Ytterligare ett steg i rätt riktning
Jag var inne hos sjukgymnasten idag för en så kallad "halvårskontroll" av mitt knä. Det är lite mer än sex månader sedan som jag opererade mitt korsband, och nu skulle jag göra samma tester igen som jag gjorde strax innan operationen. Det gick, minst sagt, bra.
Först var det balansen som testades, och där hade jag gjort en rejäl ökning mot innan operationen. Sjukgymnasten var imponerad. Sedan testades koordinationen genom ett par långa enbens-hopp, och även där hade jag gjort stora förbättringar, vilket gjorde sjukgymnasten smått lyrisk. Det var som att jag hade slagit något form av världsrekord och han ropade på sina kollegor att komma och titta. "Hoppa igen! Titta på honom! Otroligt!". Jag kände mig lite som en cirkusapa och blev lite blyg.
Därefter var det styrka med benlyft, och som sig bör hade jag ökat även där. "Herregud, man kan inte tro att det finns så mycket muskler i de där benen!". Det trodde inte jag heller, ärligt talat.
Dock tog det stopp när jag skulle testa baksidan av låret. Där var det slut på hyllningarna. Men till mitt försvar så har de faktist tagit en bit av senan på insidan av låret, som de gjorde ett nytt korsband av, och det påverkar lite av musklerna på baksidan av låret.
Men allt som allt var sjukgymnasten mycket nöjd med utvecklingen av mitt knä, och han tyckte nu att jag kunde komma igång fotbollen igen. Dock var vi båda överens om att jag borde smyga igång lite försiktigt och inte liksom gå in 100 % direkt. Så funkar det inte riktigt.
Det jag saknar, utöver själva träningen med bollen, är konditionen och uthålligheten i musklerna och knät. Jag blir fort trött, såväl i flåset som i knät, och det måste jag förbättra innan jag kan säga att jag är återställd igen.
Men det känns såklart underbart att få sån positiv feedback ifrån sjukgymnasten. Det är liksom ett kvitto på att allt slit man lagt ner i ett halvsårs tid har gett någon form av resultat.
Men jag kan ändå inte tillåta mig själv att sväva iväg. Jag har, fortfarande, en bra bit kvar - och först när jag är där på planen och spelar match, mer eller mindre obehindrat, så kan jag tänka: "Yes, jag klarade det. Jag är tillbaka."
Först var det balansen som testades, och där hade jag gjort en rejäl ökning mot innan operationen. Sjukgymnasten var imponerad. Sedan testades koordinationen genom ett par långa enbens-hopp, och även där hade jag gjort stora förbättringar, vilket gjorde sjukgymnasten smått lyrisk. Det var som att jag hade slagit något form av världsrekord och han ropade på sina kollegor att komma och titta. "Hoppa igen! Titta på honom! Otroligt!". Jag kände mig lite som en cirkusapa och blev lite blyg.
Därefter var det styrka med benlyft, och som sig bör hade jag ökat även där. "Herregud, man kan inte tro att det finns så mycket muskler i de där benen!". Det trodde inte jag heller, ärligt talat.
Dock tog det stopp när jag skulle testa baksidan av låret. Där var det slut på hyllningarna. Men till mitt försvar så har de faktist tagit en bit av senan på insidan av låret, som de gjorde ett nytt korsband av, och det påverkar lite av musklerna på baksidan av låret.
Men allt som allt var sjukgymnasten mycket nöjd med utvecklingen av mitt knä, och han tyckte nu att jag kunde komma igång fotbollen igen. Dock var vi båda överens om att jag borde smyga igång lite försiktigt och inte liksom gå in 100 % direkt. Så funkar det inte riktigt.
Det jag saknar, utöver själva träningen med bollen, är konditionen och uthålligheten i musklerna och knät. Jag blir fort trött, såväl i flåset som i knät, och det måste jag förbättra innan jag kan säga att jag är återställd igen.
Men det känns såklart underbart att få sån positiv feedback ifrån sjukgymnasten. Det är liksom ett kvitto på att allt slit man lagt ner i ett halvsårs tid har gett någon form av resultat.
Men jag kan ändå inte tillåta mig själv att sväva iväg. Jag har, fortfarande, en bra bit kvar - och först när jag är där på planen och spelar match, mer eller mindre obehindrat, så kan jag tänka: "Yes, jag klarade det. Jag är tillbaka."
Kommentarer
Trackback
