Jag ska nog lyckas

Det har varit en trött dag. Firandet igår var av det gladare slaget, och då är det lätt att det glider ner någon flaska mer än vanligt. Men vad gör det?

Ja herregud. Vi vann alltså matchen mot BK30 med 3-2. Vi vann alltså serien. Vi spelar alltså i division 3 nästa år.
     Det är någonting vi kämpat för hela det här året. Det var vårat stora mål, men det var inte förrän ett par veckor sedan som jag verkligen började tro att vi skulle klara det. Vi inledde ju serien så dåligt, och även fast vi spelade upp oss så var vi ändå sju poäng efter Juventus inför höstomgången. Då var väl kvalplatsen det första målet - men efter ett par omgångar där resultatet gick klockrent våran väg så var vi plötsligt med igen. Och rätt som det var så ledde vi serien. Och helt plötsligt hade vi ett avgörande i våra händer. Och vi gjorde det.

Men det blev en ganska jobbig match mot BK30. Speciellt att bevittna. Fy fan. Vi började rätt hyfsat och det såg ut som att vi skulle få en ganska trevlig resa mot tre poäng. Men så tog BK30 ledningen. Fast som tur var så klev Putte fram och levererade tre mål innan halvtid, så då kändes det ganska lugnt och bra.
      Dessvärre dröjde det bara sekunder in på den andra halvleken innan BK30 kunde reducera till 3-2, efter en miss i försvaret - och då var det jävlarimej inte så lugnt längre. Fy helvete vad nervös jag var, och ju längre matchen gick utan att vi lyckades avgöra så kändes det som att BK30 kom närmare en kvittering.
      Då kan ni förstå lättnaden vid slutsignalen - och glädjen!
      Det är en mäktig känsla, förstår ni. Man kämpar en hel säsong, nästan ett år, för ett gemensamt mål. Man tränar flera kvällar i veckan, springer, nöter, gnuggar - och man gör det tillsammans. Man lägger ner sin själ, i princip. Förstå då känslan när man lyckas med sitt mål. Det är obeskrivligt.

Jag har varit med och vunnit serien två gånger tidigare. Första gången var 2005 när vi tog klivet upp i division 2. Då var jag bara med i truppen, tränade, spelade b-lagsmatcher, satt på bänken några gånger och gjorde ett inhopp. Man kände väl sig inte så delaktig, men det var såklart underbart roligt ändå.
      Andra gången var 2008, då vi vann division 4, och då var man desto mer delaktig. Jag började säsongen på bänken, fick börja starta i mitten på vårsäsongen och behöll sedan min plats i startelvan säsongen ut. Men då var vi så överlägsna att vi avgjorde serien med 5-6 omgångar kvar att spela, så firandet kom av sig kan man säga.
      Den här säsongen har jag ju inte spelat alls, efter min korsbandsskada, och kanske var det här den roligaste seriesegern? Självklart har det varit pisstråkigt och jobbigt att inte kunna spela, men man har ju ändå försökt att vara med och bidra genom att jag haft hand om U-laget. Jag har knappt heller missat en enda träning, så det känns ändå som att man varit med på ett hörn.
      Jag är så stolt och glad och lycklig.