Jag ska nog lyckas

Jamen, jo, jag nämnde ju tidigare att jag ska börja plugga till förskolelärare - och i torsdags var det dags för första träffen på Södertörns högskola. Det var...mycket. Mycket att ta in på en och samma gång.

       Jag ska vara där en gång i veckan, torsdagar, och för säkerhets skull tog jag ett extra tidigt tåg ifrån Kungsör så hade jag skulle få gott om tid att hitta till rätt sal och så. Jag var lite orolig att det skulle bli något strul med tågen, eftersom det skulle bli svinkallt - men nejdå, 05.57 rullade tåget in, och 07.10 var jag framme. Skolan ligger precis bredvid stationen i Flemingsberg, så det var bara att knalla rakt över spåret. Sedan hittade jag snabbt till rätt sal för den första föreläsningen, och sedan var dagen igång.

       Jag var beredd på att det skulle komma mycket, men blev ändå smått överkörd. Mentalt. Jag är ju en människa med extremt stort kontrollbehov - jag vill ha stenkoll på mina saker, ordning och reda, och vill att allting ska bli rätt och så. Därför var jag i upplösningstillstånd redan efter ett två timmar.

       Men det blev bättre. Efter föreläsningen blev vi indelade i seminariegrupper, och där indelade i arbetslag. Jag hade turen att hamna i ett härligt gäng, vilket gjorde mig betydligt lugnare. Efter att ha presenterat oss inför varandra så var det dags för lunch, och därefter dagens andra föreläsning. Där kände jag paniken komma tillbaka så smått, i och med att det blev ännu mer att ta in, och jag kände en oerhörd lättnat när det var över.

       Satte mig därefter i ensamhet i ett hörn på skolan och försökte smälta dagens intryck. Jag pendlade mellan förtvivlan och tillförsikt - ena stunden kände jag "det här går aldrig, inte en chans i helvete", och ena stunden kände jag "jo, det här ska jag klara av, det kommer att gå".

       Grejen är ju den att just den här delen, det formella och akademiska och alla fina ord som har med lärar-yrket att göra - det är ju den jag har haft minst kontakt med under alla åren jag jobbat inom förskolan. Jag har ju bara kört på och snappat upp och lärt mig av andra och varit med barnen. Det är ju det som har varit roligt. Men jag förstår ju att det här är ett nödvändigt ont, och jag är övertygad om att jag kommer att tycka om det när jag väl kommit in i det.

        Det gäller ju nu att ta sig ur den här glidar-tillvaron och komma in i studentlivet. Det har hunnit gå 9 år sedan jag gick ut gymnasiet, så det blir till att ruska lite på sig och smörja de gamla hjärncellerna. Det här ska nog gå fint. Hoppas jag.