En sak bara...
När jag cyklade till gymmet tidigare ikväll så såg jag tre smågrabbar som spelade fotboll på Centralvallen - och det blev en omedelbart flashback till min barndoms glada dagar.
Jag spelade alltid fotboll, med Lillebror, med Kaggen, med Robin Pettersson, med Jocke Palm, och det var nått visst med att spela fotboll på hösten. Det var någonting med att slänga sig i det leriga gräset, den fuktiga luften och kvällarna som blev mörkare och mörkare.
Att spela fotboll om kvällarna på våren och sommaren var ju magiskt, men det var nåt visst med hösten alltså. Känslan av att vägra ge upp trots att vädret började svika, det fanns något sexigt över det. Fast så tänkte man ju inte då, då körde man ju bara.
Jag saknar det där, att bara köra på som om ingenting har hänt. Som att världen stod stilla.
Jag spelade alltid fotboll, med Lillebror, med Kaggen, med Robin Pettersson, med Jocke Palm, och det var nått visst med att spela fotboll på hösten. Det var någonting med att slänga sig i det leriga gräset, den fuktiga luften och kvällarna som blev mörkare och mörkare.
Att spela fotboll om kvällarna på våren och sommaren var ju magiskt, men det var nåt visst med hösten alltså. Känslan av att vägra ge upp trots att vädret började svika, det fanns något sexigt över det. Fast så tänkte man ju inte då, då körde man ju bara.
Jag saknar det där, att bara köra på som om ingenting har hänt. Som att världen stod stilla.
Kommentarer
Trackback
