Jag ska nog lyckas

Hej på dig igen, din gamla smörsångare där. Har de någon karaokebar där du finns idag?
     Du kanske har svårt att tro på det, men jag tänker på dig än. Ofta. Mer än någonsin, faktiskt. Jag ska inte påstå att det är varje dag. Det är nog mer rättvist att säga ungefär varannan dag. Oftast kvällstid, närapå nattetid. Just den där stunden då man lägger huvudet på kudden och ögonen stirrar upp, förbi taket, mot himmelen. Det har bara blivit som så.
     Kanske för att du påverkat mig mer än vad jag någonsin tidigare kunnat förstå. Inte förrän nu, efter 3 år, då jag fortfarande tänker på dig som en av mina hjältar. Inte för att jag sökte efter någon förebild eller så i mina yngre dagar, utan för att...du bara blev det. En förebild. En utav många, men det var framförallt du.
     Och för varje år som går så blir jag mer och mer tacksam. För allt. För allt du gav mig utan att du ens visste om det.
     Jag kan tänka mig att det var så Zlatan kände inför Henrik Larsson. Inga övriga jämförelser.
     Och fortfarande. 3 år. Det känns som igår. Eller som ett sommaruppehåll. Och jag tror att när allt kommer omkring så är allt ett enda jävla uppehåll.
     Herregud, när jag tänker efter. Tänk att få att ha varit med sommaren -94. Tänk att få ha varit lite äldre då.
     Mitt bästa, och sista, minne är utgången i Eskilstuna, i mitten av september. Jag älskar lagfester, men just den där, i klubbstugan, var inget vidare, så jag drog in till Eskilstuna. Jag skämdes lite, för jag märkte att det inte var populärt. Lite senare i Eskilstuna så ringde Bot-mannen till mig. Han var sur, men han stod ändå utanför porten till lägenheten jag befann mig i - och in kom han, du och Ruutu. Ett jävla supergäng, helt enkelt, och min kväll blev plötsligt mycket bättre. Sedan sjöng vi och surrade om ditten och datten, som man alltid gör, varpå vi drog ut på stan. Plötsligt stod jag inför ett val - skulle jag hänga med Riddarna till Nybron eller er, heroes? Det blev er, ett val jag alltid kommer att vara glad över.
    Vi hamnade backstage på Harrys, det var Steve som fixade, med allt vad det innebär, och vi blev nästintill fulla som ägg. Där hade jag kunnat sitta en hel dag, men några timmar fick räcka. Du vet, det är sånt där jag älskar mest, att sitta med hjältar och bara prata på. Den enda som fattades var Selander, sen hade mitt liv varit perfekt.
    Men...hade jag bara vetat då vad som skulle komma så hade jag sagt så mycket mer. Hur mycket du betydde. Det bär jag fortfarande med mig, känslan av att du aldrig fick veta. Men jag hoppas att du visste ändå, på nåt sätt. Det är inte lätt. Och det är mitt eget fel.
    Du vet jag pajade knät, och det kanske aldrig blir nåt av mig. Men en sak ska du veta, i tv-spelet Football Manager 2006 så fanns KBK med, eftersom vi då spelade i division 2, och "om Örjan Andersson fick välja startelva så skulle Jonatan Björklund spela högerback". I spelet alltså, men för mig är det inte långt ifrån verklighet. Du trodde på mig, och du är en av anledningarna till att jag kommer att spela fotboll igen.
    På alla sätt; jag saknar dig så mycket.

Och angående den där kvällen i Eskilstuna - jag, du och Ruutu delade en taxi hem, och sjävlklart fick jag betala tusingen det kostade bara för att ta oss hem.
    En tusing väl värd spenderad.