Jag ska nog lyckas

Klockan är 6.30. Jag är sen, men inte stressad. Jag hinner lätt till jobbet i tid. Jag öppnar dörren och möter ett frostigt landskap.
     "Inte bra", tänker jag.
     På håll kan jag skymta de isfrusna rutorna och jag känner hur minuterna snabbt rinner ifrån mig. Jag försöker låsa upp dörren, men den trilskas. Jävlas. Sitter fast. Med sansat våld lyckas jag tillslut få upp dörrhelvetet och greppar snabbt en isskrapa.
     Att skrapa rutorna utan vantar har aldrig varit någon hit. Speciellt inte när det är sån där satans tjock is som ligger som lager på lager. Jag svär, oj vad jag svär, och längtar redan hem fastän jag inte åkt än.
     Väl i bilen, på väg, måste jag gasa på lite, men ändå ta det försiktigt. Vill inte sladda av vägen. Svänger av motorvägen, nära jobbet nu, och bara ett par minuter sen. Det lugnt. Bommarna till järnvägen åker ner.
      Svär igen, oj oj oj vad jag svär. Men det går snabbt, för en gång skull. Kommer fram till jobbet, fem minuter sen, och inser att jag hann ändå. Öppnar och går in.
      Så ser en dålig start på morgonen ut.
      Men herregud, vad gör väl det? 10 minuter senare och med en kopp kaffe i handen så var allt glömt, och en skön dag var min att möta.

Hösten är verkligen i sitt esse nu. Förvisso är de kalla morgnarna jobbiga, och som vanligt kan man inte förstå hur det kan vara så kallt, i år igen, men när dagen väl vaknat, och är så solig som idag, så är det väldigt fint. Gult så långt ökat kan nå, och det är väl nu hösten är som vackrast, innan löven faller ner helt och hållet.
      Skönt med helg också.