Jag ska nog lyckas

Ett tag, under en ganska lång period, kändes det som att 2011 skulle bli ett sånt där försvunnet år. Ett år då liksom ingenting hände. Typ som 1995, 1997 och 2003. När jag tänker på dem så finns det liksom ingenting, och så kändes det som att 2011 skulle bli. Det fanns ingenting som definierade det här året.
      Men så opererade jag korsbandet - och plötsligt hade jag en bild på 2011. Kryckans år.
      Närå, så farligt var det inte, hoppade ju bara på kryckor i drygt en månad - men korsbandsskadan har definitivt präglat detta år.
      Jag skadade mig i januari, på min födelsedag, och i slutet på april, efter magnetröntgen, fick jag reda på att korsbandet var av. Jag ville då operera så fort som möjligt, för att komma tillbaka till den här kommande säsongen, och i slutet på juni blev jag opererad.
      Jag har med andra ord inte spelat en enda match på hela året, och det har faktiskt inte hänt sedan 1992. Jag blir fortfarande bitter och frustrerad när jag tänker på hur länge sedan det var jag spelade sist, och på så sätt, trots att vi vann division 4, så har det varit en jobbig säsong för mig.
      Men jag fick ju vara med ändå, i och med att jag hade hand om b-laget. Det var, för det mesta, roligt och lärorikt, men det är nog ingenting för mig. Inte än på 10 år, i alla fall.
      Nu känns knäet bra rent allmänt, det vill säga att jag har inte ont när jag går, sitter, springer eller lyfter vikter med benen. Det enda som behöver förbättras, tror jag, är stabiliteten i knäet, sedan hoppas jag snart kunna vara tillbaka igen. Som tur är så har jag några månader på mig till seriestarten.
      Det om det.

När jag tänker på 2011 jobbmässigt så känns det som ett fruktansvärt långt år. När jag tänker tillbaka på vintern, våren och sommaren på Björkliden så känns det enormt länge sedan. Just där och då var det rätt tufft och intensivt, med den rollen jag fick, men allteftersom blev det mycket bättre och roligare - och när jag nu tänker tillbaka på den tiden så är det faktiskt bara med glädje. Samtidigt var det kanske den mest lärorika tiden i mitt yrkesliv, och som jag har förstått det nu så gjorde jag antagligen väldigt bra ifrån mig.
       Sedan opererade jag ju knäet, och framåt augusti kunde jag börja jobba igen. Dock blev det inte så mycket, inte förrän i september då jag blev erbjuden en tjänst på Torpa förskola. Så där har jag jobbat fram till nu, och kommer så göra fram till att det, tråkigt nog, lägger ner i slutet på januari. Därefter är saker och ting lite luddiga.
       Men att jobba ute i Torpa har varit roligt och lite annorlunda. Dels för att det var första gången som jag jobbade på någon annan förskola än Björkliden, och dels för att förutsättningarna var lite annorlunda. Men jag har trivts bra och tycker det är väldigt trist att det ska läggas ner.

Annars då?
       Ja, sommaren blev ju lite annorlunda med tanke på att jag hoppade på kryckor stora delar - men det hände ju lite ändå.
       En vecka efter operationen åkte jag till Peace & love-festivalen, och med tanke på förutsättningarna blev det ganska bra. Jag trodde att jag skulle ha ont och inte kunna röra varken mig eller alkoholen - men det kunde jag. Första dagen i Borlänge var också första dagen som jag slutade med smärtstillande tabletter, och just då kändes det inget vidare. Men redan andra dagen hade jag så gott som inga smärtor, och emellanåt kunde jag till och med strunta i kryckorna.
       Så det blev en fin helg med trevligt sällskap, skapligt väder och bra band.
       Sedan blev det en ovanligt lång sväng upp till stugan i Berghamn utanför Härnösand. 10 dagar tror jag det blev, då jag först var där med Storebror Thomas, Brorsdotter Freja och Brorson Erik och sedan stannade kvar med Mor och Far.
       Därefter blev det en camping-tur till Väddö med Mor och Far och Kent Agent och Marita Carlsson. Också väldigt trevligt.

Riddarnas år har varit lite splittrat. Valborg firades uppe i Uppsala med Studenten, Bläckfisken och Kaggen, och senare på året blev det en sväng till upp till Uppsala, denna gången utan Bläckfisken men däremot med Vampyren som kom hem ifrån Norge en vecka.
        Det var enda gången som jag träffade Vampyren, och den andra normannen Mr.Tequila träffade jag i våras då han kom hem ifrån sin jorden-runt-resa. Sedan har Bläckfisken dykt upp lite här och där, men när jag tänker efter så är nog Studenten den man har sett mest av under året. Föruom Kaggen, då. Men Kaggen har ju flyttat till Eskilstuna, så han ser man inte heller så mycket av nu för tiden.
        Ja, som sagt, det har varit ett lite splittrat år, men när vi väl har setts så har det varit roligt as usual.

Och nu är det då 2012 - men det har jag liksom redan vant mig med. Man kan säga att jag tjuvstartat på det här året, för ibland under 2011 har jag kommit på mig själv med att fundera över "om det är 2011 eller 2012?". Då förstår ni kanske vad jag menar med det jag skrev i början, om att 2011 höll på att bli ett försvunnet år.
        Så vad kan då 2012 ha att bjuda på? Ja den stora grejen är väl att jag ska flytta hemifrån. Jag tyckte det var lagom nu när jag snart fyller 26. Det är väl rätt ålder att testa sina vingar på?
        Fast egentligen har jag ingen lust. Det ska ni veta! Men jag tyckte liksom att...ja, det är väl dags nu.
        Äsch, skämt o sido, det är ingen big deal för mig. Bara ett nödvändigt ont. Jag flyttar upp på Drottninggatan ovanför Mälardalens elektriska, till en liten tvåa som håller på att bli rustad. Vet inte när jag kan flytta in, men förmodligen framåt månadsskiftet. Så vet ni det.
        Den andra stora grejen för mig kommer att bli fotbollen. Jag ska tillbaka och jag ska göra det bättre än någonsin. Jag vill inte tillbaka bara för att "vara med", utan jag vill tillbaka för att bidra med någonting större. Jag hoppas verkligen att jag klarar av det.
        Utöver det ska det bli spännande att se vad 2012 har att komma med.