Orkar inte en gång till
X-factor, alltså. Det finns ju inte direkt något sensationsvärde i det. Det känns som en blandning mellan Idol och Talang. Man har ju liksom...sett det förr.
Dock finns det positiva element. Det är ju bra mycket fräschare än skitprogrammet Talang, och det känns piggare än Idol. Där Idol kan bli väldigt tradigt så är det mer pang på i X-factor.
Jag är sedan många år tillbaka luttrad gällande gåshudsögonblicken. Jag får dem inte längre, jag har sett och hört för mycket. Det kan liksom inte bli mycket bättre än Susan Boyle och Paul Potts.
Men det som fortfarande kan fånga mig en kort stund är överraskningsmomenten. Som den där härligt knasiga 17-åriga farbrorn som öppnade kvällens program. En lite storvuxen kille med fluffig frisyr som sitter med sin mamma och äter ingefära för att värma upp halsen inför sin audiotion. Han berättar om att han förberett sig i flera dagar genom att "dricka mycket vatten", sedan visar han rörelseövningar för David Hellenius eftersom att man "sjunger med hela kroppen i ett riktigt bra framträdande", för att slutligen sjunga upp och spruta vatten från ena näsborren ut genom den andra med hjälp av en plastspruta. Precis innan han ska upp på scenen får man också ta del av hans diskussion med sin mamma, som vill att han tar på lite mascara inför framträdandet, men där han bestämt avfärdar förslaget med ett "Nu har jag sagt att jag inte vill och då är det så!".
Allt är som upplagt för en katastrof - och så går han ut och får till en toksväng med Stevie Wonder's I wish,
Det är såna ögonblick som fortfarande får mig att titta på program som X-factor. Men jag orkar nog inte fullt ut. Blir till att strötitta då och då, skulle jag tro.
Kommentarer
Trackback
