Jag ska nog lyckas

Ja jävlar. Det här var nåt gammalt jag hittade på datorn. Kan inte minnas när jag skrev det, men det är ju bättre än ingenting.

"Min enda ögonsten. Du är allt för mig. Ja det är nåt med dig som gör mig dum. Nåt som får mig ur balans och bortom den kropp jag bär på. Jag tror du är den sista, och enda, av ditt slag. Jag säger det här utan förväntningar på gensvar. Vill bara att du ska veta. Jag älskar dig.
     Ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag. Han kunde aldrig veta. Han såg någonting framför sig, någonting han trodde var idag. Men han såg aldrig det här, och jag skulle vilja berätta.
     Jag vrider mig i sängen från sen kväll till tidig morgon. Försöker nå dig, men du är inte där. Så jag fortsätter att vrida. Ur högtalarna sjunger Elvis om hur "only fools rush in", och Krunegård berättar hur han är "high on you and on drugs" och att det är "the worst combination of addictions".
     Det är nog rättvist att säga att du är den enda för mig. Jag skulle nog kunna tänka mig att leva ensam resten av livet om jag inte... Jag vill inte vara ensam, men ett liv utan dig skulle kännas så oavsett om jag hade någon annan vid min sida.
     Om man frågar mig vet jag inte. Jag vet att jag älskar dig, men jag vet inte om det är tillräckligt. Jag tror att jag tycker om dig för mycket. Så mycket att det förstör mig. Är det värt det för ingenting?
     Jag kan vänta en evighet, på kanske ingenting. Jag kan nog vänta en evighet, för att inte missa någonting. Du kan nog aldrig bli kär, men det är också allt du kan. En rastlös själ som överlever genom att sätta hjärtan i brand. Nästa hjärta, nästa brand.
     Och när du vill byta land, och sätta dig till ro, då är jag redan där. Kanske inte bredvid, kanske aldrig isär. Vi får nog se hur det blir, om det blir som vi vill. Jag kan vara allting, men vem vill ha allting?
     Det är så svårt att begripa sånt vi inte förstår, och det är så svårt att röra sånt vi inte rår på. Jag kan se en framtid, men jag kan inte se om vi ler.
     Men om du är den enda, betyder det att jag är körd? Dömd och förlorad. En vaktmästare av kyrkogården, till den dag då jag blir en av alla gravar.

(...)

"Nyårsafton 1997. Jag är full. Tillräckligt full för att inte tänka klart, och tillräckligt för att någonting dumt ska verka väldigt bra. Ändå tvekar jag. Ändå nekar jag.
     Jag har chans till lite ytlig kärlek, ett tvättäkta fuck. Men jag säger "Förlåt, jag kan inte", för jag tänker på en avlägsen dröm som är långt ifrån att slå in. Dig.
     Ett high five-moment förvandlades till ett stilla sorl av mumlande och de oförstådda blickarna avlöste varandra i takt med alla huvuden som skakades bland gästerna. Vem var jag att neka denna vackra kvinna? Vem var denna ynkliga man som var för "fin" för festens alla rödmålade läppar och bröst?
     Vad de inte visste var att jag hade någonting mycket vackrare i tankarna. Någonting bättre och renare än de någonsin upplevt. Du var kanske inte min - men så länge du var den enda i min skalle så skulle ingen annan få komma emellan dig och mig."