Jag ska nog lyckas

Att spela fotboll är det roligaste jag vet. Men just nu är det bara frustrerande.
      Jag vill så jävla mycket. Eller...egentligen vill jag inte så mycket. Det enda jag vill är att få spela normalt igen.
      Att missa en enkel brytning eller en passning - det bränner som eld inom mig. Varje felbeslut och felingripande skär ett sår i mitt hjärta. Känner mig usel.
      Det är inte mycket som krävs - bara att jag är där, lite tidigare och bestämdare - men ändå är jag så långt ifrån. Orkar inte, hinner inte. Vill, men kan inte.
      Det är med stor sorg jag bevittnar mitt eget spel.
      Vi förlorade med 1-0 mot Köping idag med b-laget, i matchens sista 30 sekunder. Det var kallt och regnigt, och vi spelade dåligt. Men Köping var ännu sämre.
      Nu låter det som att jag var katastrof. Det var jag inte - men långt ifrån så bra som jag hade önskat. Inte ens i närheten. Trots mitt tillstånd kan jag inte acceptera det, att det är så dåligt ifrån min sida. Jag vägrar.
      Det enda positiva jag kan ge mig själv är att jag kör vidare, trots ett dåligt knä och kramp i vaden i andra halvlek. En del tycks gå under för ett hårstrå i ögat, men jag kör i alla fall vidare.
      Och nån vacker eller ful dag så kommer jag att vara tillbaka igen. För fullt. Hur lång tid det än krävs.