Jag ska nog lyckas

Vaknar upp av att solen skriker in i mitt sovrum, trots att gardinerna är fördragna. Går ut i köket för att koka kaffe och under mina fötter värmer det precis som om jag hade golvvärme, efter att solen legat på under morgonen. Öppnar balkongen som ännu ligger lite i skugga, men väl sittandes i utesoffan så tiitar solen fram och det steker alldeles lagom gött.

         Sommaren lever och frodas än minsann, och det är väl för underbart. Som det ska vara i augusti. Låt det brinna länge till.

 

Gårdagen var ju också bra fin och varm, fast den kunde man ju inte njuta av på samma sätt. Blev en dag i en buss, kan man säga, då vi spelade borta match mot Arvika. 48 mil tur och retur. Men det var okej, eftersom vi vann det überviktiga matchen med 5-3! Tredje raka segern, och nu har vi äntligen klättrat upp på kvalplatsen. Men det är jämnt som attan där nere, så vi är inte på långa vägar på säker mark än.

         Fem matcher kvar, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen som gäller. Känns som att det blir ett race ända in i målgången, och eftersom Köping nu på allvar är indragna i bottenstriden så kan vårat möte i den näst sista omgången gälla fruktansvärt mycket. Det är ju roligt, på ett sätt - men samtidigt avskyvärt nervöst. Jag hoppas att det inte är "vinna eller försvinna" som gäller i den matchen.

 

Men idag är det annat.

        Först lite umgänge med Storebror Thomas med familj, och ikväll blir det att skriva på skrivuppgift nummer två på skrivarkursen.

        Så är det.