Jag ska nog lyckas

Kent. Detta Kent. En gång i tiden hatade jag dem, typ. Inte de två första skivorna, indie-pop-skivorna, utan det var väl mer efteråt. Från Isola och framåt. Det blev så jävla tung-gung-deppigt och Jocke Berg drog ut på varenda stavelse han kunde komma åt, i ett enda långt mummel.

       Men sen hände någonting. För några år sedan. Det började med att jag började tycka att Kent var lite coola. De var stora - och spelade på det, i ett skönt kaxigt skådespel. Allt som gjordes skulle göras så fläskigt och drygt som möjligt. Typ som att ha en live-release på en klubb i New York för skivan Röd. Eller att kalla till en pretentiös presskonferens inför släppet av Jag är inte rädd för mörkret. Eller som att bara släppa en ny skiva helt plötsligt, utan minsta förvarning, inom ett år sedan senaste skivan, som man gjorde med En plats i solen. Jag gillar det där, det där dryga.

        Dessvärre har musiken, alltså skivorna, aldrig drabbat. Bara enstaka låtar. Som Klåparen, som 999, som Svarta linjer, som Socker. Eller som med nya skivan, Tigerdrottningen, där jag endast känner någonting speciellt för singeln La Belle Epoque. Jag vill så gärna omfamna dem musikaliskt - jag vill verkligen det - men det går inte. Det går inte hela vägen.

         De har min respekt som band, som hit-makare och som live-akt. Men inte musikaliskt, i sin helhet.

 

Ett annat band som har min respekt är Mando diao. Det kör verkligen sitt eget race. Det hade varit så enkelt för dem att fortsätta på sin framgångsrika karriär som garage-rockare, eller att följa upp framgångssagan Fröding-tolkningar med ett album på svenska med egna låtar, i samma anda. Istället snubblar de över en gammal jävla rysk synth och går totalt bananas in i 80-talsväggen - fullt ut! Jag älskar verkligen det. Jag kan riktigt ta på deras inspiration och lust. I vissa fall älskar jag verkligen tvära kast.

          Att nya skivan sedan är helt fantastiskt dålig - fullkomligt olyssningsbar - är en helt annan sak.