Recension
Nu har jag haft Blink 182's nya skiva Neighborhoods i min ägo i en vecka, och det känns som att jag är redo för en första bedömning.
Först och främst ska jag säga att detta är en av de mest framemotsedda skivorna i mitt liv - en skiva jag väntat på i två år. Eller egentligen har jag väntat i åtta år, då den senaste skivan kom, men ärligt talat trodde jag inte att jag någonsin skulle få höra en ny Blink 182-skiva igen, efter att bandet upplöstes 2004 på grund av interna stridigheter. Det gör denna skiva ännu mer speciell.
Men så kom Travis flygcrasch, som han mirakulöst överlevde, och det fick bandet att knyta samman igen 2008. Jag har alltså väntat i två år, och det är klart att förväntningarna var höga. Orimligt höga, kan man säga, men så är och har det alltid varit när Oasis, Håkan Hellström, Blink 182, Angels and airwaves och Broder Daniel har släppt nytt. Det går aldrig att infria mina förväntningar när det gäller dessa band, för jag sätter ribban så otroligt högt, och det gör att jag alltid blir en smula besviken vid en första lyssning.
Men så sansar jag mig och tar mitt förnuft till fånga, efter en viss tid, och då börjar skivorna växa, oftast. Så var det med Blink 182's förra, självbetitlade, skiva - till en början avfärdade jag den som medelmåttig och ägnade inte mycket intresse åt den. Nu är det en av världens bästa skivor genom tiderna, enligt mig.
Hur det blir med Neighborhoods vet jag inte, men redan nu tycker jag att det är en väldigt bra skiva. Jag var lite orolig kring hur de skulle agera efter alla dessa år - skulle de köra på ett säkert kort och gå tillbaka till sitt, nu, lite fjantiga och låtta 90-tals punkpop-sound, skulle de fortsätta på det mörka sound som på senaste skivan eller skulle de utveckla soundet till någonting nytt?
Resultatet blev en blandning av allting, kan man säga, och jag gillar det väldigt mycket. Samtidigt finns det mycket +44, Angels and airwaves och Boxcar racer, grabbarnas projekt under de senaste åren, i den här skivan, och det är väl naturligt.
Egentligen finns det inte en enda dålig låt på skivan, möjligtvis en, och det får väl anses vara väldigt bra? Love is dangerous är redan en av årets bästa låtar, och Ghost on the dancefloor, After midnight, Natives, Snake charmer och Even if she falls kommer att växa ytterligare med tiden.
Jag kan inte säga att Neighborhoods är ett mästerverk, inte än. Men det finns goda möjligheter till att kunna bli.
Jag är nöjd.
Först och främst ska jag säga att detta är en av de mest framemotsedda skivorna i mitt liv - en skiva jag väntat på i två år. Eller egentligen har jag väntat i åtta år, då den senaste skivan kom, men ärligt talat trodde jag inte att jag någonsin skulle få höra en ny Blink 182-skiva igen, efter att bandet upplöstes 2004 på grund av interna stridigheter. Det gör denna skiva ännu mer speciell.
Men så kom Travis flygcrasch, som han mirakulöst överlevde, och det fick bandet att knyta samman igen 2008. Jag har alltså väntat i två år, och det är klart att förväntningarna var höga. Orimligt höga, kan man säga, men så är och har det alltid varit när Oasis, Håkan Hellström, Blink 182, Angels and airwaves och Broder Daniel har släppt nytt. Det går aldrig att infria mina förväntningar när det gäller dessa band, för jag sätter ribban så otroligt högt, och det gör att jag alltid blir en smula besviken vid en första lyssning.
Men så sansar jag mig och tar mitt förnuft till fånga, efter en viss tid, och då börjar skivorna växa, oftast. Så var det med Blink 182's förra, självbetitlade, skiva - till en början avfärdade jag den som medelmåttig och ägnade inte mycket intresse åt den. Nu är det en av världens bästa skivor genom tiderna, enligt mig.
Hur det blir med Neighborhoods vet jag inte, men redan nu tycker jag att det är en väldigt bra skiva. Jag var lite orolig kring hur de skulle agera efter alla dessa år - skulle de köra på ett säkert kort och gå tillbaka till sitt, nu, lite fjantiga och låtta 90-tals punkpop-sound, skulle de fortsätta på det mörka sound som på senaste skivan eller skulle de utveckla soundet till någonting nytt?
Resultatet blev en blandning av allting, kan man säga, och jag gillar det väldigt mycket. Samtidigt finns det mycket +44, Angels and airwaves och Boxcar racer, grabbarnas projekt under de senaste åren, i den här skivan, och det är väl naturligt.
Egentligen finns det inte en enda dålig låt på skivan, möjligtvis en, och det får väl anses vara väldigt bra? Love is dangerous är redan en av årets bästa låtar, och Ghost on the dancefloor, After midnight, Natives, Snake charmer och Even if she falls kommer att växa ytterligare med tiden.
Jag kan inte säga att Neighborhoods är ett mästerverk, inte än. Men det finns goda möjligheter till att kunna bli.
Jag är nöjd.
Kommentarer
Trackback
