Jag ska nog lyckas

Filip & Fredrik kallade 2013 för "ett jävla piss-år" - och kanske var det så, med deras mått mätt? Många studioprogram blev det, i den anda de kört en längre tid. En soffa, ett skrivbord, "sköna" gäster, knäppa klipp och urflippade påhitt i studion som till exempel att bli piercad i bröstvårtan.

      Trivsamt och småkul - men gjort.

       Därför är de nu ute på fältet igen med nya serien La Bamba, som hade premiär igår kväll. Arbetsnamnet på serien var Min vän Filip, vilket är logiskt. Det är Filips rastlöshet och nyfikenhet som är grunden till denna nya skapelse. Under seriens gång kommer han att få pröva på olika yrken och roller som han närt en önskan om att testa, ivrigt påhejad och kommenterad av Fredrik, som på ett sätt får sätta ord och teoretisera Filips praktik.

       I första avsnittet åkte duon till den amerikanska södern, där Filip fick testa på jobbet som pastor. Upplägget och det visuella fungerar egentligen som en fördjupad version av 100 höjdare - men jag ser ändå någonting nytt och fräscht. Jag ser två snart 40-åringar som behåller värdigheten, som snuddar vid någonting större, utan att för den delen tappa taget om den delen av Filip & Fredrik som vi lärt oss att älska.

       La Bamba är det bästa de gjort sedan Lite sällskap och Får vi följa med?, med potential till att bli bland det bästa de någonsin gjort. Ska bli spännande att se hur det utvecklas.

 

Och så vill jag FAKTISKT säga någonting om Kent och deras nya singel La belle epoque. Det är ingen jättebra låt, men jag är smått svag för refrängen - vilket har att göra med min fäbless för "aaaah aaaah aaaah-körer". Det påminner om körerna från 999, men är inte lika svulstigt och därför inte lika mäktigt.

       Dock måste jag ge credd till Kent för att de inte gör saker halvdant. När de ska släppa sina grejer så blir det en happening, en stor jävla grej, och det gillar jag. Som till exempel att de nu annonserar sina enda Sverige-spelningar i år som två Kentfester på Ullevi och Gärdet i Stockholm. 

       De strösslar så IN-I-HELVETE sparsamt med intervjuer att varje ord de yttrar, via olika forum, blir en angelägenhet. Jag tycker mycket om det greppet.

        Hade deras musik varit fantastisk så hade det varit ännu bättre. Nu blir det en-två bra låtar var tredje skiva, ungefär. Synd.