & love.
Men det har ändå bjudits på många roliga stunder, och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att misslyckas med att ha roligt när man är med de här människorna jag varit med. Melissa-tjejen, Flöjten, Crazy Malin, Mimmi...Varulven. Underbara människor. Jag älskar det här gänget, allt är så enkelt, så bra, så roligt.
Jag skulle lätt kunna ha varit kvar på festivalen ett par dagar till. Visst var det skönt att få komma hem och duscha för första gången på 5 dagar, och visst var det skönt att sova i en riktig säng - men hade jag bara fått duscha så hade jag lätt klarat en vecka till faktiskt. Så mycket tycker jag om detta sällskapet jag varit med. Sedan hade vi våra ständiga gäster Lillebror, Kräftan och Smetan, som är minst lika underbara.
Nej fy fan, även fast ni kanske märker att förutsättningarna var lite annorlunda det här året jämför med förra året så var det ändå en jävla rolig resa, och tomheten som infann sig igår när man kom hem, och som sitter i än idag, är vidrig. Jag vill tillbaka, eller jag vill fortsätta. Jag är inte färdig.
Kommentarer
Trackback
