Uppgift 6: Dikt, poesi
Min hemlighet
Förr önskade jag att jag var en sjöman på det stora blå
tänk att få fara till platser dit annars bara drömmaren kan nå.
Att vara ett med en rådande vind
se saker som man endast kan föreställa sig om man är blind.
En sjöman på det stora blå
eller som Huckleberry Finn på en flotte längs en å.
Och jag saknar dig, du kära lilla maskros.
De kallar dig ogräs, men så fort du blommar ler vi, en första sommardos.
Det var så längesen vi var små
men jag minns allting då.
Du var allt jag hade, och jag var ingenting
vi var som Arbogaån, vi bara flöt omkring.
Jag dansade med dig, du fick mitt hjärta förstorat
sen dansade du med honom, och allt var förlorat.
Och vad jag önskar, bara en enda gång
att vi fann varandra, som i en sommarsång.
John sjunger: “You've got to hide your love away”
men den kommer alltid fram när jag tänker på dig.
Känn ingen sorg för mig, Kungsör
att jag alltid blir olyckligt kär det rår ni inte för.
Jag tänker på alla åren som gått
ett kärleksbrev är aldrig gammalt om det fortfarande betyder något.
Jag minns en sommarnatt när vi låg på gräset, ditt skratt och stjärnorna bildade en himlakör
jag tänkte "det är så här det måste kännas när man dör".
Så många nätter, du och jag under månens sken
så många danser med Thor Modéen.
Jag tänker på staden där alla platserna är våra.
Jag minns tiden då inga bekymmer var för svåra.
Först kom alla dagarna och gjorde mig äldre än då
och sen kom världen och gjorde mig kall och blå.
Det var samma sak på mellanstadiet som nu
man flyr när sista låten spelas så att ingen ska se att alla har en dans utom du.
Men imorgon kommer jag att vara tacksam för dessa kvällens sista sånger
man blir nog inte hel förrän man gått sönder ett otal gånger.
Jag ser en fjäril, och var det inte den
jag släppte ut för längesen?
Det var då jag längtade ut, precis som en fjäril längtar ut genom fönstret.
Allt jag ville var bort, iväg från det cirkelformade mönstret.
Jag växte så nära alla tankar jag hade om att lämna för alltid
men tonåringens vrål tystnade och flykten lämnades bredvid.
Nu har jag inga kullar kvar att längta bort över
för jag har sett allting, och det är inget av vad jag behöver.
Men jag har kvar min lyckans glada äng
i sången om mitt liv är den en refräng.
Det är aldrig försent att bli den man skulle kunna bli
och jag hoppas att det inte är försent för oss att en dag bli vi.
Jag vill ge dig den där sista dansen
ett gyllene tillfälle för mig att ta den där chansen.
Är du nyfiken? Snälla stanna, gå inte. Jag har dig nu.
Jag kanske är långsam, jag kanske är blind. Men när allt kommer omkring så har det alltid varit du.
Snart är vi så gamla
vi borde passa på medan vi är unga nog att ramla.
Snart är vi äldre, det här varar inte så länge till.
Men visste du att jag varar så länge du vill?
Om dina läppar och händer är allt jag har
så har jag inga önskningar i livet kvar.
Det är inte mycket, jag vet.
Men det är du.
Min hemlighet.
