Jag ska nog lyckas

Match mot jumbon ÖSK Ungdom idag. En poäng var det som krävdes för att säkra division 3-kontraktet. Det blev tre poäng, efter seger med 2-0.

      Vi lirar alltså i division 3 även nästa år!

      Det känns för jävla underbart - speciellt med tanke på hur det sett ut de senaste fem säsongerna. 2007: åkte ur trean, 2008: vann fyran, 2009: åkte ur trean, 2010: missade att kvala upp i trean, 2011: vann fyran. Vi behövde verkligen det här, att få kontinuitet och sluta åka jojo.

      Målet var att i första hand klara nytt kontrakt, vilket är sämst en åttondeplats - och nu är vi i mitten av tabellen, sexa, och med en omgång kvar kommer vi hamna som sämst sjua och som bäst trea. Det svänger fort. Men jag har egentligen aldrig varit orolig, inte ens när vi låg näst sist i våras. Vi hade, och har, ett alldeles för bra lag för att åka ur, men vi gjorde för lite mål, och när det väl vände så visade vi att vi tillhör de bättre lagen i den här serien.

      Vi lägger också en placering bättre än Köping, vilket skulle vara oerhört skönt att göra även efter sista omgången.

      Och jag fick göra comeback i a-lagströjan! De två sista minutrarna. Rörde bollen en gång. Med händerna. Ett inkast. Som jag släppte till Ödlan.

      Det var såklart helt underbart att få komma in överhuvudtaget, för första gången på två år - men det är klart att jag hade hoppats på lite mer. Va fan, i alla fall fem minuter!

      Men jag är inte bitter. Det enda som gällde idag var, minst, en poäng och säkra nytt kontrakt. Det var det viktiga. Att jag fick komma in var bara en bonus. Men det hade varit roligt att röra bollen några gånger, i alla fall. Kanske blir i sista matchen mot Ölme?

      Och jag har haft en annan bild av detta, första gången man fick hoppa in igen efter korsbandsskadan. Jag hade tänkt mig ett fullsatt Runevallen. Jag gör mig redo för ett inhopp på kanske 20-15 minuter. Vi leder med typ 3-0. Jag går fram till sidlinjen, grejar med tröjan. Publiken börjar jubla. Speakern drar på en fet introduktion, "Då säger vi välkommen tillbaka till Jonatan Björklund som gör sin första a-lagsmatch på två år efter sin skada". Kanske spelar de några toner av R Kellys Worlds greatest? Publiken ställer sig upp och applåderar. Till och med spelarna ute på planen applåderar.

      Ja, lite så hade jag tänkt mig. Men det blev inte så. Istället fumlade speakern med orden och lät smått förvånad över att läsa upp mitt namn - och på läktaren lät det som i kyrkan. Man kunde höra syrsor sjunga i dungen bredvid b-planen. Det var inget Youtube-moment, om man säger så.

       MEN-SKIT-I-DET! Jag älskade det. Och nästa säsong ska det bli mycket mera.