Jag ska nog lyckas

Vi lekte när vi var unga

fram till slutet av livet

Och det räcker för mig

du var meningen med allt det här

 

Du var min plats

dit jag brukade gå

När jag behövde en plats

att gå till

 

För att få känna någonting

att jag fanns till

 

Var inte ledsen, var inte rädd

Vi har så mycket att le emot

Mitt bland krig och fattigdom

med så lite gjorde vi så mycket

Släpp min hand och låt mig gå vidare

 

Du var så vacker och jag var din

du sa: "Får jag lov?"

och du var min

Det är så lätt att glömma

men du är för alltid min

 

Spill inga tårar för att dansen är slut

Vi har så mycket att vara stolta över

Tänk på allt efter att det blev du och jag

tänk på att sorgen bottnar i hur mycket vi älskade varann

Låt mig inte få ha ont

Jag ska för alltid tänka på dig

Släpp min hand och låt mig gå vidare

 

Vi hade chansen. Vi hade verkligen det. Fler gånger om, till och med. Allra helst i våras, från seriepremiären och framåt, då vi kunde ha spelat till oss tillräckligt med poäng för ge bättre förutsättningar inför hösten. Men det blev bara fyra poäng.

        Sedan hade vi chansen under hösten, där vi vann och vann och spelade oavgjort efter varandra. Det räckte sånär. Vi hade behövt några poäng till.

        Så det blev kvalspel för att hänga kvar, och där hade vi verkligen chansen. Till och med efter att vi "bara" fick oavgjort borta mot Sunne i första omgången så hade vi chansen - och efter 85 minuter hemma mot Örebro Assyriska, då vi tog ledningen med 1-0, så såg det ut som att vi hade tagit den. 12 minuter senare hade vi tappat den. Nästan.

        För inte ens där så var det kört. Vi fick en extrachans. Seger mot IFK Västerås i sista omgången, samtidigt som Sunne förlorade, tappade poäng eller vann med mindre mål än oss, så skulle vi klara det. Och vi vann våran match. Dessvärre gjorde även Sunne det, med betydligt fler mål. Vi vann med 2-1, men hade behövt vinna med 6-0, skulle det visa sig i efterhand.

        Så nu blir det division 4 nästa säsong, och med tanke på alla chanser vi hade, som vi nästan tog, men inte riktigt helt och hållet, så är det väl rättvist på ett sätt. Det känns orättvis, men nyktert sett så har vi ju inte presterat tillräckligt bra.

        Division 4 känns som en nivå för låg för oss. Men vem vet, kanske är det bra just nu? En chans att plocka upp yngre förmågor. En liten nystart, igen. Kanske. Ser man det på det sättet så går vi en spännande säsong till mötes, och det känns inspirerande att slåss om serieseger. För det ska vi väl göra? Ja, herregud.

        Nu får vi vila ett tag, smälta detta, låta det sjunka in - och sedan blicka framåt.

Vi lever. Än. Det är knappt, men vi lever.

       Så såg det inte ut igår. Örebro Assyriska gästade oss hemma på Runevallen, och vid en seger så skulle vi ha ett väldigt fint utgångläge inför sista kvalomgången nästa helg. Och vi borde sannerligen ha vunnit.

       Det är väl synd att säga att vi dominerade tillställningen helt och hållet - men vi ägde definitivt mycket av matchen under väldigt långa perioder. Assyriska stack upp emellanåt och visade prov på farligheter, men i det stora hela tycker jag att vi kontrollerade dem ganska bra. Dessvärre kunde vi inte göra mål. Vi försökte, och borde, ha gjort ett par mål relativt tidigt in i matchen - men det var som att det låste sig framför målet.

        Istället fick vi vänta till matchens 85:e minut innan vi kunde jubla. 1-0, och då kändes det klart. Vi skulle inte tappa, vi skulle kunna rulla runt bollen fram till slutsignalen. Så kändes det verkligen. Men vi blev lite naiva - fick lite feeling av målet - och istället för att bevaka ledningen så kändes det som att vi ville göra ännu fler mål. En god tanke, såklart, men i fel skede av matchen, tycker jag.

        Så blev det som så att domaren hittade tilläggsminut efter tilläggsminut - och tillslut var vi uppe i sjunde övertidsminuten, och Assyriska fick hörna. Dessförinnan hade vi kunnat punktera matchen i tom bur, då deras målvakt följt med upp på en hörna, men nej, så enkelt skulle det inte få vara. Så vad händer istället? Jo, självklart kvitterar Assyriska på hörnan - och matchen blåses av. Ridå tok-ner.

         Var det över? Ja, så kändes det verkligen. Hej då, division 3. Det enda som kunde rädda oss var att IFK Västerås och IFK Sunne skulle spela oavgjort idag - och hur troligt var det? Inte troligt alls. Varför skulle vi ha sådan tur?

         Men det hade vi. För oavgjort var just precis vad det blev idag - 3-3 - efter en rafflande avslutning med två mål åt båda hållen i slutminuterna, enligt rapporterna. Så, vi lever alltså än. Vi har fått ett extraliv. Det allra sista.

          Läget är nu följande: vinner vi mot IFK Västerås nästa helg, samtidigt som Sunne vinner mot Assyriska så hamnar vi på samma poäng och då blir det en målskillnadshistoria om vem som klarar kontraktet. Vinner vi, samtidigt som Sunne tappar poäng - ja, då är det vi som spelar division 3 även nästa år. Oavgjort räcker ingenstans - vi måste vinna.

          Vi har fått en andra chans, och den ska vi bara ta.

Sååå är det tid för Noel Gallaghers andra soloskiva. Det spritter inte direkt i brallan, måste jag säga. Jag gillar karaktären Noel Gallagher - en intellektuell, rolig och medveten person - och det går inte att förneka hans briljans som låtskrivare de senaste 20 åren. Men hans solomusik är...föga upphetsande.

         Grejen är ju att han behöver Oasis - och broder Liam i synnerhet. Så fort jag hörde en någorlunda bra låt på debuten med Noel Gallaghers high flying birds så tänkte jag "Jävlar vad bra den här låten hade varit om Liam sjöng".

         Första singeln till andra soloskivan är nu officiell, och ja...det är vad det är, och jag tror inte att det hade hjälpt ens om Liam sjöng.

 

 

Rensade avloppet under handfatet inne på toaletten idag. Det var en obehaglig upplevelse. Så mycket...geggamojja. But it had to be done.

       Var för övrigt mycket av en "doer" idag. Tvättade ett par omgångar - just det, ETT PAR omgångar - städade, diskade (nåja, satte igång diskmaskinen), skurade och putsade köket och toaletten, och...klippte håret på Morfar.

        Det var en sådan dag, kändes det som. Känns bra.

        Sedan så fortsatte jag och Kocken på vår, numera, söndagstradition - Bingolotto med Ingvar Oldsberg. Fi satana, jag har varit nära kontantvinster ett antal gånger nu - nu måste gubben snart generera mig pengar!

 

Bra känsla. Mycket bra känsla. Skön känsla. Känns härligt!

       Jag menar...det är ju fredag imorgon. Älskar mitt jobb - och hade en skön dag i skolan. Nu har vi dessutom en vecka framför oss där det är ganska lugnt på plugg-fronten. Tid för återhämtning.

        Och det är ju fotboll på tv just nu. Sverige-Ryssland, EM-kval. Heja!

        Och på tal om fotboll så fixade vi ju kval-platsen. Det var väl det mest troliga ifall vi vann vår avslutande seriematch mot Ludvika, vilket vi gjorde med 4-1. Att Munktorp skulle förlora var ju förhoppningen, men att även Franke skulle förlora mot ett Villastaden som inte hade något att spela för - sån flax kunde vi inte räkna med i år igen. Nu vann Franke, vilket innebär kval för oss för att hänga kvar i trean. Först ut: Sunne borta imorgon. Därefter väntar Örebro Assyriska och IFK Västerås hemma på Runevallen.

           Och sedan har jag ju tre skivor kvar att plöja - plus kommentatorspår till varje låt - på Per Gessles megabox med demos och outgivna låtar. Mumma för en musiknörd, och Per Gessle-sympatisör, som jag!

Blev en dag i stugan i Västanhed. Mycket skitgöra. Gräset skulle klippas och en massa sly skulle krattas ihop och köras ner till en stor rishög. Men skit måste ju också göras! En fin dag var det dock.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag har kanske slarvat ett par dagar - men jag har haft lite annat att göra. Som hemtenta, till exempel. Satt i två halva dagar och läste och skrev - och 20 minuter innan deadline i midnatt så skickade jag in den. Lugnt och fint med god marginal. Nåja.

         Men SÅ-SKÖNT-ATT-BLI-AV-MED-DEN. Tung delkurs. Mycket ångest. Den nya delkursen, som börjar idag, verkar behagligare och mer intressant. Återstår dock att se om jag är av med förra kursen - som vanligt har jag ingen aning om kvalitén på tentan. Men att bli underkänd är...ingenting jag vill.

         Nåväl, det är en senare fråga, och idag var det alltså skoldag i Stockholm.