Brev till Pärleporten
Tänk den tid som gått, den som står still.
Dagar blir till år, över tusen nätter har seglat förbi.
Åren läker det djupaste av sår, men ärret försvinner aldrig.
Jag ser dig skymta i ljusa bilder när jag blundar. Som en påminnelse om att hjärnan och hjärtat aldrig glömmer.
Hur skulle man kunna glömma?
Saker du sagt och gjort är mig starkare i minnet än det som hände alldeles just nyss.
Jag sparkar sämre boll sedan du for. Vet inte varför, kanske har jag ingen att visa upp mig för på samma sätt längre? Ingen att försöka imponera på.
Det var viktigt för mig.
"Om det är nåt du vill snacka om, tveka inte, hör av dig. När som helst."
Vet inte vad du skulle sagt om den jag blivit fram till idag. Kanske att jag skulle sluta vara så jävla feg och satsa lite mer.
På kärleken.
Jag ser dig skymta förbi när jag blundar, för jag behöver ha det så. Så att det inte känns för långt bort.
När himlen är som vackrast så tänker jag att "du har det nog gött just nu".
Dom pratar om dig från förr, och jag har förstått hur mycket som hänt som jag aldrig fått uppleva.
Som jag avundas dom på det.
Och tackar, för att dom för minnet vidare.
Ta hand om dem som kommit till dig, så tar vi hand om varandra här nere. Tills vidare.
Du fattas oss, men vi glömmer dig aldrig.
Kommentarer
Trackback
