Jag ska nog lyckas

Så - då är vi hemma i Halmstad och Tylösand igen. För sjunde gången. Laguppställningen denna sommar är densamma som förra året - nämligen jag, Mr.Dipp, Lillebror och Kocken.

        Resan ner gick bra och vi var framme till kvällen. Vädret då var aningen kyligt och stugan vi hade föll inte alla i smaken. Därmed låg det ett bittert sken över den första kvällen. Men - så vaknade vi upp till solsken, och när vi sedan lyckades byta till oss en annan stuga - vår kära stuga ifrån sommaren 2008 - så steg humöret. En solig och varm dag med fotboll, gris, en tripp till stan och...ja, kvällen har ju inte börjat än.

          Men det är ju måndag - det vill säga Måndagsklubben på Leifs lounge!

 Du bodde inne i rummet

vid köket, bredvid mig

i så många år

Du var så liten och sedan blev du så stor

men för mig är du alltid min lillebror

När livet var en lek

när det blev jobbigt, när livet svek

så fanns det alltid ett "god morgon"

och ett "god natt"

Våra gator gjorde oss till dem vi är idag

för mig är dom allt

du var alltid allt

Och du är allt nu, lillebror, fortfarande allt

För när livet sänker mig

när det tar upp mig på sina axlar

när jag undrar varför allt är som det är

Så finns min kärlek till dig

och det räcker gott åt mig

Det kunde ha varit värre

jag kunde aldrig ha haft dig

Det är du, lillebror, det är du

Älskade vän

jag ger dig inte mycket

Men om nåt betyder någonting

räcker det för alltid

och gör ditt liv lite bättre

 

 

 

Ännu en midsommarafton - och den blev ju ganska bra i år också. Varken mer eller mindre.

       Först, traditionsenligt, uppe i Västanhed med nära och kära, sedan hem till Kungsör och fest ute på landet hos Sofia Eriksson - för att slutligen landa vid Midsummerburst på Motorgården. Det var väl trevligt, allting. Som väntat kunde inte förväntningarna motsvaras, men det har man väl lärt sig nu efter ett antal år av happenings i form av midsommar, valborg, nyår och juldagar.

 

 

        Sista månaden blev rätt intensiv, i och med att den avslutande kursen var något komprimerad. Det var inlämningsuppgifter, intervjuer, redovisningar och slutligen - hemtenta. Vete fan hur det gick på den, känslan var långt ifrån bra efteråt, men jag hoppas innerligt att jag klarar den. Jag har förvisso trott att det kanske gått apdåligt på tidigare hemtentor - och sedan fått toppbetyg - men den här gången kändes det extraordinärt dåligt. Skulle inte vara något vidare att behöva göra om den, så nu går man här och våndas inför resultatet.

         Nåväl, det är som det är. Utöver denna intensiva sista kurs så var det även avslutning på VFU-kursen, alltså praktik, eller verksamhetsförlagd utbildning, vilket innebar samtal med handledare och mentor från högskolan. Jävlar vad nervös jag var, och detta samtal har gnagt inom mig under egentligen hela terminen. Prestationsångesten var på topp - för man vill ju visa sig DUKTIG. Jag, i alla fall. Eller...jag vill visa att jag inte är helt oduglig, närmare bestämt. Jag hade, som vanligt i mitt fall, lagt ribban lågt inför samtalet genom min självreflektion som skrevs innan samtalet - och till min glädje hade jag lagt mig aningen för lågt, skulle det visa sig. Så det blev ett rätt bra samtal - men det var fruktansvärt skönt när det var över, då det markerade att terminen verkligen var slut och att sommaren nu ligger framför mig.

          Jag trodde dock att känslan skulle vara mer förlösande, typ som att jag skulle vilja springa naken över ängen bredvid Västerskolan, för så var känslan inför samtalet - men det blev mest...en utandning. Den sköna känslan har dock kommit smygandes de senaste dagarna, i och med att man inser att man inte har något att plugga inför, så nu är det bara att njuta.

 

Ett första sommaräventyr blev det i helgen, då jag, Stiffa, Lillebror och Ida - feat. Lazee Forss - åkte upp till Stockholm för Kentfest. Det var en kort men väldigt trevlig vistelse. Jag hade väl hoppats på en bättre konsert med Kent, nio nya låtar var minst sex för många - men själva upplägget var trevligt.

          Annars är det snart midsommar, med allt vad det innebär, och sedan börjar väl nedräkningen inför Halmstad helgen därpå.

          Nu väntar bussen till Ludvika. Bortamatch, och hög jävla tid för den första trepoängaren. Den borde ha kommit för längesen, eller åtminstone förra helgen - men nu är det som det är. Bara att kriga arslet av oss i de här två sista matcherna, så att utgångsläget ser något bättre ut för oss inför hösten.