Jag ska nog lyckas

Filip & Fredrik kallade 2013 för "ett jävla piss-år" - och kanske var det så, med deras mått mätt? Många studioprogram blev det, i den anda de kört en längre tid. En soffa, ett skrivbord, "sköna" gäster, knäppa klipp och urflippade påhitt i studion som till exempel att bli piercad i bröstvårtan.

      Trivsamt och småkul - men gjort.

       Därför är de nu ute på fältet igen med nya serien La Bamba, som hade premiär igår kväll. Arbetsnamnet på serien var Min vän Filip, vilket är logiskt. Det är Filips rastlöshet och nyfikenhet som är grunden till denna nya skapelse. Under seriens gång kommer han att få pröva på olika yrken och roller som han närt en önskan om att testa, ivrigt påhejad och kommenterad av Fredrik, som på ett sätt får sätta ord och teoretisera Filips praktik.

       I första avsnittet åkte duon till den amerikanska södern, där Filip fick testa på jobbet som pastor. Upplägget och det visuella fungerar egentligen som en fördjupad version av 100 höjdare - men jag ser ändå någonting nytt och fräscht. Jag ser två snart 40-åringar som behåller värdigheten, som snuddar vid någonting större, utan att för den delen tappa taget om den delen av Filip & Fredrik som vi lärt oss att älska.

       La Bamba är det bästa de gjort sedan Lite sällskap och Får vi följa med?, med potential till att bli bland det bästa de någonsin gjort. Ska bli spännande att se hur det utvecklas.

 

Och så vill jag FAKTISKT säga någonting om Kent och deras nya singel La belle epoque. Det är ingen jättebra låt, men jag är smått svag för refrängen - vilket har att göra med min fäbless för "aaaah aaaah aaaah-körer". Det påminner om körerna från 999, men är inte lika svulstigt och därför inte lika mäktigt.

       Dock måste jag ge credd till Kent för att de inte gör saker halvdant. När de ska släppa sina grejer så blir det en happening, en stor jävla grej, och det gillar jag. Som till exempel att de nu annonserar sina enda Sverige-spelningar i år som två Kentfester på Ullevi och Gärdet i Stockholm. 

       De strösslar så IN-I-HELVETE sparsamt med intervjuer att varje ord de yttrar, via olika forum, blir en angelägenhet. Jag tycker mycket om det greppet.

        Hade deras musik varit fantastisk så hade det varit ännu bättre. Nu blir det en-två bra låtar var tredje skiva, ungefär. Synd.

En vårig vecka är till ända. Tack för den! Må hända det blir en liten vinterdipp här framöver, men ljusare tider är på väg. It's science. Du kan inte ändra på det.

       Vad har den senaste tiden bjudit på då? Ja, en Melodifestival-vinnare bland annat. Det blev nog bra det där med Sanna Nielsen. Rätt snygg låt faktiskt som borde ha chans på en topp-10-placering i Eurovision.

        Finalen i lördags satte annars punkt på en kräkdålig säsong för Melodifestivalen. Det svängde inte, liksom. Ingenting. Känns som att nåt måste hända med denna skuta om den inte ska börja sjunka rejält.

        Nog om det, det var ju inte bara schlager i lördags - det var ju även slagsmål på tv. Alexander "The Mauler" gjorde proceduren kort med sin motståndare och visade att han vill ha mästarbältet. Det var en häftig tillställning, måste jag säga. Mäktigt. Man kan säga vad man vill om denna sport. Att det inte är bra att slå och sparka på huvudet tror jag att de flesta är överens om - men de går in i den där ringen frivilligt. Och om man ska förbjuda detta, vart slutar det då? Då bör man ju förbjuda tacklingar i hockey och amerikansk fotboll också, samt all kampsport.

       Nog om det, det har ju spelats fotboll också. Senast igår, mot Värhulta, som kunde besegras tämligen övertygande med 9-2 av U-laget. Det var i alla fall skönt att röra på sig.

       Men nog om det - i fredags var 10 års väntan över. Äntligen satt vi där, hemma hos Kaggen, med Anchorman 2 framför oss. Jag var beredd på att bli besviken, aningen färgad av recensionerna - men till min stora glädje blev det en värdig uppföljare till mästerverket. Inte lika övergripande roligt som ettan, men bitvis briljant. Sedan är det ju också så att en del av överraskningsmomenten är borta. Det blir ju så, naturligt, eftersom att man redan sett karaktärerna en gång tidigare. Man vet inte vad som kommer att sägas, men man vet ungefär på vilket sätt det kommer att levereras. Det är ju därför förstafilmerna oftast alltid blir roligast, för det finns ett överraskningsmoment då man ställs inför något man inte sett eller hört tidigare. Baksmällan hade ju samma problem. Men som sagt, det var en värdig uppföljare som jag ser fram emot att se igen.

 

 

        Det bråkas i alla fall - och Sverige rustar upp. Full beredskap på hemvärnet. Repmånad goes Full metal jacket. Allting känns olustig på alla sätt och vis - som att man kastats in i en del av den världshistorien man läst om, men som inte är min.

        Kan vi inte bara göra som John Lennon föreslog, och give peace a chance? Är det för mycket? För naivt? Kanske. Tyvärr.

 

Och här i Sverige har jag haft sportlov och samtidigt ännu en pluggvecka på högskolan. Lite pedagogiska tanketraditioner och så. Sparkat lite boll. Bilen krånglar lite, men annars är det bra. Dricker några glas vin i veckan, tittar på Let´s dance och ojar mig över min stökiga lägenhet som i ärlighetens namn inte är speciellt stökig.

        Ännu en vecka i paradiset.

 

Men det som ingen kan ta ifrån mig är den lycka jag kände över att träffa Lillebror igen, efter över en månads utlandsarbete. Det var inte mycket, det var inte länge, men det var allt. Några vänner hemma hos en vän, lite tilldryck och lite skratt. Thank you. Thank you very much.