Min fobi
Läste igår på expressen.se om björn-rabaldret uppe i Funäsdalen, att de nu avlivat björnungarna som blev kvar i idet.
Alltså, det är ju svårt att inte tycka om tre små gulliga nallebjörnar - men jag hatar verkligen björnar! Eller "hatar" är kanske fel ordval - jag räds dem nästintill lika mycket som döden!
Björnar är nog min störst fobi. Fast egentligen är det ju ingen fobi, det är bara en ren och skär rädsla. Jag är livrädd för de satans lufsarna.
Kanske är det för att björnar är det enda rovdjuret i Sverige som är direkt farligt för människan vid fel tid och plats? Kanske är det därför jag byggt upp en sådan otrolig hat-skräck kring dem? Jag hatar verkligen björnar! Jag hatar dem för att jag är så jävla rädd för dem!
Till och med när jag traskar runt uppe på Åsen så är jag på min vakt. Varenda litet onaturligt ljud och varje misstänksam rörelse i buskarna ger mig kalla kårar - för jag vet att nån gång, nån dag, så kan det hända. Plötsligt står björnjäveln där, och då skulle det inte förvåna mig dennes satans ungar står lämpligt placerade bakom mig. Jag är mitt i skottlinjen, med andra ord.
Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera. Jag VET ju att man inte ska springa, men jag har ytterst svårt att tänka mig att jag skulle komma på någonting annat än att fly just då. Det skulle nog ske instinktivt, jag skulle nog inte ens börja fundera på eventuella andra alternativ. Spela död? Nja, jag skulle nog inte ha sinnesnärvaron eller modet till det. Sakta backa bakåt medan jag pratar med björnen? Mmm, visst, troligt. Vad skulle jag säga? "App app app app...nu så tar vi det lilla lugna här...såja...lugnt och fint...jag ska gå...jag går nu...nejdå nejdå, inte följa efter mig....nej..Nej...NEJ!" - och sedan skulle jag springa ändå.
Jag har tänkt på det här med att klättra upp i ett träd. Alltså, jag vet ju att björnar är skickliga klättrare - men nog fan skulle jag väl mäkta med att sula till den fan i ansiktet så björnjäveln for ner med en härlig fart. Eller?
Nej, antagligen skulle jag nog inte behöva oroa mig över flyktalternativ. Jag skulle nog med all sannolikhet dö av rädsla i samma sekund jag såg björnjäveln.
Usch.
Nej men alltså, även fast björnungarna är söta och goa så...ja, ni förstår kanske hur jag tänker.
Alltså, det är ju svårt att inte tycka om tre små gulliga nallebjörnar - men jag hatar verkligen björnar! Eller "hatar" är kanske fel ordval - jag räds dem nästintill lika mycket som döden!
Björnar är nog min störst fobi. Fast egentligen är det ju ingen fobi, det är bara en ren och skär rädsla. Jag är livrädd för de satans lufsarna.
Kanske är det för att björnar är det enda rovdjuret i Sverige som är direkt farligt för människan vid fel tid och plats? Kanske är det därför jag byggt upp en sådan otrolig hat-skräck kring dem? Jag hatar verkligen björnar! Jag hatar dem för att jag är så jävla rädd för dem!
Till och med när jag traskar runt uppe på Åsen så är jag på min vakt. Varenda litet onaturligt ljud och varje misstänksam rörelse i buskarna ger mig kalla kårar - för jag vet att nån gång, nån dag, så kan det hända. Plötsligt står björnjäveln där, och då skulle det inte förvåna mig dennes satans ungar står lämpligt placerade bakom mig. Jag är mitt i skottlinjen, med andra ord.
Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera. Jag VET ju att man inte ska springa, men jag har ytterst svårt att tänka mig att jag skulle komma på någonting annat än att fly just då. Det skulle nog ske instinktivt, jag skulle nog inte ens börja fundera på eventuella andra alternativ. Spela död? Nja, jag skulle nog inte ha sinnesnärvaron eller modet till det. Sakta backa bakåt medan jag pratar med björnen? Mmm, visst, troligt. Vad skulle jag säga? "App app app app...nu så tar vi det lilla lugna här...såja...lugnt och fint...jag ska gå...jag går nu...nejdå nejdå, inte följa efter mig....nej..Nej...NEJ!" - och sedan skulle jag springa ändå.
Jag har tänkt på det här med att klättra upp i ett träd. Alltså, jag vet ju att björnar är skickliga klättrare - men nog fan skulle jag väl mäkta med att sula till den fan i ansiktet så björnjäveln for ner med en härlig fart. Eller?
Nej, antagligen skulle jag nog inte behöva oroa mig över flyktalternativ. Jag skulle nog med all sannolikhet dö av rädsla i samma sekund jag såg björnjäveln.
Usch.
Nej men alltså, även fast björnungarna är söta och goa så...ja, ni förstår kanske hur jag tänker.
Kommentarer
Trackback
