Jag ska nog lyckas

Nu har jag varit hemma en hel arbetsvecka, minus två timmar på måndagsmorgonen - och det är det längsta jag varit hemma ifrån jobbet på 7 år. Ja, det är nog det längsta jag varit hemma på grund av sjukdom någonsin!

      Men, igår kändes det bättre - och idag känns det ännu bättre. Bortsett från lite irriterande hosta så är det rätt lugnt.

      Och tidigare under hösten har jag jobbat med feber i flera dagar, så det var väl bra att jag fick vila ut mig ordentligt.

      Nåväl, eftersom jag ätit mig själv ur huset den här veckan så kravlade jag mid idag ut på riktigt för första gången på fem dagar, och det var smått befriande. Friskt luft och en helvetes massa snö. Gött!

      Ska bli skönt att slippa alla usla tv-serier som går på dagarna. De tar nästan mer på krafterna än att vara sjuk. Fast en sak jag kommer att sakna är Keeping up with the Kardashians. Jag vet, det är osannolikt, men jag blev fast i skiten. Eller möjligtvis hjärntvättad. Det är så uselt, men jag kunde inte sluta titta. Jag sögs in i det.

      Trots att ingenting är på riktigt i denna realityserie, och trots att alla så kallade problem och missöden är på nivåer som "Åh nej, jag har tappat bort min förlovningsring", "Hjälp, mitt ansikte har svullnat upp efter att jag fått botox injicerat" eller "Oh my god, mamma och pappa bråkar om sina utrymmen i garaget" så satt jag där och slukade allt med hull och år.

      Speciellt förtjust blev jag i pappan i familjen, Bruce Jenner, den gamla os-guldmedaljören i tiokamp. Bortsett från att han ser ut att ha häftat upp skinnet i ansiktet bakom öronen så verkar han vara en sköning med självdistans och med hjärtat på rätt ställe.

      Undrar om det finns DVD-boxar att köpa?