En doft av ett liv
Jag springer över ängen, varje steg framåt är en pusselbit jag saknade som ung. Det går bättre dag för dag nu.
Det var nåt år sedan, hon sa "Sluta bete dig som en vildhund. Du strövar runt i jakt på nåt att äta och nånstans att sova, allt för att överleva en dag till." Behövde ingen att älska och ingen som älskade mig. Hon visste nog inte att jag saknade dig.
Jag gick förbi min gamla skola, de där träden doftade likadant som på våren när jag var barn. Saker förändras när åren går, men vissa saker består. Ingen kan förstå hur mycket de där träden betyder för mig, och om mitt liv nån gång passerar revy som så kommer det att dofta som från de där träden.
Och Västerskolans korridorer ser likadana ut, men det är inte samma skola. Fast om jag sätter mig ner och blundar en stund kan jag höra mig själv på andra sidan väggen. Jag kanske aldrig riktigt har lämnat?
Och på Karlaskolan är det inte någon som är kär i någon längre. En byggarbetsplats, det ska till och bli en fin plats inför döden. Det svänger så fort.
Algot's järn har stängt igen, jag hoppas aldrig de tar ner skylten. Och Bruno finns inte mer, men bion lever kvar och jag glömmer aldrig.
Det är inte samma stad längre, för jag har blivit äldre och ser saker som inte fanns då, när jag var nyfödd och blind. Men var jag lyckligare då?
Storstan kan ta mina vänner, den kan låna min familj - men den har ingen själ och där är trångt för dom som vill någonting. Där gäller samma pengar, där finns samma hat, samma kärlek och problem. Jag har allt jag behöver.
Vildhundarna och pundarna sover tätt intill varandra och talar samma språk. Men jag förstår dom inte längre, och det kanske är bra. Det är alldeles för sent att tro att jag är någonting, för jag har varit mer än jag klarar av. Nu vet jag vad jag är, och det kommer inte att sluta så här.
Jag saknar ingenting. Eller jo. Jag saknar dig. Men bara om du lämnar mig.
Det var nåt år sedan, hon sa "Sluta bete dig som en vildhund. Du strövar runt i jakt på nåt att äta och nånstans att sova, allt för att överleva en dag till." Behövde ingen att älska och ingen som älskade mig. Hon visste nog inte att jag saknade dig.
Jag gick förbi min gamla skola, de där träden doftade likadant som på våren när jag var barn. Saker förändras när åren går, men vissa saker består. Ingen kan förstå hur mycket de där träden betyder för mig, och om mitt liv nån gång passerar revy som så kommer det att dofta som från de där träden.
Och Västerskolans korridorer ser likadana ut, men det är inte samma skola. Fast om jag sätter mig ner och blundar en stund kan jag höra mig själv på andra sidan väggen. Jag kanske aldrig riktigt har lämnat?
Och på Karlaskolan är det inte någon som är kär i någon längre. En byggarbetsplats, det ska till och bli en fin plats inför döden. Det svänger så fort.
Algot's järn har stängt igen, jag hoppas aldrig de tar ner skylten. Och Bruno finns inte mer, men bion lever kvar och jag glömmer aldrig.
Det är inte samma stad längre, för jag har blivit äldre och ser saker som inte fanns då, när jag var nyfödd och blind. Men var jag lyckligare då?
Storstan kan ta mina vänner, den kan låna min familj - men den har ingen själ och där är trångt för dom som vill någonting. Där gäller samma pengar, där finns samma hat, samma kärlek och problem. Jag har allt jag behöver.
Vildhundarna och pundarna sover tätt intill varandra och talar samma språk. Men jag förstår dom inte längre, och det kanske är bra. Det är alldeles för sent att tro att jag är någonting, för jag har varit mer än jag klarar av. Nu vet jag vad jag är, och det kommer inte att sluta så här.
Jag saknar ingenting. Eller jo. Jag saknar dig. Men bara om du lämnar mig.
Kommentarer
Postat av: V
<3
Trackback
