Livet efter 25 år
Jag har kommit fram till att min olust över att arbeta antagligen aldrig kommer att försvinna.
Det har alltid varit, ända sedan jag slutade gymnasiet, jag har aldrig förstått varför man ska arbeta. Jag har alltid haft en smygande filosofi om att livet är för kort för att slösas bort på att arbeta, och även fast det är diskutabel och naiv filosofi så kan jag fortfarande känna att den fortfarande lever.
Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår såklart att världen skulle gå under om det inte fanns människor som jobbade, samhället skulle ju rasera fullständigt, och jag förstår väl att många fler än jag hellre är lediga än jobbar. Jag är inte så dum som det låter. Jag menar bara, på mitt egensinniga lilla sätt, att jag inte ser poängen i att jobba, rent livskvalitémässigt sett.
Det är inte det att jag är lat eller slö, tvärtom så anser jag mig vara väldigt ambitiös och flitig i de jobb jag tar på mig, det är en hederssak för mig - men jag har inte hittat någonting som jag kan värdesätta lika mycket som min totala frihet, och jag tvivlar på att jag kommer att göra det.
Det enda som motiverar mig till att jobba är pengar. Man måste ha pengar för att köpa mat, betala räkningar, försörja sin familj, köpa hus och ha bil. Sedan är det det här med pensionen, man måste jobba för att få pensionspengar. Det där sistnämnda har jag börjat fundera på alltmer den senaste tiden, att försörja sin familj, att köpa hus och pensionspengar - och det gör mig kallsvettig och illamående. På ett sätt känns det som att det ligger ljusår in i framtiden, och på ett sätt känns det som att det står alldeles runt hörnet.
Men det är svårt när man inte har något drömjobb i huvudet, och det är svårt att vara lycklig om man har ett jobb man inte trivs med. Jag vill tro det i alla fall, men det kanske löser om man skaffar familj och så, då kanske man kan ta det att man har ett jobb man inte trivs med?
Det enda jag ser att jag skulle kunna trivas med är att skriva böcker, och det ger tyvärr inte så mycket pengar. Om man inte blir väldigt framgångsrik vill säga, vilket jag hade planerat att bli i så fall. Men man måste ha tid för att skriva böcker, och den tiden (alltså kvalitétstid) har jag inte eftersom att jag jobbar, och jag jobbar eftersom att jag måste tjäna pengar för att överleva.
Så min stora grandiosa plan är att göra mig ekonomiskt oberoende. Tada! Jag behöver inte vara mångmiljonär flera gånger om, det räcker om jag har så att jag kan leva Svensson-livet utan att behöva slita hund för det. Då kan jag skriva böcker i lugn och ro, försörja min familj, betala min räkningar, tanka min bil, köpa mat och kanske åka till Mallorca lite då och då.
Planen är inledd, även om jag inte har någon aning om hur det kommer att utvekla sig. Men det ska nog gå. Eller, det skulle vara väldigt roligt om det gick. På ett eller annat sätt. Annars löser det nog sig ändå. Eller? Jomen det tror jag. Det hoppas jag. Annars vore det ju för jävligt.
Det har alltid varit, ända sedan jag slutade gymnasiet, jag har aldrig förstått varför man ska arbeta. Jag har alltid haft en smygande filosofi om att livet är för kort för att slösas bort på att arbeta, och även fast det är diskutabel och naiv filosofi så kan jag fortfarande känna att den fortfarande lever.
Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår såklart att världen skulle gå under om det inte fanns människor som jobbade, samhället skulle ju rasera fullständigt, och jag förstår väl att många fler än jag hellre är lediga än jobbar. Jag är inte så dum som det låter. Jag menar bara, på mitt egensinniga lilla sätt, att jag inte ser poängen i att jobba, rent livskvalitémässigt sett.
Det är inte det att jag är lat eller slö, tvärtom så anser jag mig vara väldigt ambitiös och flitig i de jobb jag tar på mig, det är en hederssak för mig - men jag har inte hittat någonting som jag kan värdesätta lika mycket som min totala frihet, och jag tvivlar på att jag kommer att göra det.
Det enda som motiverar mig till att jobba är pengar. Man måste ha pengar för att köpa mat, betala räkningar, försörja sin familj, köpa hus och ha bil. Sedan är det det här med pensionen, man måste jobba för att få pensionspengar. Det där sistnämnda har jag börjat fundera på alltmer den senaste tiden, att försörja sin familj, att köpa hus och pensionspengar - och det gör mig kallsvettig och illamående. På ett sätt känns det som att det ligger ljusår in i framtiden, och på ett sätt känns det som att det står alldeles runt hörnet.
Men det är svårt när man inte har något drömjobb i huvudet, och det är svårt att vara lycklig om man har ett jobb man inte trivs med. Jag vill tro det i alla fall, men det kanske löser om man skaffar familj och så, då kanske man kan ta det att man har ett jobb man inte trivs med?
Det enda jag ser att jag skulle kunna trivas med är att skriva böcker, och det ger tyvärr inte så mycket pengar. Om man inte blir väldigt framgångsrik vill säga, vilket jag hade planerat att bli i så fall. Men man måste ha tid för att skriva böcker, och den tiden (alltså kvalitétstid) har jag inte eftersom att jag jobbar, och jag jobbar eftersom att jag måste tjäna pengar för att överleva.
Så min stora grandiosa plan är att göra mig ekonomiskt oberoende. Tada! Jag behöver inte vara mångmiljonär flera gånger om, det räcker om jag har så att jag kan leva Svensson-livet utan att behöva slita hund för det. Då kan jag skriva böcker i lugn och ro, försörja min familj, betala min räkningar, tanka min bil, köpa mat och kanske åka till Mallorca lite då och då.
Planen är inledd, även om jag inte har någon aning om hur det kommer att utvekla sig. Men det ska nog gå. Eller, det skulle vara väldigt roligt om det gick. På ett eller annat sätt. Annars löser det nog sig ändå. Eller? Jomen det tror jag. Det hoppas jag. Annars vore det ju för jävligt.
Kommentarer
Trackback
