Jag ska nog lyckas

Hög tid att tjöta av sig den gångna helgen, innan den nästa har dragit förbi. Det går ju så fort.

        Vi börjar väl med det tråkiga, lite kort.

        Träningsmatch mot Franke. Skador och sjukdomar, allra helst i backlinjen, gjorde att jag helt plötsligt fick starta - vilket jag inte gjort sedan en träningsmatch mot City i november 2011. Vänsterback, dessvärre, där jag inte känner att jag kommer till min rätt, allra helst nu när knät fortfarande inte är helt på min sida. Och det gick ju mer eller mindre bedrövligt.

         Vi förlorade också med 4-0 och fick en påminnelse om att vi har en del att jobba på spelmässigt. Matchmässigt.

         Helvete vad bedrövad jag var efteråt. Allra mest för att jag ånyo fick ett kvitto på att jag inte har någon gjädje i min fotboll just nu. Det är inte roligt - och det bottnar helt och hållet i att det inte går min väg. Jag får inte ut det jag vill av mig själv, och det tynger ner mig. Jag vill sprudla och vara inspirerad, men vetskapen om att jag befinner mig på en läge nivå än vad jag skulle kunna vara gör att jag deppar, omedvetet, och det är ju bara löjligt.

         Så nu har jag bestämt mig för att skita i allt och bara köra. Bort med all negativitet och fram med glädjen. Jag vill ha roligt på planen igen, sedan får vi se vad det slutar i.

 

Desto roligare var det att träffa Vampyren igen. Han var hemma från Norge en sväng, och vi fick en lördagskväll tillsammans. Jag, Vampyren, Bläckfisken, Kaggen, Lillebror, Kocken, Linda Karlsson, Vampyrens flickvän och Vampyrens lillebror.

          Och jag hade en rolig kväll. Först hemma hos Kaggen, med spel och sång - sedan på Statt med öl och snack - sedan på Villa med dans och rallarsving. En fin kväll, just like good old times. Eller...nåja, men lite like old times i alla fall.

 

Och söndagen sedan, den präglades ju av Skid-VM och herrarnas femmil. Jag hade inte tänkt titta så länge först, men redan från första milen så insåg jag att "det här kommer att bli svårt att slita sig ifrån". Det gick fan inte, som tur var. Vilket lopp han gjorde, Johan Olsson! Ett solklart Bragdguld! Man satt ju som på nålar varje gång tidtagningen gick för att kolla hur långt före han var, och...nej, det går fan inte att beskriva. Man måste ha sett det med egna ögon.

 

Fast egentligen är jag arg över allting, då Man United blev bortdömda ur Champions Leuge. Synd på ett sånt domslut av en sån respekterad domare.