Lyckligaste dagen på länge
Så kom då dagen. Dagen han väntat på i över ett år. Dagen han kämpat för otaliga kvällar på gymmet. Dagen han ibland inte visste om den skulle komma. Dagen han bara kunde hoppas på. Dagen han drömt om. Dagen då Jonatan Björklund spelade match igen.
U-laget mötte Valskog på Trollebo IP i Hallstahammar, och det blev seger med 3-2. Det var bestämt att jag skulle spela sista 20-25 minuterna, och redan efter en minut kände jag att jag ville in. Herregud, första halvlek var en enda lång väntan på att den skulle ta slut så att jag kunde börja värma upp.
Vi spelade hyfsat och kunde ta ledningen med 1-0 genom Kevin i den första halvleken, samtidigt som Valskog inte hade ett jota att komma med i anfallsväg. Den andra halvleken började också bra, då Sawab kunde dunka in 2-0 efter ett mycket fint avslut på distans. Men sedan hände något.
Valskog vaknade till liv, samtidigt som vi började slarva oerhört. Vi gick ner oss totalt en period, och då kunde Valskog både reducera och kvittera. Skönt nog kunde vi alla fall återa ledningen på straff, genom Sawab på nytt.
Där någonstans var det dags för mig att äntra planen. Jag lyssnade efter publikens jubel, men den hördes inte, men lik en nationalhjältes återkomst sprang jag ändå in på planen - och jag höll på att få bästa tänkbara start. Så fort jag kom in fick jag bollen, varpå jag la en lång svepande boll in i straffområdet mot Kevin, som sånär fick tag i den kunde ha blivit friställd. Det hade varit en fin comeback det.
Visst var jag lite ringrostig, men överlag tycker jag att det gick bra. Fick ganska mycket bollkontakt, och de flesta hamnade dit de skulle.
Och jag gjorde ett motlägg! Det blev en fifty-fifty-duell då Larssa (numera i Valskog-tröjan) kom älgandes mot mig, och jag hann tänka "Nej...varför?", men sedan hann jag inte tänka mer, jag dök in i duellen - och vann den! Det gick så snabbt att det bara gick av farten, av gammal vana, och herregud vad glad jag är att jag inte fegade ur.
Men man är ju lite dum i huvudet. Direkt efter slutsignalen var jag besviken över ett par dåliga ingripanden och tyckte bara att allt var skit. Men det är oftast så med mig, jag tänker mest på de dåliga grejerna. Jag är aldrig nöjd. Jag antar att det har att göra med att jag hela tiden strävar efter "den perfekta matchen". Det är självklart ett negativt tänk att bara fokusera på de dåliga grejerna, men samtidigt tycker jag att det är lite sunt, att hela tiden sträva efter att göra bättre ifrån sig. Annars är det ju ingen mening med att hålla på.
Dock kunde jag glädjas över min insats efter ett tag. Väl inne i omklädningsrummet, när tankarna samlats, sköljde glädjen över mig. Jag var så glad, och är så glad. Det är det här jag har kämpat för, att komma tillbaka på riktigt igen. I match. I KBK-tröjan.
Men visst har jag en bra bit kvar, inte minst konditionsmässigt. Jag spelade 20-23 minuter och var helt slut efteråt. Det var nog max vad jag klarar av just nu. Så det är bara att fortsätta jobba, såväl på gymmet som på träningarna.
Mitt första mål var att komma tillbaka till fotbollen överhuvudtaget, men det stora, riktiga, målet är att komma tillbaka så pass mycket att man kan konkurrera om en plats i a-laget igen. Det ser jag mycket fram emot.
U-laget mötte Valskog på Trollebo IP i Hallstahammar, och det blev seger med 3-2. Det var bestämt att jag skulle spela sista 20-25 minuterna, och redan efter en minut kände jag att jag ville in. Herregud, första halvlek var en enda lång väntan på att den skulle ta slut så att jag kunde börja värma upp.
Vi spelade hyfsat och kunde ta ledningen med 1-0 genom Kevin i den första halvleken, samtidigt som Valskog inte hade ett jota att komma med i anfallsväg. Den andra halvleken började också bra, då Sawab kunde dunka in 2-0 efter ett mycket fint avslut på distans. Men sedan hände något.
Valskog vaknade till liv, samtidigt som vi började slarva oerhört. Vi gick ner oss totalt en period, och då kunde Valskog både reducera och kvittera. Skönt nog kunde vi alla fall återa ledningen på straff, genom Sawab på nytt.
Där någonstans var det dags för mig att äntra planen. Jag lyssnade efter publikens jubel, men den hördes inte, men lik en nationalhjältes återkomst sprang jag ändå in på planen - och jag höll på att få bästa tänkbara start. Så fort jag kom in fick jag bollen, varpå jag la en lång svepande boll in i straffområdet mot Kevin, som sånär fick tag i den kunde ha blivit friställd. Det hade varit en fin comeback det.
Visst var jag lite ringrostig, men överlag tycker jag att det gick bra. Fick ganska mycket bollkontakt, och de flesta hamnade dit de skulle.
Och jag gjorde ett motlägg! Det blev en fifty-fifty-duell då Larssa (numera i Valskog-tröjan) kom älgandes mot mig, och jag hann tänka "Nej...varför?", men sedan hann jag inte tänka mer, jag dök in i duellen - och vann den! Det gick så snabbt att det bara gick av farten, av gammal vana, och herregud vad glad jag är att jag inte fegade ur.
Men man är ju lite dum i huvudet. Direkt efter slutsignalen var jag besviken över ett par dåliga ingripanden och tyckte bara att allt var skit. Men det är oftast så med mig, jag tänker mest på de dåliga grejerna. Jag är aldrig nöjd. Jag antar att det har att göra med att jag hela tiden strävar efter "den perfekta matchen". Det är självklart ett negativt tänk att bara fokusera på de dåliga grejerna, men samtidigt tycker jag att det är lite sunt, att hela tiden sträva efter att göra bättre ifrån sig. Annars är det ju ingen mening med att hålla på.
Dock kunde jag glädjas över min insats efter ett tag. Väl inne i omklädningsrummet, när tankarna samlats, sköljde glädjen över mig. Jag var så glad, och är så glad. Det är det här jag har kämpat för, att komma tillbaka på riktigt igen. I match. I KBK-tröjan.
Men visst har jag en bra bit kvar, inte minst konditionsmässigt. Jag spelade 20-23 minuter och var helt slut efteråt. Det var nog max vad jag klarar av just nu. Så det är bara att fortsätta jobba, såväl på gymmet som på träningarna.
Mitt första mål var att komma tillbaka till fotbollen överhuvudtaget, men det stora, riktiga, målet är att komma tillbaka så pass mycket att man kan konkurrera om en plats i a-laget igen. Det ser jag mycket fram emot.
Kommentarer
Trackback
