Jag ska nog lyckas

Sista programmet av Nittileaks igår, och det har varit en underbar programgram-serie. Dels för att 90-talet är ett årtionde som är mig kärt, eftersom att jag växte upp då - och dels för att Filip & Fredrik är mästare på just såna här program med "knäppa klipp", sköna återblicka och ljuvliga/bisarra analyser.
     Igår handlade det avslutningsvis om 1999, och för mig är det, liksom 1995, något utav ett lost år. Det ringer inga direkta klockor ifrån 1999.
     Men jag slutade ju sexan och mellanstadiet, och började på högstadiet. Det var en ganska big deal, vill jag minnas. För mig hade det ju alltid varit vuxna män och kvinnor som gått på Centralskolan, och nu skulle plötsligt lilla jag tassa runt där. Det rimmade illa. Men det gick ju ganska bra, och jag kom att trivas.
      1999 blev jag också tonåring, vilket jag inte trivdes med. Jag ville vara barn för alltid, och det kändes som att jag förlorade min rätt till att vara barn i och med att jag blev inknuffad i tonåringarnas värld. Det blev en mindre kamp, och det tog faktiskt många år innan jag insåg mig förlorad - fast då hade jag accepterat förlusten och kände att det ändå var på sin plats för en ny tid i livet.
      Att det senare skulle komma att bli nytt millenium lade jag väl inte sådär jättestor vikt vid. Det kändes inget märkvärdigt - men när man tänker efter idag så är, eller var, det ju en jävla grej. Hur många får uppleva nåt sånt, att gå in i ett nytt årtusende? Det är ganska stort, faktiskt.
      Millenium-firandet blev väl inte så jättemärkvärdigt. Vi var hemma hos Söderholms på kvällen, och vid tolvslaget befann vi oss upp på byn på torget där det var lite pompa och ståt. Sedan dröjade det inte länge innan Mor kastade in handduken. Jävlar i min lilla låda vad hon var på lyset! Det är första och enda gången jag sett Mor så kalaspackad - hon fick till och med bäras hem. I pälskappan. Folk måste ha trott att Far fällt en björn eller nåt sånt när han kom bärandes på den lurviga figuren. Men roligt var det. Åtminstone idag.