Jag ska nog lyckas

Det var vi igen. Jag, Niklas, Robban och Calle. Riddarna. Det var så vi kallade oss, jag och mina vänner. Ett fånigt namn, måhända, men likväl en beteckning för oss som grupp. Som bröder.

         Ett år hade gått sedan vi alla var samlade sist, och precis som senast så hade vi valt att förlägga vår återträff på västkusten och Halmstad. Tylösand, närmare bestämt, där vi delat så många skratt, så många dråpliga situationer och en och annan tår. Vi hade visserligen blivit lite äldre, men vi var fortfarande unga. Alldeles för unga, om jag nu ska jämföra med senare eskapader i våra liv, men känslan av att vara ung och dum är något jag i efterhand önskat att jag njutit mer av. Ungdomens naivitet kommer bara en tid i livet. Sedan kallas det bara dumhet.

          Efter att ha bott en cykelspurt ifrån varandra i hela vår uppväxt så var vi nu utspridda över Sverige och Norge, och därför fick inte dessa sällsynta tillfällen av magi och gemenskap slarvas bort. Detta skulle bli den bästa sommaren i våra liv – och den här gången var vi inte ensamma.

           Vi bodde som vanligt på Tylösands camping, alldeles intill havet, och till vår lycka hade vi blivit tilldelade samma stuga som vi bott i ett år tidigare. Ett perfekt läge, lite skyddat ifrån den centrala delen av campingen och även det värsta barnfamiljsområdet, utan att för den skullen vara isolerat ifrån den övriga campingen. Det fanns utrymme att ta ut svängarna, kan man säga, när det kom till att förbereda sig inför de nattliga äventyren.

           Men en sak var annorlunda den här gången. I stugan bredvid oss bodde inget äldre par, inga gråa figurer och ingen barnfamilj, så som det tidigare kunnat se ut. Vi märkte det genast när vi kom fram och klev ur bilen. Hejdlösa tonårsskratt ifrån stugan intill. Kvinnliga skratt. Vi hade hamnat bredvid ett gäng som oss, fast i en tjejversion.

           Redan första kvällen tog vi kontakt med varandra, en något trevande sådan. Fotbollen som vi bollade med hamnade närmre och närmre tjejernas stuga, och efter att ha sprungit och hämtat den ett par gånger för mycket så hamnade vi tillslut i den efterlängtade konversationen med tjejerna - och någon timme senare satt vi allesammans inne i vår stuga. Inledningsvis var stämningen lite tryckt, som om vi kände på varandra för att se hur dynkamiken fungerade, men i takt med att alkoholen sinade så hade vi bestämt oss för att vi trivdes väldigt bra tillsammans.

           Det var ett gäng trevliga, roliga och vackra tjejer, och deras sätt att se på och tackla saker stämde väldigt bra överens med vårat. De spelade fotboll, precis som oss, de gillade att festa och ha kul, precis som oss, och det tycktes allt som oftast att vi skrattade åt samma saker. De var fina allihop, sannerligen, men jag hade bara ögon för en av dem. En liten, ljus och försynt uppenbarelse som lyste lika självklart som solen den vackraste av dagar i juli, med en kraft som delade in mitt liv i före och efter henne. Hon hette Joline. Det var en omedelbar förälskelse.

           Jag är en försiktig figur av natur, så jag älskade henne på avstånd från andra sidan bordet. Hon tycktes vara likadan, så våra blickar möttes inte längre än den tid det tar för att inse att någonting är för vackert för att titta på. Ju längre kvällen led desto mer krympte avståndet emellan oss, men likväl var vi som två blyga barn på en skoldans.

           Jag hade redan gett upp i samma ögonblick som jag såg henne för första gången tidigare under kvällen. Slaget var redan förlorat utan en strid, för en sådan som jag strider inte i onödan – allra minst när jag inser att jag aldrig kommer att vinna. Någonting så fint händer inte mig. Så jag nöjde mig med min tysta förälskelse, som så många gånger förr, och fortsatte med mitt liv.

          Jag och Robban kom att hamna i en diskussion utanför stugan när vi båda tömde blåsan i nyponbuskarna. Det visade sig att vi fattat tycke för samma person.

-         Du, hon Joline… det är någonting med henne alltså. Jag gillar henne, sa Robban.

-         Joline? Ja, jo, absolut, hon är fin, sa jag och kände för att putta ner honom i nyponbuskarna i frustration över att han spanat in, och sannolikt skulle komma att stöta på, samma tjej som jag.

-         Mmm, vi får se hur jag gör, sa Robban.

          Vi lämnade senare stugan och campingen och begav oss allihop in till Halmstads innerkärna, där gatorna glödde och den ljumma sommarnatten agerade DJ med febrig hand. Väl där gjorde vi som vi brukade och hängav oss till den stämningshöjande berusning vi uppnått, dansandes från krog till krog. Vid ett tillfälle såg jag på håll hur Robban och Joline satt och snackade vid ett bord medan vi andra dansade. En våg av besvikelse svepte över mig, men samtidigt var jag vi det laget van. Det var så det brukade vara. Robban tog för sig, vågade och vann, medan jag älskade på avstånd och förlorade. Det var historien om mitt liv, och jag tänkte inte mer på det utan lät mig svepas in den bubbla av glädje som vi andra befann oss i.

         Det var en otroligt lyckad förstakväll vid västkustens pärla, och utöver den normala glädjen över att vara tillsammans igen, alla riddarna, så kände vi också en pirrig lycka över att ha ett dansant tjejsällskap med oss. Vid nattens absoluta höjdpunkt så hade vi intagit en upphöjd dansscen på en krog, och där stod vi hela sällskapet och dansade som om det inte fanns någon morgondag. Jag trivdes oerhört bra i situationen och tänkte att den kvällen skulle komma att bli svårslagen under resten av veckan. Musiken pumpade öronbedövande och varje bas-beat fyllde mitt bröst. Plötsligt kände jag en hand på min svettiga rygg och jag vände mig om. Där stod Joline. Hon log och dansade sina armar runt min midja. Jag svarade som under pistolhot och bönföll tiden att hoppa ur led. Där var vi, tätt hopslingrade, och vi dansade och sjöng i en outtalad kärlek. Jag tittade bort mot de andra, mot Robban, som nu dansade med en annan tjej. Jag kände Jolines hand klättra upp mot mitt nackhår, och från den sekunden fanns det ingen återvändo. Jag böjde ner mitt huvud och mötte hennes läppar och lät mitt huvud fyllas utav harpor och rosaskiftande moln. Vi var ensamma, allting runtomkring försvann. Universums alla stjärnor låg som en pil riktad mot oss. Ingenting i världen betydde någonting förutom det vi delade i den kyssen.

           Omtumlad och kärleksdrucken fortsatte jag i vår dans på den upphöjda scenen. Världen hade vaknat och sett - och världen log. Det var inte längre en dans som vilken som helst, varje steg vi tog i varandras armar var ett steg som var mycket finare och lyckligare än något steg tidigare. Jag letade mig ner under hennes öra, mot hennes hals, och kysste henne ömt. Hon svarade med högljudda flämtningar som letade sig in genom mitt öra. Jag njöt genom hennes njutning. Vi letades oss in i hörnet av scenen, mot väggen, våra läppar möttes på nytt. Kyssarna blev mer intensiva, djuriska, och jag smekte henne ömt över ryggen och midjan. Tiden måste ha varit ur led, för vi befann oss i ett ögonblick av evighet. Det brann en eld som ingen av oss ville släcka. Begäret drev oss längre in i varandra och jag hoppades att där aldrig fanns något slut.

            I en sekund av uppvaknande fann vi varandras ögon, och jag såg då vägen till resten av mitt liv. Inga sidospår, inga omvägar, inga frågetecken kring höger eller vänster – bara två blå ögon och en rak sträcka av ofrånkomlig kärlek. Tidigare hade mitt liv bestått av tillfälliga förbindelser som varit över innan de börjat, och jag hade famlat i ovisshet kring om äkta kärlek fortfarande fanns eller om det bara var i böckerna vi läste och filmerna vi såg. Men nu såg jag för första gången meningen med mitt liv. Jag log, så fånigt och omtumlat som bara en hopplöst förälskad dåre kan göra. Joline la sina händer längs mina kinder och bara tittade. Leendes.

           Jag tog hennes hand och vi klättrade ner från scenen och gick ut. Halmstad gator hade fortfarande några timmar kvar att erbjuda, men vi var nöjda. Det kunde inte bli bättre. Vi gick förbi människor som drabbats av sommarnattens feber, människor som var på väg någonstans, på väg hem, berusade, nyförälskade, utslängda, upprörda, trötta. Vi tog bussen hem, mestadels i tystnad. Bussen gick inte hela vägen hem, den stannade en station ifrån vår station, och gav oss en promenad längs stranden. Det var en underbar sommarnatt, ljummen, ljus och molnfri. Det var så enkelt, vi kunde prata om allting, som om vi delat ett liv tillsammans.

-         Varför är det jag som får gå här med dig? frågade jag.

Joline la sitt huvud mot min axel.

-         Jag föll för dig direkt. Dina ögon, de utstrålade en sån värme och nyfikenhet. Sedan märkte jag att du tittade mycket på mig.

-         Jag trodde aldrig att du skulle vilja vara med mig, sa jag.

-         Jag är ganska blyg av mig…

-         Jag med, sa jag.

-         …och jag har svårt att ta första kontakten. Men sedan pratade jag med Robban när vi var på krogen, och han tyckte att jag skulle satsa på dig. Han sa att han hade märkt att du var väldigt förtjust i mig, och det var det som fick mig att våga närma mig dig, sa Joline.

Vi stannade, jag la min ena hand bakom hennes öra och vi kysstes en lång stund med den dunkla månen som vårt enda vittne. Jag hade först tänkt föreslå att vi skulle stanna till vid en sanddunge för att fortsätta utforska varandras kroppar, men sedan kommit till insikten att ingenting skulle få förstöra den här kvällen.

           Campingen låg alldeles tyst och stilla. De andra hade inte kommit hem än. Vi stannade utanför stugan och satte oss ner på utesoffan. Jolines huvud mot mitt bröst, mina fingrar strykandes längs hennes arm. Solen hade gått ner, men ångrat sig, och var på väg upp igen. Mitt hjärta var lätt, pirrigt, men ändå lugnt. I harmoni. Jolines kropp vilade i min andning, tung och trygg. Jag lutade mig försiktigt fram och såg att hon somnat. Ett ögonblick av välbehag sköljde över mig. Ett ögonblick av lycka, och det finaste av slut på den bästa kvällen i mitt liv.

– Sakta våra steg, det går för fort. Alldeles för fort. Sakta våra steg, det går för fort, alla kommer fram någon gång, det vet du. Och jag lovar.

       Hon har så klart rätt. Det har hon jämt. Hon är en maratonlöpare, medan jag föredrar 100 meter. Därför kommer hon överleva oss. Jag tar hellre genvägar, såväl genom vardagen som på vägen mot kända och okända mål, och jag ser hellre framåt än runtom. "Du glömmer att leva, du har så bråttom att dö" brukar hon säga - och det hugger hårt. Det saktar stegen jag tar, om än bara för stunden.

       Men just den här gången är det dock tvunget att gå mer undan. Tåget mot Oslo väntar ej på åskådare av allt det vackra runtom, och det försökte jag berätta för Magdalena, men den frekvensen hos henne var oftast svårast att nå. Hon är som hon är, och jag älskar henne för det - men jag skulle älska henne ännu mer om hon emellanåt kunde rappa på. Som nu.

       Helgen hade gått fort. Det fanns mycket att uppleva av Bergen, denna oväntat vackra stad på Norges västkust. Magdalena hade tjatat länge om detta resmål, och jag måste medge att hennes gnatande var befogat. Bergen var som en plats som exploderat fram ur bergen, nästan som en sagovärld, och dess närhet mot Atlanten gjorde det bara än vackrare med stadens alla små och stora hamnar.

       Magdalena var uppfylld av stor lycka där hon och jag strosade runt längs gatorna och torgen. "Detta är ett ställe där man bara är", hade hon sagt sådär drömskt som bara hon kunde uttrycka det, och hennes lycka gjorde att även jag kände välbehag och rofylldhet. Det blev en lyckad helg, men den hade som sagt gått fort - utan att jag hade något med det att göra. Det kändes bra.

– Älskade du, sakta våra steg, det går för fort.

– Men för helvete Magda, tåget går om en kvart och perrongen är fortfarande långt borta!

Stressen tar över.

– Alla kommer fram någon gång...

– Jag vet, jag vet, jag har så bråttom att dö och bla bla bla. Rappa på nu!

Magdalena ler välmenande ombord. Hon hade så klart rätt, självklart stod det och väntade på oss. Nattåget hem. Först mot Oslo, där Saaben står parkerad, och sedan en hel dags resa på vägen mot Norrland. Snön lyser vackert mot den mörka natten.

– Jag tänkte resa bort ett tag, säger Magdalena.

– Vart ska du? frågar jag, och ler, för jag kan svaret.

– Drömmarnas land, säger hon och sluter ögonen.

        Snart sover hela vagnen. Det låter som det. Alldeles lugnt. Rofyllt. Rälsljud dundrar utanför, men ändå - vagnen är fylld av lugn. Damen bakom sover sött, ser ut att drömma vackert. Kanske på väg mot Oslo för att träffa hennes älskade barnbarn? Men jag är klarvaken. Tåget tar oss genom ett snölandskap. Skog, träd, berg och djupa dalar. Det var länge sedan jag såg så mycket, och så äkta, snö. Det känns som att jag färdas längs den ryska järnvägen. Varför vet jag ej, men det osar Ryssland. Hur som helst är det en underbar känsla.

        Jag reser raskt. Känslan av att jag flyr från något greppar tag. På väg bort från någonstans, på väg mot någonstans. Trots att nattens mörker gör huvudet klart så känner jag en bortkommenhet. Rädsla. Varför flyr jag? Mot vad? Varför är jag ensam? Kanske måste jag bara vara ensam en stund. Samla mod. Andas. Våga vara älskad. Jag vet om det, men jag kanske försöker förstå det. Hur mycket lycka hon skänker.

        Ryssland är förbluffande vackert om natten. Som ett orört öken av snö. Den första foten har ännu ej gått här. Bara fjällrävar och snöbjörnar. Utanför passerar nedlagda gruvsamhällen. Spökstäder. Ensamma tågperronger. Som västern, som nu snölagts av ett lugn. Guldruschen är sedan länge över. Kvar är bara förfallna byggnader som skvallrar om den blomstrande värld som en gång var. Just här och nu är världen utanför det renaste och skönaste jag sett. Om du ändå vore här nu.

        Det smäller hårt och tåget färgas svart. Så lugnt, så tyst, så kallt. Men jag fryser ej. Försöker röra armar och ben, men förgäves. Försöker ropa, men vem kan höra något över den orörda ökenmarken av snö? Kan bara gråta, för vad nu det är värt? Varför hade jag så bråttom? Är straffet en omätbar lång chans att fundera på det?

        Ljus uppenbarar på håll. Växer och omfamnar. Det skänker trygghet. Jag är varm på nytt. Magdalena, framför, försöker nå henne, men förgäves. Hon ler välmenande.

– Kommer jag att dö nu? frågar jag.

– Ja, en del av det som är du kommer att dö, säger hon.

– Varför?

– Det är du som har bestämt det. Det är vad du önskar.

– Förlåt. Förlåt för att jag lämnar nu, jag önskade så mycket mer för oss.

Magdalena ler ömt.

– Du och jag har många år kvar. Sakta våra steg, du och jag har många år kvar.

Hon gör en rörelse framåt, och ett ljussken spräcker det svarta mörkret.

– Hur är det, vännen?

         Magdalenas röst smeker hörselgångarna. Hennes hand greppar tag. Natten är borta. Ryssland är Norge.

– Du är ju alldeles blek och genomblöt.

– Ja... jag...

         Jag känner själv hur tröjan är alldeles genomsur.

- ... jag strandade med tåget. Pulsade genom snön.

         Jag skrattar, ansträngt, medan jag försöker landa. Det är tyst, länge, men vagnen börjar vakna. Efter en stund bryter Magdalena tystnaden.

– Drömmarnas land kan vara svårrest.

– Mmm... ja.

         Jag svarar med en ny, kortare, tystnad. Tankarna sjunker. Landar.

– Är det långt kvar? frågar jag efter en stund.

– Ja... nej... kanske. Börjar det krypa? Är du rastlös?

         Den här gången är det jag som ler. Välmenande.

– Nej. Vad är det du brukar säga... alla kommer fram någon gång.

Om jag hade vetat vad saknad innebär, hur mycket jag älskar dig, så hade jag vänt mig om en extra gång innan jag åkte. Om jag hade sett allt det här framför mig innan, så hade jag aldrig åkt. 

         Jag kom hit 20 februari 2033. Uppdraget sträckte sig över sex månader. Jag tvekade aldrig. Det här var min chans, det jag kämpat för så länge.

         Du sitter här bredvid mig, hela tiden. Du frågar: "Stör det dig att det här inte är på riktigt?", och jag svarar: "Jag vet inte." Jag minns dig så tydligt, men jag har glömt bort hur du känns. Jag ser hela världen, 346 mil härifrån. Så nära, men ändå så långt bort.

         Sex månader. Jag var en enmansbesättning, den första på 20 år som skulle tillbaka till ISS som varit obemannad i två decennier. Även fast det skulle bli första gången i rymden för mig så var det mer eller mindre ett rutinuppdrag - ett uppdrag och en resa jag genomfört hundratals gånger genom simulatorer och rekonstruerade kapslar på Jorden. Jag var mer än förberedd och fullt inställd på att klara uppgiften. Men det här hade jag inte kunnat föreställa mig.

         Det är nu fyra år sedan kontakten med markkontrollen bröts. Jag ligger i omloppsbana runt Jorden. Det tar 92 minuter att färdas ett varv runt, och jag har sett hela världen fler gånger än någon människa kan drömma om. En dag ensam här uppe känns som ett helt år. Jag undrar hur gammal jag har blivit egentligen? Det sista jag hörde ifrån Houston var: "Förlåt. Gud vare med dig."

Hopp är det finaste ordet jag vet. Hopp är att tro på någonting som är så mycket mer och större än vi någonsin kan förstå. Du kanske aldrig kommer att höra det här meddelandet, Melissa - men jag måste ändå tro. Jag vet inte vad som hänt nere på Jorden, jag vet inte omständigheterna kring varför jag blivit övergiven - men jag vill ändå fortsätta hoppas.

         Min fars ord var det som tog mig hit från första början, och det som fått mig att nu kämpa vidare. "Ge aldrig upp, sluta aldrig att försöka. Acceptera aldrig någonting genom att tänka att 'det är vad det är' - sträva efter någonting bättre."

          Jag pratar med mig själv hela tiden. Vi är sociala varelser och vi behöver interagera med varandra. Förbindelser, förhållanden, gemenskap – det är det finaste och kanske det viktigaste vi har här i världen. Om man inte pratar med någon, om man inte interagerar med någon, så blir känslan för verkligheten... ganska skev. När den sociala kontakten bryts så blir man stående ensam i mörkret och tänker: "Åt vilket håll ska jag gå åt nu?"

Jag letade länge efter den stora nya upptäckten i livet, det var delvis det som drev mig hit. Men det var längesen. Jag har slutat leta. Jag hoppas helt enkelt att vi har en historia som är värd att minnas. Fyra år, 346 mil ifrån Jorden, och dofter kommer starkare till mig för varje dag. Häggen bakom trädgården, saltvattnet vid vår första kyss, ditt hår på kudden bredvid mig. Man måste komma ihåg de bra sakerna, och värdesätta minnena.

           Man kan planera livet, men det behöver inte betyda att det kommer att hända. Man kan planera och planera och planera, men det betyder ingenting, för ingenting är garanterat eller försäkrat i den här världen.

          Så vad är det allra viktigaste?

          Alla vill bli älskade, och alla kan känna det. Kärleken. Utan kärlek finns det inte längre förutsättning för liv. Med ens föräldrar så blir det naturligt, för du växer upp och in i det, men när du upplever det med någon annan, utanför det där skalet, så är det... förbluffande vackert. Jag är för evigt lycklig och tacksam över att jag fann dig, Melissa.

          Det är den 17 juli 2037. För vilken gång i ordningen som jag flyter med på resan runt Jorden har jag sedan länge slutat räkna. Det var även länge sedan jag övergav mitt uppdrag här på stationen, och min dagliga rutin har bestått av att tänja på de hjälpmedel jag har för att hålla mig vid liv. Men det går inte längre att lita på det tekniska systemet här. Syret försvinner sakta men definitivt, och jag kan inte styra någonting – jag är bara med på resan.

          Det har tagit mig många varv i tyngdlöshet och mörker, utan närhet och mänsklig kontakt, för att komma till insikten om vad jag värdesätter allra mest och vad som betyder någonting i livet. Jag vet inte vad som hänt, men det ser fridfullt och vackert ut. Som att det blomstrar. Jag sitter här upp och ser ner på Jorden, ser ner på allt liv. Här uppe är döden, men jag är inte död. Jag lever.

          Kom och hämta mig.