Jag ska nog lyckas

Jag känner mig som en gammal man. En mycket gammal man. Det är bara jobb, hem, ner till träningen och sedan hem igen. Slut. Färdig. Out of power.
     Men det är aldrig så på dagen. Det är först när jag kommer hem och andas ut som det känns. "Jisses, är jag verkligen så här trött?". Och det är jag. Tror jag.
     Dessvärre, dessbättre, finns det inget slut eller botemedel mot detta ekorrhjul. Vad ska jag göra? Aldrig åka hem? Nej, trötthet är ett bevis på att dagen varit produktiv. Tror jag. Hoppas jag. Vet jag.
     Jag är aldrig så nöjd just nu som när jag sätter mig på cykeln och trampar hem. Allt är så fridfullt och tyst. Allt är...möjligt, helt plötsligt.
     Men det är lite frustrerande att vara så slut när man kommer hem. Jag vill ha mer kraft, mer ork. Dagen är ju längre än så. Det blir lite slöseri.
     Ändå har ni svårt att förstå den kärlek jag får emellanåt. Den ger mig så mycket så ni kan inte förstå, och jag har svårt att tro att ni någonsin fått sådan kärlek på erat jobb. Har ni det? Nä, jag tror faktiskt inte det.
     Jag är trött, måhända, men ändå väldigt glad.