Jag ska nog lyckas

Herrejävlar! Jag måste verkligen skriva klart min bok snart - och den måste verkligen bli bra. Eller nej, den behöver inte ens bli bra längre - den behöver bara verkligen bli framgångsrik och inkomstbringande.
      Jag måste verkligen bli min egen.
      Stressad som en gnu satte jag mig i bilen klockan 12.55 ute i Torpa för att bege mig in till min sjukgymnast på Köpings lasarett, där jag skulle vara klockan 13.00. Flera långtradare, rödljus och tågbommar senare satt jag och svor som en dåre och såg minuterna springa iväg.
      Så jag var sen, men det var lugnt. Stressen däremot, som jag sakta men säkert byggt upp sedan öppningen i morse, och som sedan eskalerade under min biltur, ville inte försvinna.
      På vägen hem var jag spänd, inte stel, som en isbit och frustrationen över allt och ingenting rann ut genom öronen på mig. Jag började irritera mig över situationer och händelser som aldrig ens har hänt, men som möjligtvis skulle kunna hända idag, imorgon eller snart. Och plötsligt kom allting.
      Jag började stressa upp mig över hela min livstillvaro och hur ingenting "stämde". Allt som jag tagit med ro blev nu blytungt och jättejobbigt.
      I duschen senare, väl hemma, försökte jag skölja bort alla mina demoner. Förgäves. Jag blev bara tom. Helt nollställd. Visste knappt vart jag var någonstans och vad jag gjorde. Började inbilla mig att jag fick svårt att andas, fast det inte var så.
      Det har varit en sådan dag, och jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Och jag tänker aldrig göra det igen.
      Måste verkligen bli min egen.

Men så började jag tänka på fredag och Rom, och då började det sakta kännas lite bättre.