Jag ska nog lyckas

Mycket house nu. Mycket Swedish house mafia nu, och har varit det senaste året. Jag har aldrig förstått grejen.

     House tillhör en genre som jag, lite slarvigt, kallar för "dunka dunka". För det är vad det är - ett jävla dunkande utan poäng. All denna elektroniska skit, jag förstår inte grejen med att lyssna till ett och samma beat i fem minuter. Man måste verkligen vara bra glad i hatten eller speedad till tusen för att gilla det.

     Men Swedish house mafia har ju en del refränger och verser i sina låtar emellanåt, så för det får de ett plus i kanten. Don't you worry child är ju en riktigt trevlig bit om man skalar ner den till akustiskt version.

     Och de har min respekt. Jag förstår mig inte på storheten i det de håller på med - men uppenbarligen är det stort, och kan man fylla dessa jävla arenor som de kan så är man rockstars. På ett sätt. Det vore ju verkligen synd att säga att DJ:sen är nutidens rockstjärnor, det vill jag absolut inte påstå - men på det sätt de levererar skiten och förvaltar framgången så är de verkligen rockstars i mina ögon.

      Att vara en rockstjärna handlar inte om att knarka ner sig eller bajsa ner sig eller slå en hund på käften - det handlar om att göra sin grej med passion, och, oavsett vad, så är man nöjd med det och övertygad om att det är det bästa jorden upplevt.

      Jag kan inte förstå storheten med Swedish house mafia - men jag respekterar dem som grupp.

      Jag såg dem nu i en intervju i Skavlan tidigare ikväll, och om jag ska spekulera så tror jag att det är så här:

 

Sebastian Ingrosso: Han är den aggressiva killen, den som alltid hamnar i slagsmål på krogen och som alltid säger rakt ut vad han tycker.

Steve Angello: Han är den lite blyge killen, som alltid blir sådär mysigt full (ni vet), och som charmar alla tjejer och får ligga mest.

Axwell: Han är den smarte killen, den förnuftige i gänget som fattar alla kloka och tuffa beslut, men samtidigt en väldigt rolig figur som alla tycker om.

Axwell: Han är den