Jag ska nog lyckas

Jag funderar mycket på min frisyr. Min "nya" frisyr. På ett sätt känns det som en symbol för vart jag är någonstans just nu. Jag känner mig annorlunda. Säkrare. Lugnare. Äldre. Som att jag gått in i fas 2 i livet. Egentligen borde det kanske vara fas 3, om man tänker att barndomen och ungdomen är två olika faser, men på nått sätt så känns det som att de där två perioderna flöt ihop och blev till en enda lång period. Och nu är det nästa fas.

        För några år sedan hade väl alla andra, och jag, kallat frisyren för "bögig". Man var så ung och dum då. Nu skulle den kanske betecknas som "stekig" - men det är fel, jag tycker inte att jag har den auran, tack och lov. Och egentligen bryr jag mig inte. Jag är ju äldre och säkrare nu, som sagt.

        Men jag skulle vilja kalla den "vuxen". Eller "vuxnare". Inte stilig, jag hatar den beskrivningen, den landar lätt så fel och utan grund. Bara vuxen, eller vuxnare, och clean. Mycket clean.

        Samtidigt är det en passning, en homage, till förr, 50-talet och bakåt, till den här strikta skolpojke-looken. Vattenkammat och cleant. Jag tycker det finns nåt fint i det.

       Men det intressanta är vad personligheten gör med frisyren. Den kan hjälpa och stjälpa. Det är lätt att dömma en person efter dennes frisyr, men det ska man akta sig för. Man har oftast inte rätt. Jag vet inte vad jag, eller min personlighet, gör med frisyren - men jag vill tro att det går hand i hand med livet just nu.

       Jag har fått många fina ord om mina nya huvudbonad - men allra mest har jag fått av Far. "Ännu en gång, jag måste verkligen säga att du blev riktigt bra i håret, för en gång skull." Det är inte så konstigt. När vi var små och skulle bort på kalas eller finare tillställningar så drog han alltid fram kammen, tog ett fast grepp om våra huvuden och kammade skiten av håret på oss. Han har äntligen fått som han ville.