Jag ska nog lyckas

Så var reservlagsserien färdigspelad. Vi spelade sista matchen ikväll, mot Hallstahammar borta, och vi vann. Med 12-1.
     Vi hade ett bra lag, visst, alla som ville fick vara med, men från lördagens startelva i a-laget så hade jag "bara" med mig Yanick och Gustavo. Det som fällde avgörandet var att vi spelade så-in-i-helvete bra!
     Jag tyckte vi spelade bra inledningsvis i den första halvleken, då vi gick upp till 2-0, för att sedan gå in i en dålig period där Hallsta kunde reducera, innan Yanick dunkade in 3-1 innan halvleken slut. Då kändes det ändå som att vi hade övertaget, men att matchern fortfarande var öppen.
     Men i den andra halvleken så spelade vi i en helt annan dimension än Hallstahammar. Det är lätt att tappa glöden och börja spela avslappnat och lojt när man leder stort - men trots att vi ledde med fem-sex mål så fortsatte vi att gasa. Grabbarna var som galna, de ville bara ösa på mer och mer och göra ännu fler mål.
     Mitt största problem var att byta ut någon, trots att vi bara hade två avbytare. Ingen ville byta, alla ville spela vidare, men då jag ville att alla skulle få mycket speltid så blev det ett jävla pusslande. Jag fick ta ut två i taget hela tiden i tiominutersperioder, och på slutet gå ner på en trebackslinje för att få ihop det så att alla skulle få ungefär lika mycket speltid, och grabbarna verkade uppskatta det. 
     Men som sagt, de var som galna, de ville bara ut och spela ännu mera. Det är sådana matcher man vinner med 12-1.
     Vill ni ha målskyttarna? Abbe 4 mål, Yanick 3 mål, Kevin, Gustavo, Kim, Johan och Adam 1 mål.
     Och då vill jag ändå poängtera att vi missade ungefär lika många målchanser som vi gjorde mål på. Då kan ni förstå våran anfallsvilja och hur det såg ut i den andra halvleken. Det var en sann fröjd, och ett perfekt avslut på en redan fin säsongsavslutning.
     Ända sedan 2-2-matchen mot VIK, för fyra omgångar sedan, så har vi haft en fin trend med bra spel. Reservlagsspelet kan lätt bli lite ryckigt med olika spelare hit och dit, och det har varit en ryckig säsong - men överlag, och speciellt mot slutet, har det varit en härlig stämning och glädje med fina prestationer ute på planen.

Jag tyckte det var tufft och jobbigt i början när jag skulle coacha U-laget. Det var mycket att hålla reda på, mycket att fixa runt matcherna, och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Men jag växte in i det, och det blev roligare.
     Jag bestämde mig tidigt för att inte vara en traditionell coach. Det skulle bara kännas fel, eftersom att jag inte är någon tränare. Istället försökte jag få det så att vi "gjorde det tillsammans" i U-laget, att alla fick vara med och säga sitt, diskutera positioner och spelsätt. Det kändes som en bra lösning.
     Det har varit roligt att vara coach, men jag har lärt mig att jag inte kommer att bli någon. Inte på länge, i alla fall. Jag vill spela. Det, om någonting, har jag lärt mig - att jag verkligen älskar att spela fotboll. Trots att jag inte gjort det på åtta månader.
     Men snart så...