Katten och råttan

Jag hörde en sång, det var du och jag. Ingen visste om det, knappt ens du och jag.
     Du älskade mig, sedan lämnade du mig. Jag älskade dig, men du trodde aldrig mig.
     Sedan kom någon emellan oss två. Jag gillade henne verkligen men vi var alldeles för små.
     Om allt var ett skämt, om allt var ett spel, varför kändes det alltid mer rätt än fel?
     Och jag fick skulden för att ingenting blev av. Ett segel med hål på de lugnaste av hav.
     Men, älskling, jag blir hjälplös när du tar min hand för givet, så enkelt är aldrig livet, för du släpper min hand så givet, det är så svårt att ta det där klivet, när man är så rädd om livet, det finns så mycket som redan står skrivet, du får aldrig ta mig för givet, aldrig ta ifrån mig det där drivet, du läker aldrig det sår som blir rivet, utan dig skulle jag inte känna det där tivivlet, men samtidigt, älskling, när du tar min hand så givet så blir det svårt att inte älska livet.

Kommentarer
Postat av: Emmie

Är det du som skriver dikterna (?) själv? I så fall är du riktigt duktig! Även om det inte är du så är de fina ändå och mysiga att läsa när regnet smattrar på fönstret.

2012-05-10 @ 16:27:32
Postat av: Jonatan

Tack! En gör så gott en kan.

2012-05-10 @ 21:32:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0