Jag ska nog lyckas

En konstig vecka. En tung vecka. Fast ändå...någon form av ro. Det kommer och går.

      I söndags somnade min älskade Mormor in. Det var på något sätt väntat, men ändå overkligt. Hon hade varit dålig en tid, som en följd en infektion eller något skit, och kroppen tog för mycket stryk under sjukförloppet.

      Man kan inte prata om rättvisa eller orättvisa, eller tur och otur - det är livet. Och jag hatar den delen. Det började runt sjuårsåldern, men det är först nu som det blev riktigt påtagligt varför jag hatar det. Det här är det som jag alltid har vetat om, men det som jag alltid har försökt att förtränga.

      Samtidigt kan jag bara känna tacksamhet och kärlek. Inte bara. Men mest.

      Jag fick några dagar förra veckan, sedan var jag tvungen att åka till Budapest med Storebror Thomas och Brorson Erik. Eller tvungen, men det var bestämt sedan lägen, och jag kunde ändå ingenting göra på hemmaplan. Fast ändå, det var blandat. Skönt att komma iväg, bort från allting, samtidigt som man bara ville vara där, hemma. Konstig känsla. Blandat. Kroppen var i Ungern, men tankarna var i Sverige.

       Men det blev en bra resa. Budapest var fint och vi hade det härligt. God mat, lyxigt boende, promenader i stan, ungerskt bad och skratt. Efter Rom, Paris, och nu Budapest, så har vi haft tre riktigt bra resor - vi grabbar - och förhoppningsvis blir det fler. Bilder kommer senare.

       Jag trodde kanske att jag skulle hinna hem till Mormor. Det skulle vara så typiskt henne. Envis som hon är. The funny one. The crazy one. "Jag är ju inte dum i huve'", som hon brukade säga. Men det föll på några timmar. Och det gjorde egentligen ingenting, för jag visste ju att hur det än är så skulle utgången bli densamma. Det blev nog bra. Och det var inte värdigt en sån som Mormor att vara sängliggande. Vem fan vill vara det? Man vill ju kolla vad som händer. Vilka som går förbi. Vad det är för väder. Rent allmänt, bara kolla runt. Vara fri. Som nu.