Jag ska nog lyckas

Så var det dags för en ny säsong av Så mycket bättre - och den här gången verkar det bli så mycket bättre än förra omgången, som inte blev lika bra som första säsongen.

      Artistskaran är nu både mer blandad och intressantare än förra säsongen, så jag hoppas på fina lördagskvällar framöver.

      I premiären var det Pugh Rogefeld som stod i centrum, och det blev en kär återbekantskap. Visst hade jag koll på Pugh, men jag hade liksom glömt bort honom under åren. Han verkar i alla fall vara en mjuk och härlig snubbe med hjärtat på rätt ställe, och jag gillade honom direkt.

     Olle Ljungström gillar jag också. Jag är svag för de här sköra, skröppliga, missuppfattade människorna, som inte alltid haft det så lätt men som har så mycket att ge och erbjuda. Olle Ljungström är en sån, och jag hoppas verkligen att han vinner svenska folkets hjärta efter den här säsongen.

      Hans version av Dinga linga Lena var nog också kvällens bästa tolkning, och den fick en härlig, lite nedtonad, Ljungströmsk touch.

      Sylvia Vrethammar hade jag ganska så noll koll på, förutom Viva Espania och Jag tycker om dig, och hon känns som en Lill-Babs light. Dock tror jag att hon har mer att erbjuda, musikaliskt sett, än Lill-Babs - och hennes version av Små lätta moln var avskalad, men ändå stark, och fin.

      Magnus Uggla har jag efterfrågat sedan första säsongen, så det känns kanon att han är med. Jag hoppas på många bittra och fyndiga Uggla-kommentarer, och sedan ska det bli mycket spännande att se vad de andra gör av hans låtar. Ugglas version av Vandrar i ett regn, som jag aldrig hört tidigare, var dock en bagatell i sammanhanget.

      Maja Ivarsson, från The Sounds, är ju en cool katt, och hennes medverkan var ju lite mer oväntad, men här tror jag vi kommer få ett lite mer bredare genombrott på henne än tidigare. Jag gillade hennes tolkning av Grymlings Mitt bästa för dig och jag tror att hon kommer att leverera som gått som i varje avsnitt.

      Miss Li gjorde inget större avtryck på mig med sin version av Här kommer natten, men det gjorde det uppenbarligen på Pugh som började gråta, och jag hoppas mer på henne framöver.

      Slutligen har vi Darin, och han är väl den enda som inte känns så intressant i gänget. Mer som en nödvändig utfyllnad, eller ett dragplåster till kidsen bland tittarna. Hans tolkning av Stockholm blev också till en Darin-grej, och det var inget för mig.

       Men allt som allt blev det en bra premiär, och nu är jag mycket sugen på nästa veckas avsnitt där Olle Ljungströms låtar ska tolkas.