Jag ska nog lyckas

Jag var i ett mellanland mellan vaken och sovandes. Jag kände hur jag sakta drogs iväg ifrån mitt medvetande för att hamna i sömnläge - och det är  vid de tillfällena som man kan hamna i klardrömmar, eller lucida drömmar som det också kallas. Man är alltså medveten om att man drömmer.
     Så var det, och jag bestämde mig för att ställa mig upp i drömmen. Inget konstigt, det har jag gjort många gånger förut när jag har haft lucida drömmar - men den här gången gick det inte. Någonting höll mig tillbaka. Eller rättare sagt; NÅGON höll mig tillbaka.
     Jag försökte att vända mig om för att se vem det var, men det var inte det lättaste. Tillslut gjorde jag dock ett hårt ryck och fick se vem det var. Det var den lilla pojken från Astrid Lindgren-filmerna om Saltkråkan, Tjorven och Farbror Melker. Vad heter han, Pelle va?
     Fråga mig inte hur jag kunde känna igen honom, det förbluffar mig ännu, men det var i alla fall han som höll mig ett järngrepp och vägrade släppa mig.
     Jag frågade varför han höll i mig, och då svarade han: "Du spelade över bandet". "Vilket band?", undrade jag. "Bandet med Saltkråkan." Jag hade absolut inget minne av att jag skulle ha gjort det, så jag svarade: "Jag har inte spelat över något band. Det kanske är morsan i så fall?". "Kanske det...", muttrade pojken. Då försökte jag medla. "Men du, det brukar ju gå i repris ibland på SVT. Jag får väl spela in det nästa gång det går?". Då blev han mildare. "Okej, gör det!", svarade han, och plötsligt var han borta.
     Jag var smått chockad när jag vaknade upp ifrån den lucida drömmen, och jag vet fortfarande inte om det var på riktigt eller hur det egentligen låg till. Det var så verkligt.
     Hur som helst kommer jag i alla fall hålla utkik i tv-tablån efter Saltkråkan. Jag vågar inte chansa.