Jag ska nog lyckas

Jag hade tänkt göra ett inlägg om min kropp, om hur jag känner mig lika vig och spänstig som när jag var 10-11 år. Men en dag som denna känner jag mig inte så jävla vig. Träningsvärken efter gårdagens match, den första hela matchen på över ett år, har varit påtaglig. Det har låtit "uff" när jag gått uppför trappor, det har låtit "oj" när suttit mig ner med en duns, och det har låtit "åhej" när jag rest mig upp ifrån sittandes. Jag har verkligen känt mig gammal idag.
     Men va fan, jag har inte spelat match på över ett år, så det är väl inte så konstigt. Utöver det vill jag påstå att jag är så gott som lika vig och spänstig som när jag var 10-11 år. Och det grundar jag på det faktum att jag jobbar på dagis, där jag får leva ut många av mina barndomsäventyr.
     Jag kryper i buskar och kojor, jag klättrar i träd, jag ålar i rör, jag cyklar på trehjulingar och jag åker rutschkana. Jag leker fanimej mer än barnen!
     Nä men allvarligt, min rörlighet har inte förändrats nämnvärt sedan jag var barn - och jag vet att så inte är fallet för många i min ålder. Jag skulle vilja se Kaggen krypa i en buske utan att stånka, till exempel.
     Jag kommer att vara en av få 50-åringar i världen som hjular och gör kullerbyttor utan att det ser ansträngt ut. Så det så!
     Fast inte idag.