Jag ska nog lyckas

Okej, nu har jag haft Håkan Hellströms nya skiva, Det kommer aldrig va över för mig, i min ägo i lite mer än en vecka - och nu känner jag mig redo för en bedömning.

      Med första singeln, titelspåret Det kommer aldrig va över för mig, så tydde det mesta på att vi hade ett nytt mästerverk att vänta. Jag tycker väldigt mycket om den låten, i all sin enkelhet. Men dessvärre blev det inte mycket bättre än så.

      Håkans nya är tyvärr en besvikelse.

      Första lyssningen gjorde jag en sen torsdagskväll med hörlurar, och första intrycket var: "Hmm, okej...intressant." Instinktivt var jag lite missnöjd, men kände ändå det fanns någonting där. Kanske skulle låtarna växa efter några lyssningar - och när jag sedan lyssnade på skivan i stora högtalare dagen därpå lät det genast bättre. Men...det växte aldrig.

      Det börjar ju så bra. Först med Det kommer aldrig va över för mig och sedan Du kan gå din egen väg, där Håkan stammar sig igenom vad som, förmodligen, kommer att vara en av årets bästa låtar, kanske den allra bästa? Introt på När lyktorna tänds lovar också gott, men den växer aldrig ända ut.

       Pistol är synthig och lite halvmörk med en fin melodi, men texten gör den tyvärr lite ointressant.

       Men på följande låten Valborg så glimtar han till igen och levererar en klassisk Håkan Hellström/Björn Olsson-visa som jag kommer att nynna på i många år framöver.

       Sedan följer den låten jag har svårast för, nämligen Livets teater. Det finns egentligen ingenting intressant med den. Det gör det däremot i Fri till slut, som känns som en fortsättning på Du är snart där från 2 steg från paradise. Inte lika bra, dock, men ändå.

       Street hustle tog jag till mitt hjärta på första lyssningen, och den har bara växt sig starkare. Det är framförallt melodin och musiken jag förälskat mig i, en soft boogie-woogie-dänga där Lou Reed och David Bowie möts.

       Det tog så lång tid att bli ung får avsluta skivan, och det blir en halvfin sorti. Inte smäktande och inte heller bombastiskt, men någonstans däremellan.

       En redogörelse då. Ja, borta är primalskirken, samban, de akustiska novellerna, proggrocken och stadiumvältarna. Titelspåret Det kommer aldrig va över för mig är nämligen det ösigaste bidraget på skivan, och då är det ändå en av de mer återhållsamma förstasinglarna som Håkan släppt i sin karriär - resten av låtarna på skivan drar åt det mer lågmälda hållet. Och inte mig emot, han får gärna förnya sig.

       Det som gör mig mest besviken är texterna. Jag känner för det mesta ingenting. Det har aldrig hänt förr.

       Jag läste i en intervju innan skivsläppet att han mer och mer slutat att skiva om egna erfarenheter och istället börjat "hitta på". Redan där hajade jag till och fick onda aningar. När singeln kom tyckte jag att texten var mer enkel och rak än vanligt, men det fungerade fortfarade bra. Dessvärre är texterna på merparten av låtarna inte lika bra. Det känns, och nästan hörs i rösten, att det här inte är på riktigt. Och då har vi jävlar i mig ett problem. Då är det inte relevant längre, inte för mig åtminstone.

       Jag ville så gärna älska den här skivan, försökte nästan tvinga mig till det, för jag kände att det här kommer kanske inte falla alla i smaken, och det är bra, för jag tycker inte alls om att Håkan Hellström nästan har blivit allmänt gods - jag vill ju ha honom för mig själv. Som det där sommarlovet 2000 när jag låg i tv-soffan framför ZTV där Känn ingen sorg för mig Göteborg var Veckans hitvarning och spelades en gång i timmen.

       Men det går inte. Jag älskar hälften av låtarna. Resten är sådär. Det gör det till en bra skiva, absolut, men inte alls den skiva jag hade hoppats på.

       Och kanske är det bra, vad vet jag? Kanske behövde vi det, jag och Håkan? Ett steg bakåt, för att kunna fortsätta framåt mot ännu större alster.