Jag ska nog lyckas

Två dagar. Två stafetter. Två guld. Ett landslag. Heja Sverige!

        Damernas stafett igår såg jag via Källes mobiltelefon i omklädningsrummet vid Runevallen. Eller, jag såg upplösningen, Charlotte Kallas ursinnes-upphämtning och spurtavgörande i mål. Det var vilt jubel kan jag lova. Vilken idrotts-människa, vilka idrotts-människor! Det är sådana där lopp som letar sig in i folksjälen, rakt in i hjärtat. Vill tro att vi var ett helt land som jublade och kände en enorm glädje och stolthet.

        Herrarnas stafett idag såg jag dock på stor skärm. Det var ju spännande till en början, sedan blev det nervöst - men när Johan Olsson drog iväg på tredje sträckan började guldvittringen komma. Monster-Ryssens fruktansvärda upphämtning på slutet gjorde dock att spänningen tog fart igen - men med 14 sekunders försprång gjorde ju Hellner sitt jobb, och utökade ju dessutom ledningen så pass att han kunde glida med den svenska flaggan i handen redan 600 meter ifrån mållinjen. Klass! Inte samma nerv, inte samma bragd som tjejerna - men lika underbart!

         ...och det roliga är att OS, och skidåkningen, fortsätter en vecka till. Tror kanske mer på svenska medaljer i lag-sprinten än i damernas tremil och herrarnas femmil - men samtidigt har svenskarna visat sådan form att allt är möjligt när som helst.

 

PS. Att Norges herrar dessutom bommar lopp efter lopp gör mig ingenting. Hade Northug visat samma ödmjukhet som norska dam-åkarna gentemot Sverige så hade jag kanske tyckt lite synd om honom. Nu är det bara för honom att tugga i sig. Tugga länge och väl, och känn den bittra smaken av att få äta upp sina ord.