Jag ska nog lyckas

Fredag i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu. Så välkommen är du.

     Ja, herre jisses, vilken vecka. Men we made it! Låt gå att det tog ett antal hjärtslag extra, och några pulserande tinningsvener. Nu är det hitstoria, borta, bakom oss. We did it! Eller - jag did it! Eller...nej.

     Skit samma - det positiva är att jag kännt mig levande och på riktigt. Det negativa är att jag försummat mycket annat, som gymmet, hushåll och andra nödvändiga ting. Jag har varit knarkzombietrött när jag kommit hem och inte orkat mer än slagit på en reprisen av dubbelavsnittet av Scubs på TV6 och sedan somnat.

     Så är det med det.

     Zlatan då? Jag måste orda nåt om det. För det var ju en sanslös uppvisning. Visst ville jag väldigt gärna se matchen - men det var ju mest för att det var öppningsmatchen på nya nationalarenan. Och så fick man bevittna detta spektaket. Detta eko ut i världen. Det känns som att man fick vara med om nått historiskt.

     Vi har andra världskriget slut, vi har månlandningen, vi har John Lennons död, vi har Berlin-murens fall, vi har 9/11 - och Zlatans mål.

     Tar jag i? Ja, sannerligen, det är ju bara fotboll - men jag vill känna och tro att det var en sån händelse. Det kändes som det. Jag bara skrattade.

     Att göra tre mål, det är ju ändå hyffsat normalt - men att göra fyra, och ett sånt, det är ju nästan för mycket!

     De hade Gunnar Nordahl och Nacka Skoglund att prata om från förr. Jag tänker prata om Brolin, Jesper Blomqvist och Zlatan. Ja, Jesper Blomqvist!