Jag ska nog lyckas

Det var vi igen. Jag, Niklas, Robban och Calle. Riddarna. Det var så vi kallade oss, jag och mina vänner. Ett fånigt namn, måhända, men likväl en beteckning för oss som grupp. Som bröder.

         Ett år hade gått sedan vi alla var samlade sist, och precis som senast så hade vi valt att förlägga vår återträff på västkusten och Halmstad. Tylösand, närmare bestämt, där vi delat så många skratt, så många dråpliga situationer och en och annan tår. Vi hade visserligen blivit lite äldre, men vi var fortfarande unga. Alldeles för unga, om jag nu ska jämföra med senare eskapader i våra liv, men känslan av att vara ung och dum är något jag i efterhand önskat att jag njutit mer av. Ungdomens naivitet kommer bara en tid i livet. Sedan kallas det bara dumhet.

          Efter att ha bott en cykelspurt ifrån varandra i hela vår uppväxt så var vi nu utspridda över Sverige och Norge, och därför fick inte dessa sällsynta tillfällen av magi och gemenskap slarvas bort. Detta skulle bli den bästa sommaren i våra liv – och den här gången var vi inte ensamma.

           Vi bodde som vanligt på Tylösands camping, alldeles intill havet, och till vår lycka hade vi blivit tilldelade samma stuga som vi bott i ett år tidigare. Ett perfekt läge, lite skyddat ifrån den centrala delen av campingen och även det värsta barnfamiljsområdet, utan att för den skullen vara isolerat ifrån den övriga campingen. Det fanns utrymme att ta ut svängarna, kan man säga, när det kom till att förbereda sig inför de nattliga äventyren.

           Men en sak var annorlunda den här gången. I stugan bredvid oss bodde inget äldre par, inga gråa figurer och ingen barnfamilj, så som det tidigare kunnat se ut. Vi märkte det genast när vi kom fram och klev ur bilen. Hejdlösa tonårsskratt ifrån stugan intill. Kvinnliga skratt. Vi hade hamnat bredvid ett gäng som oss, fast i en tjejversion.

           Redan första kvällen tog vi kontakt med varandra, en något trevande sådan. Fotbollen som vi bollade med hamnade närmre och närmre tjejernas stuga, och efter att ha sprungit och hämtat den ett par gånger för mycket så hamnade vi tillslut i den efterlängtade konversationen med tjejerna - och någon timme senare satt vi allesammans inne i vår stuga. Inledningsvis var stämningen lite tryckt, som om vi kände på varandra för att se hur dynkamiken fungerade, men i takt med att alkoholen sinade så hade vi bestämt oss för att vi trivdes väldigt bra tillsammans.

           Det var ett gäng trevliga, roliga och vackra tjejer, och deras sätt att se på och tackla saker stämde väldigt bra överens med vårat. De spelade fotboll, precis som oss, de gillade att festa och ha kul, precis som oss, och det tycktes allt som oftast att vi skrattade åt samma saker. De var fina allihop, sannerligen, men jag hade bara ögon för en av dem. En liten, ljus och försynt uppenbarelse som lyste lika självklart som solen den vackraste av dagar i juli, med en kraft som delade in mitt liv i före och efter henne. Hon hette Joline. Det var en omedelbar förälskelse.

           Jag är en försiktig figur av natur, så jag älskade henne på avstånd från andra sidan bordet. Hon tycktes vara likadan, så våra blickar möttes inte längre än den tid det tar för att inse att någonting är för vackert för att titta på. Ju längre kvällen led desto mer krympte avståndet emellan oss, men likväl var vi som två blyga barn på en skoldans.

           Jag hade redan gett upp i samma ögonblick som jag såg henne för första gången tidigare under kvällen. Slaget var redan förlorat utan en strid, för en sådan som jag strider inte i onödan – allra minst när jag inser att jag aldrig kommer att vinna. Någonting så fint händer inte mig. Så jag nöjde mig med min tysta förälskelse, som så många gånger förr, och fortsatte med mitt liv.

          Jag och Robban kom att hamna i en diskussion utanför stugan när vi båda tömde blåsan i nyponbuskarna. Det visade sig att vi fattat tycke för samma person.

-         Du, hon Joline… det är någonting med henne alltså. Jag gillar henne, sa Robban.

-         Joline? Ja, jo, absolut, hon är fin, sa jag och kände för att putta ner honom i nyponbuskarna i frustration över att han spanat in, och sannolikt skulle komma att stöta på, samma tjej som jag.

-         Mmm, vi får se hur jag gör, sa Robban.

          Vi lämnade senare stugan och campingen och begav oss allihop in till Halmstads innerkärna, där gatorna glödde och den ljumma sommarnatten agerade DJ med febrig hand. Väl där gjorde vi som vi brukade och hängav oss till den stämningshöjande berusning vi uppnått, dansandes från krog till krog. Vid ett tillfälle såg jag på håll hur Robban och Joline satt och snackade vid ett bord medan vi andra dansade. En våg av besvikelse svepte över mig, men samtidigt var jag vi det laget van. Det var så det brukade vara. Robban tog för sig, vågade och vann, medan jag älskade på avstånd och förlorade. Det var historien om mitt liv, och jag tänkte inte mer på det utan lät mig svepas in den bubbla av glädje som vi andra befann oss i.

         Det var en otroligt lyckad förstakväll vid västkustens pärla, och utöver den normala glädjen över att vara tillsammans igen, alla riddarna, så kände vi också en pirrig lycka över att ha ett dansant tjejsällskap med oss. Vid nattens absoluta höjdpunkt så hade vi intagit en upphöjd dansscen på en krog, och där stod vi hela sällskapet och dansade som om det inte fanns någon morgondag. Jag trivdes oerhört bra i situationen och tänkte att den kvällen skulle komma att bli svårslagen under resten av veckan. Musiken pumpade öronbedövande och varje bas-beat fyllde mitt bröst. Plötsligt kände jag en hand på min svettiga rygg och jag vände mig om. Där stod Joline. Hon log och dansade sina armar runt min midja. Jag svarade som under pistolhot och bönföll tiden att hoppa ur led. Där var vi, tätt hopslingrade, och vi dansade och sjöng i en outtalad kärlek. Jag tittade bort mot de andra, mot Robban, som nu dansade med en annan tjej. Jag kände Jolines hand klättra upp mot mitt nackhår, och från den sekunden fanns det ingen återvändo. Jag böjde ner mitt huvud och mötte hennes läppar och lät mitt huvud fyllas utav harpor och rosaskiftande moln. Vi var ensamma, allting runtomkring försvann. Universums alla stjärnor låg som en pil riktad mot oss. Ingenting i världen betydde någonting förutom det vi delade i den kyssen.

           Omtumlad och kärleksdrucken fortsatte jag i vår dans på den upphöjda scenen. Världen hade vaknat och sett - och världen log. Det var inte längre en dans som vilken som helst, varje steg vi tog i varandras armar var ett steg som var mycket finare och lyckligare än något steg tidigare. Jag letade mig ner under hennes öra, mot hennes hals, och kysste henne ömt. Hon svarade med högljudda flämtningar som letade sig in genom mitt öra. Jag njöt genom hennes njutning. Vi letades oss in i hörnet av scenen, mot väggen, våra läppar möttes på nytt. Kyssarna blev mer intensiva, djuriska, och jag smekte henne ömt över ryggen och midjan. Tiden måste ha varit ur led, för vi befann oss i ett ögonblick av evighet. Det brann en eld som ingen av oss ville släcka. Begäret drev oss längre in i varandra och jag hoppades att där aldrig fanns något slut.

            I en sekund av uppvaknande fann vi varandras ögon, och jag såg då vägen till resten av mitt liv. Inga sidospår, inga omvägar, inga frågetecken kring höger eller vänster – bara två blå ögon och en rak sträcka av ofrånkomlig kärlek. Tidigare hade mitt liv bestått av tillfälliga förbindelser som varit över innan de börjat, och jag hade famlat i ovisshet kring om äkta kärlek fortfarande fanns eller om det bara var i böckerna vi läste och filmerna vi såg. Men nu såg jag för första gången meningen med mitt liv. Jag log, så fånigt och omtumlat som bara en hopplöst förälskad dåre kan göra. Joline la sina händer längs mina kinder och bara tittade. Leendes.

           Jag tog hennes hand och vi klättrade ner från scenen och gick ut. Halmstad gator hade fortfarande några timmar kvar att erbjuda, men vi var nöjda. Det kunde inte bli bättre. Vi gick förbi människor som drabbats av sommarnattens feber, människor som var på väg någonstans, på väg hem, berusade, nyförälskade, utslängda, upprörda, trötta. Vi tog bussen hem, mestadels i tystnad. Bussen gick inte hela vägen hem, den stannade en station ifrån vår station, och gav oss en promenad längs stranden. Det var en underbar sommarnatt, ljummen, ljus och molnfri. Det var så enkelt, vi kunde prata om allting, som om vi delat ett liv tillsammans.

-         Varför är det jag som får gå här med dig? frågade jag.

Joline la sitt huvud mot min axel.

-         Jag föll för dig direkt. Dina ögon, de utstrålade en sån värme och nyfikenhet. Sedan märkte jag att du tittade mycket på mig.

-         Jag trodde aldrig att du skulle vilja vara med mig, sa jag.

-         Jag är ganska blyg av mig…

-         Jag med, sa jag.

-         …och jag har svårt att ta första kontakten. Men sedan pratade jag med Robban när vi var på krogen, och han tyckte att jag skulle satsa på dig. Han sa att han hade märkt att du var väldigt förtjust i mig, och det var det som fick mig att våga närma mig dig, sa Joline.

Vi stannade, jag la min ena hand bakom hennes öra och vi kysstes en lång stund med den dunkla månen som vårt enda vittne. Jag hade först tänkt föreslå att vi skulle stanna till vid en sanddunge för att fortsätta utforska varandras kroppar, men sedan kommit till insikten att ingenting skulle få förstöra den här kvällen.

           Campingen låg alldeles tyst och stilla. De andra hade inte kommit hem än. Vi stannade utanför stugan och satte oss ner på utesoffan. Jolines huvud mot mitt bröst, mina fingrar strykandes längs hennes arm. Solen hade gått ner, men ångrat sig, och var på väg upp igen. Mitt hjärta var lätt, pirrigt, men ändå lugnt. I harmoni. Jolines kropp vilade i min andning, tung och trygg. Jag lutade mig försiktigt fram och såg att hon somnat. Ett ögonblick av välbehag sköljde över mig. Ett ögonblick av lycka, och det finaste av slut på den bästa kvällen i mitt liv.