Det börjar bli bättre
Äntligen nuddade Så mycket bättre lite av förra årets mysiga briljans och spontanitet. Men det krävdes tre program och en Timbuktu som stod i centrum.
Att se Ledin och E-type hoppa höjdhopp är väl lagom underhållande, men att se Wiehe som en arbetsskygg och motsträvig bonde var desto roligare. Just Mikael Wiehe börjar jag gilla, och han kommer mer och mer in i Pluras roll från förra säsongen.
Däremot var musiken sådär, igen. Fast det var den väl förra året också, om man tänker efter.
För en gång skull var det inte Lalehs framträdande som var bäst, även om hon gjorde en helt okej version av Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Istället skulle jag vilja säga att Lena Philipssons avskalade pianoversion av The botten is nådd var kvällens bästa, tätt följd av Mikael Wiehes, på nytt, släpiga Neil Young-version av Jag drar. Jag hade inte hört den låten tidigare, men jag gillade det.
Strö lite socker på mig hade jag inte heller hört tidigare, och i Eva Dahlgrens tolkning blev det en försiktig och fin liten bit, men inget direkt märkvärdigt.
E-type gjorde reagge-techno av Det löser sig och Ledin försökte sig på lite rap i Gott folk, båda med blandat resultat.
Det blev glädje och tårar, som vanligt, men för första gången kändes det något sånär som på riktigt.
Att se Ledin och E-type hoppa höjdhopp är väl lagom underhållande, men att se Wiehe som en arbetsskygg och motsträvig bonde var desto roligare. Just Mikael Wiehe börjar jag gilla, och han kommer mer och mer in i Pluras roll från förra säsongen.
Däremot var musiken sådär, igen. Fast det var den väl förra året också, om man tänker efter.
För en gång skull var det inte Lalehs framträdande som var bäst, även om hon gjorde en helt okej version av Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Istället skulle jag vilja säga att Lena Philipssons avskalade pianoversion av The botten is nådd var kvällens bästa, tätt följd av Mikael Wiehes, på nytt, släpiga Neil Young-version av Jag drar. Jag hade inte hört den låten tidigare, men jag gillade det.
Strö lite socker på mig hade jag inte heller hört tidigare, och i Eva Dahlgrens tolkning blev det en försiktig och fin liten bit, men inget direkt märkvärdigt.
E-type gjorde reagge-techno av Det löser sig och Ledin försökte sig på lite rap i Gott folk, båda med blandat resultat.
Det blev glädje och tårar, som vanligt, men för första gången kändes det något sånär som på riktigt.
Kommentarer
Trackback
