Bilder
Lost in translation II
Jag har den dar kanslan igen. Den dar jobbiga, kittlande, nervosa och magiska kanslan.
Jag vet ingenting. Jag bara tror, hoppas och vill. Och om allt skulle ga at helvete sa kan man anda alltid saga: "We'll always have..."...ja, vad egentligen? Jag vet inte, men nagonting ar det.
Det kanns som att jag ar langt ifran verkligheten, och samtidigt skapar min egen verklighet.
Jag vet ingenting. Jag bara tror, hoppas och vill. Och om allt skulle ga at helvete sa kan man anda alltid saga: "We'll always have..."...ja, vad egentligen? Jag vet inte, men nagonting ar det.
Det kanns som att jag ar langt ifran verkligheten, och samtidigt skapar min egen verklighet.
Intryck och avtryck
Someone fucked me and woke me up in paradise.
Det ar ett overflod av ryssar har nere. De ar overallt. Fler an oss.
Ryssar kan ofta vara ett drygt slakte, men de har ocksa sina fordelar.
...and her name was Olga.
Ibland tror jag att mitt liv ar en film, och ibland kanner jag mig som en biroll.
Jag fick reda pa sanningen, och den var en enda stor logn.
Ibland tror jag att jag fatt reda pa allt det dar man lar sig nar man dor. Ibland ar det svart att beskriva i ord att jag ar vilse och vantar pa gensvar.
Jag har fatt reda pa vad som ar fel, och det ar inte att du hade ratt. Det ar nagonting med att ens innersta onskningar enbart halls tillbaka av en sjalv. Man kan gora nastan vad som helst, men bara om du tror det.
She said: Show me the world that's inside your head. Tell me your secrets of life and death, and your one regret. Because sometimes it comes with a shove, when you fall in love.
Det ar nar man vandrar mellan pojkar med mjolkfyllda brost och daligt malade svenska flaggor pa armarna som man inser hur fantastisk man ar. Det ar nar Svenne Banan haller hov som det blir som mest pinsamt, och det ar da jag bestamt havdar att jag inte alls ar svensk utan istallet ifran Island.
...och aven fast jag flugit till andra sidan jordklotet kan jag inte hjalpa att undra vad som finns pa andra sidan kullen.
Stranderna i Phuket blir aldrig Tylosand. Inte pa natten. Det ar samma stjarnor man ligger och tittar pa, men Tylosand blir det aldrig. Pa gott och ont.
De skickar upp ballonger med ljus i upp i luften. De stiger fran marken ut i evigheten - och det ar en vacker forestallning att beskada. En simpel ljusshow som pa manga satt ar bedarande. Det ser sa fridfullt ut. Sedan somnar man for att orka leva nasta dag.
Ibland far jag kanslan av att jag aldrig kan atervanda hem. Ibland far jag kanslan av att jag ar hemma.
Ibland far jag kanslan av att jag alskar for mycket. Ibland far jag kanslan av att jag aldrig kommer att fa alska.
Ibland undrar jag om folk tycker att jag ar konstig som tanker och tycker sa mycket, men tanker jag att folk far tycka vad de vill. For det gor ju jag - jag tanker och tycker precis vad jag vill.
Det ar ett overflod av ryssar har nere. De ar overallt. Fler an oss.
Ryssar kan ofta vara ett drygt slakte, men de har ocksa sina fordelar.
...and her name was Olga.
Ibland tror jag att mitt liv ar en film, och ibland kanner jag mig som en biroll.
Jag fick reda pa sanningen, och den var en enda stor logn.
Ibland tror jag att jag fatt reda pa allt det dar man lar sig nar man dor. Ibland ar det svart att beskriva i ord att jag ar vilse och vantar pa gensvar.
Jag har fatt reda pa vad som ar fel, och det ar inte att du hade ratt. Det ar nagonting med att ens innersta onskningar enbart halls tillbaka av en sjalv. Man kan gora nastan vad som helst, men bara om du tror det.
She said: Show me the world that's inside your head. Tell me your secrets of life and death, and your one regret. Because sometimes it comes with a shove, when you fall in love.
Det ar nar man vandrar mellan pojkar med mjolkfyllda brost och daligt malade svenska flaggor pa armarna som man inser hur fantastisk man ar. Det ar nar Svenne Banan haller hov som det blir som mest pinsamt, och det ar da jag bestamt havdar att jag inte alls ar svensk utan istallet ifran Island.
...och aven fast jag flugit till andra sidan jordklotet kan jag inte hjalpa att undra vad som finns pa andra sidan kullen.
Stranderna i Phuket blir aldrig Tylosand. Inte pa natten. Det ar samma stjarnor man ligger och tittar pa, men Tylosand blir det aldrig. Pa gott och ont.
De skickar upp ballonger med ljus i upp i luften. De stiger fran marken ut i evigheten - och det ar en vacker forestallning att beskada. En simpel ljusshow som pa manga satt ar bedarande. Det ser sa fridfullt ut. Sedan somnar man for att orka leva nasta dag.
Ibland far jag kanslan av att jag aldrig kan atervanda hem. Ibland far jag kanslan av att jag ar hemma.
Ibland far jag kanslan av att jag alskar for mycket. Ibland far jag kanslan av att jag aldrig kommer att fa alska.
Ibland undrar jag om folk tycker att jag ar konstig som tanker och tycker sa mycket, men tanker jag att folk far tycka vad de vill. For det gor ju jag - jag tanker och tycker precis vad jag vill.
Crazy times...
Bangla road, alltsa...vilken javla freak show!
Sma manniskor i grismaskar, langa fjaderbekladda damer med pungkulor, odlor, ping-pong...ja. Och sa Little Gerhard.
Sveriges egen Elvis som var storre an The King i Sverige pa 50-60-talet har ju en egen pianobar har, och den ville Far promt besoka. Han ville val vara lite nostalgisk for en stund.
Jag och Lillebror drog dock at annat hall, och tillslut hamnade vi pa Grabbarna Grus. Bra skit.
Snart ska vi borja aka ut till en massa smaoar och andra strander. Kanske lite elefantridning? Forhoppningsvis thaiboxning, aven om de sager att det ar den storsta turistfallan.
Ja, vi far se.
Sma manniskor i grismaskar, langa fjaderbekladda damer med pungkulor, odlor, ping-pong...ja. Och sa Little Gerhard.
Sveriges egen Elvis som var storre an The King i Sverige pa 50-60-talet har ju en egen pianobar har, och den ville Far promt besoka. Han ville val vara lite nostalgisk for en stund.
Jag och Lillebror drog dock at annat hall, och tillslut hamnade vi pa Grabbarna Grus. Bra skit.
Snart ska vi borja aka ut till en massa smaoar och andra strander. Kanske lite elefantridning? Forhoppningsvis thaiboxning, aven om de sager att det ar den storsta turistfallan.
Ja, vi far se.
Sa har kanner jag mig just nu...
Lost in translation
Har ni hort historien om Jonatan Bjorklund? Den borjar ungefar sa har: "He's so fucking awesome it's almost unreal..."
Tank dig att borja dagen med en skal bacon (typ ett flak, alltsa), melon, ananas, vindruvor, grapefrukt, kanske nagra rostade mackor, farskpressad apelsinjuice och kaffe. Battre frukost gar inte att fa pa denna jord.
Och sen Chang! Herre min kors - tack for denna dryck. Jag dricker Chang som vatten har nere, det finns liksom inget battre.
Och pa stranden idag traffade jag en snubbe fran Koping. Han hade tydligen gatt byggprogrammet pa Ullvi, sa han kande Anton Hult, Fredrik Pettersson och Jonte Berg bland annat. Jag kommer inte ihag vad han hette, men jag kande igen honom pa nagot satt. Blond, langharig och extremt sliten. Han hade varit i Thailand i 4 manader, och pa den tiden hade han varit nykter i sammanlagt 4 dagar. Med andra ord; han var ganska trott pa skiten.
Hursomhelst, han jobbade pa Grabbarna Grus och ville salja biljetter till oss - men bade jag och Lillebror var ganska overtygade om att vi redan varit pa det stallet. Vi tror det.
Och...
Det ar inte sa svart att fa sitt hjarta krossat pa en strand i Thailand nattetid. Vagorna, den fuktiga luften, stjarnorna, den exotiska miljon, pulsen fran en glodande stad, kanslan av att vara flera liv ifran hemma. Man ar oovervinnlig och kan gora vad som helst.
Anda ser det likadant ut nar nagon vinkar farval har som pa vilken annan plats som helst i varlden.
Jag ar inte ledsen, sarad eller kar - men om mitt hjarta var ett vykort over varldens mest perfekta och vackraste tillfalle sa skulle det vara rivet i tusen bitar.
Det ar inte latt for oss som vill for mycket, men samtidigt kommer jag aldrig att noja mig med att vilja mindre.
Och idag sager vi grattis till Froken Blomberg som fyller 24 idag.
24. Tank att vi blivit sa gamla. Men for egen del kanns det bara fruktansvart bra. Det ar idealaldern. Det har jag bestamt.
Skit samma - stort grattis till Froken Blomberg!
Tank dig att borja dagen med en skal bacon (typ ett flak, alltsa), melon, ananas, vindruvor, grapefrukt, kanske nagra rostade mackor, farskpressad apelsinjuice och kaffe. Battre frukost gar inte att fa pa denna jord.
Och sen Chang! Herre min kors - tack for denna dryck. Jag dricker Chang som vatten har nere, det finns liksom inget battre.
Och pa stranden idag traffade jag en snubbe fran Koping. Han hade tydligen gatt byggprogrammet pa Ullvi, sa han kande Anton Hult, Fredrik Pettersson och Jonte Berg bland annat. Jag kommer inte ihag vad han hette, men jag kande igen honom pa nagot satt. Blond, langharig och extremt sliten. Han hade varit i Thailand i 4 manader, och pa den tiden hade han varit nykter i sammanlagt 4 dagar. Med andra ord; han var ganska trott pa skiten.
Hursomhelst, han jobbade pa Grabbarna Grus och ville salja biljetter till oss - men bade jag och Lillebror var ganska overtygade om att vi redan varit pa det stallet. Vi tror det.
Och...
Det ar inte sa svart att fa sitt hjarta krossat pa en strand i Thailand nattetid. Vagorna, den fuktiga luften, stjarnorna, den exotiska miljon, pulsen fran en glodande stad, kanslan av att vara flera liv ifran hemma. Man ar oovervinnlig och kan gora vad som helst.
Anda ser det likadant ut nar nagon vinkar farval har som pa vilken annan plats som helst i varlden.
Jag ar inte ledsen, sarad eller kar - men om mitt hjarta var ett vykort over varldens mest perfekta och vackraste tillfalle sa skulle det vara rivet i tusen bitar.
Det ar inte latt for oss som vill for mycket, men samtidigt kommer jag aldrig att noja mig med att vilja mindre.
Och idag sager vi grattis till Froken Blomberg som fyller 24 idag.
24. Tank att vi blivit sa gamla. Men for egen del kanns det bara fruktansvart bra. Det ar idealaldern. Det har jag bestamt.
Skit samma - stort grattis till Froken Blomberg!
Fook mi? Fook yu!
Igar testade jag och Lillebror nattlivet i Phuket for forsta gangen, och det kan bara sammanfattas sa har: vilket javla aventyr!
Lillebror har nu sett hela Phuket, sittandes bak pa en moped - och sjalv blev jag jagad av en galen japan. Ja javlar vad knasigt det var. Och mycket skum var det.
Idag var det omojligt att vistas i solen, det var knappt sa att det gick att ligga i skuggan. Men jag och Lillebror hyrde en jetski sa det svalkade pa ratt bra nar man korde i 120 knyck ute pa havet.
Kan aven meddela att jag blivit javligt snygg pa de har senaste dagarna. Jag menar, vart jag an gar sa ropar tjejerna "Oh, sexy man! I want to massage you!". Far sager att de ropar sa dar till alla, men det valjer jag att inte tro pa. Han ar nog bara lite avundsjuk pa mig.
Annars da? Tjae, en fras man kommer att ligga och rabbla om natterna i resten av livet ar "Not today. Maybe tomorrow". Det standardkommentaren till alla javla forsaljare som standigt pockar pa ens uppmarksamhet. Jag har aldrig haft sa manga "vanner" som har nere.
Igar fick en gammal farbror som salde apelsiner nog nar Far klackte ur sig "Not today. Tomorrow maybe". Farbrorn hade sakert hort den meningen ett antal ganger innan dess, och nu rann val bagaren over for honom. Sa han borjade skalla och gnalla pa Far, och Far (som inte hade engelska som favoritamne i plugget) borjade skalla tillbaka pa svenska. Sa dar satt de och skallde pa varandra, den ena pa thailandska och den andra pa svenska. Jag skrattade sa att jag grat.
For ovrigt horde jag att Tre kronor spoade finnarna sa att det sjong om det. Gott det! Som det ska vara.
Och tva nya medaljer! Fantastiskt.
Skulle vilja lagga upp lite bilder ocksa, men se det gar icke. Jag hittar inte halet, som man brukar saga.
Nej nu ska jag lagga mig vid poolen en stund...
Men vi hors!
Lillebror har nu sett hela Phuket, sittandes bak pa en moped - och sjalv blev jag jagad av en galen japan. Ja javlar vad knasigt det var. Och mycket skum var det.
Idag var det omojligt att vistas i solen, det var knappt sa att det gick att ligga i skuggan. Men jag och Lillebror hyrde en jetski sa det svalkade pa ratt bra nar man korde i 120 knyck ute pa havet.
Kan aven meddela att jag blivit javligt snygg pa de har senaste dagarna. Jag menar, vart jag an gar sa ropar tjejerna "Oh, sexy man! I want to massage you!". Far sager att de ropar sa dar till alla, men det valjer jag att inte tro pa. Han ar nog bara lite avundsjuk pa mig.
Annars da? Tjae, en fras man kommer att ligga och rabbla om natterna i resten av livet ar "Not today. Maybe tomorrow". Det standardkommentaren till alla javla forsaljare som standigt pockar pa ens uppmarksamhet. Jag har aldrig haft sa manga "vanner" som har nere.
Igar fick en gammal farbror som salde apelsiner nog nar Far klackte ur sig "Not today. Tomorrow maybe". Farbrorn hade sakert hort den meningen ett antal ganger innan dess, och nu rann val bagaren over for honom. Sa han borjade skalla och gnalla pa Far, och Far (som inte hade engelska som favoritamne i plugget) borjade skalla tillbaka pa svenska. Sa dar satt de och skallde pa varandra, den ena pa thailandska och den andra pa svenska. Jag skrattade sa att jag grat.
For ovrigt horde jag att Tre kronor spoade finnarna sa att det sjong om det. Gott det! Som det ska vara.
Och tva nya medaljer! Fantastiskt.
Skulle vilja lagga upp lite bilder ocksa, men se det gar icke. Jag hittar inte halet, som man brukar saga.
Nej nu ska jag lagga mig vid poolen en stund...
Men vi hors!
Livet hittills
Klibbiga halsningar!
Oj vad varmt det ar. Jag tror inte att ni kan forsta det, ni dar hemma. Ni som har det sa fruktansvart kallt, menar jag. Helt sjukt varmt ar det. Om jag skulle definera ordet "varmt" sa skulle det vara det har.
Jag har inte sa mycket tid pa mig, men lite kort kan jag beratta att flygresa gick bra. Lite drygt, men helt okej. Det var dock en smarre chock att komma fram. Man gick fran -15 grader till +35 pa drygt tio timmar.
Det tog 5 minuter pa stan, sen kom en ladyboy fram till mig och nop mig i brostvartan. Det var ackligt.
Har mest varit pa stranden hittills, men ikvall blir det nog Bangla road. Med livet som insats.
Fan, jag hinner inte mer. Far aterkomma
Oj vad varmt det ar. Jag tror inte att ni kan forsta det, ni dar hemma. Ni som har det sa fruktansvart kallt, menar jag. Helt sjukt varmt ar det. Om jag skulle definera ordet "varmt" sa skulle det vara det har.
Jag har inte sa mycket tid pa mig, men lite kort kan jag beratta att flygresa gick bra. Lite drygt, men helt okej. Det var dock en smarre chock att komma fram. Man gick fran -15 grader till +35 pa drygt tio timmar.
Det tog 5 minuter pa stan, sen kom en ladyboy fram till mig och nop mig i brostvartan. Det var ackligt.
Har mest varit pa stranden hittills, men ikvall blir det nog Bangla road. Med livet som insats.
Fan, jag hinner inte mer. Far aterkomma
So long...
Igår var jag på Raw i E-tuna med Kaggen och Påven för att titta på Hästpojken. Det var alldeles magiskt bra, och ett värdigt...avslut, eller vad man ska kalla det. För Påven åker ju snart till Kosovo för utlandstjänstgöring - och jag, jag åker ju till Thailand. Idag.
Jajamensan, snart sätter vi oss i bilen och börjar skräckfärden mot Arlanda. Det enda man hört på nyheterna under morgonen är att SMHI utfärdat stormvarningar av högre klass, och att man ABSOLUT INTE bör vistas på vägarna idag. Det känns kanon.
Jag hoppas verkligen att vi kommer fram. Om inte i tid så överhuvudtaget.
Nu väntar alltså två veckor i Phuket, och det ska bli skönt, spännande och förhoppningsvis roligt. Därefter kommer jag hem, är hemma en dag, och sen sticker jag till Australien. Antagligen svårt jet-lagad, men det får gå.
Det är nu det börjar. The start. En nödvändig promenad i mitt liv. Jag håller tummarna, ler och börjar vandra.
Det här är Jonatan Björklund.
Din kajplats på webben.
Alternativ
Jag har alltid trott att Eric Claptons Wonderful tonight skulle vara min bröllopslåt - men fanimej, jag börjar tveka. Det här känns så rätt.
Jubileum
1990 träffade jag en människa som skulle komma att bli en livskamrat, en broder, en soulmate, en bästa vän. Den människan var Kaggen.
I år har vi känt varandra i 20 år - och jag minns allting. Det är nog ganska vanligt, vänner emellan, att man minns. Men om man är riktigt otroligt jävla fruktansvärt bra vänner så är det nog svårare, eftersom att man antagligen har upplevt så mycket tillsammans. Men jag minns allting.
Jag minns första gången vi träffades, på hörnet av Ladugårdsvägen. Jag stod och tittade på när en ny familj flyttade in i huset bredvid, och fram till mig kom Kaggen och hans storasyster.
Jag minns när Kaggen lurade mig och sa att de skulle flytta till Italien, och jag minns hur ledsen jag blev.
Jag minns när han slog sönder Lillebrors innebandyklubba, och sedan var tvungen att gå hem för att "mamma hade lagat pannkakor".
Vi gick på samma lekis, och hamnade sedan i samma klass på Västerskolan. Under resten av vår skolgång skulle vi sedan alltid gå i samma klass.
Jag minns hur svartsjuk jag var när Kaggen lekte med någon annan än mig. Jag kunde smyga på dem och tycka synd om mig själv där jag stod på avstånd och betraktade deras lek.
Vi började spela fotboll samtidigt, även fast Kaggen inte var med på första träningen. Han var på Äventyrspalatset i Eskilstuna. Av alla som spelade fotboll när vi var yngre så är det bara jag och Kaggen som fortfarande spelar. Fortfarande i samma lag.
Vi började innebandy tillsammans, och hamnade i samma kedja. Den berömda Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan tillsammans med Jimmy Carlsson.
Jag minns hur vi gick till Karlaskolan tillsammans. Alltid samma tid, kvart i åtta.
Jag minns hur Kaggen kunde komma över till mig ibland, ledsen och chockad efter att någon i familjen varit arg på någon annan.
Jag minns alla gånger vi kaxade med stans skejtare. Hur vi stod på håll och vrålade "JÄVLA POSERS!!". Jag minns hur vi blev jagade, både till fots och av mopeder. Jag minns hur vi sprang och gömde oss i någon buske, hur rädda, glada och nervösa vi var.
Jag minns alla träd, alla kojor, vi lekte i.
Jag var den första Kaggen ringde efter att han blivit av med "en grej".
Jag minns det året vi lovade varandra att inte bråka en enda gång - och jag minns hur arga vi var på varandra den dagen. Hur Kaggen kastade en snöboll i nacken på mig, och hur jag nästan dödade honom för det.
Jag minns alla discon vi sprungit hem ifrån, eftersom att vi var rädda för mörkret.
När det var dags att välja gymnasielinje valde vi samma, även fast det var nära att det blev estet-linjen för Kaggen. Väl på gymnasiet gjorde vi alla grupparbeten tillsammans, och vi praktiserade även på samma arbetsplats. Vi hoppade av samma kurser och skolkade alltid samtidigt.
Jag minns alla söndagskvällar på Folket hus i Köping. Medan Kaggens föräldrar höll buggkurser så sprang jag och Kaggen runt i kulisserna och härjade. Jag minns hur illa det luktade i rökrummet på nedervåningen, och jag minns hur vi stod och dreglade framför godisautomaten.
Vi började dömma fotboll tillsammans, och när vi åkte runt i Västmanland som linjedomare så gjorde vi det 99% tillsammans.
Jag minns hur vi avgudade och mimade till Backstreet boys. Alla turnéer och danser vi genomförde.
Vi höll, och håller, på samma lag. Man United och Blåvitt i fotboll, och Djurgården och Philadelphia Flyers i hockey.
Jag var där när Kaggen kysstes för första gången i sitt liv, på ett maskerad-disco i mellanstadiet, och jag var där när Kaggen gjorde en kullerbytta nerför trapporna på Harrys i Örebro.
Jag minns den där kvällen vi var fulla för första gången i våra liv, hur Kaggen puttade ner mig på marken så att jag hittade en hundralapp.
Jag minns allting. Alla somrar, alla vårar, alla vintrar, alla höstdagar.
Vi har skrattat. Det finns ingen jag har skrattat så mycket med. Vi har bråkat. Det finns ingen jag har varit så osams med. Jag är den enda som har fått en käftsmäll av Kaggen. Flera gånger. Vi har ljugit för varandra, varit elaka, varit generösa, varit lojala. Vi har gjort allt. Det finns ingen som känner mig bättre, och det finns ingen annan jag berättat vissa saker för än Kaggen.
Utan att ta varandra för givet så kan jag ändå inte tänka mig hur vi någonsin skulle kunna glida isär. Vi har alltid sagt att vi kommer att sitta där på ålderdomshemmet och säga snuskiga kommentarer om sjuksköterskorna och sätta käppar i hjulen på varandras rullatorer. Men man vet aldrig.
Jag vet bara att jag är omätbart tacksam över en vän som Kaggen. Ibland får jag påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är, och har varit hela livet. Man måste vårda en sådan vänskap ömt.
Ja, 20 år. Jag kan bara hoppas att vi precis har börjat.
I år har vi känt varandra i 20 år - och jag minns allting. Det är nog ganska vanligt, vänner emellan, att man minns. Men om man är riktigt otroligt jävla fruktansvärt bra vänner så är det nog svårare, eftersom att man antagligen har upplevt så mycket tillsammans. Men jag minns allting.
Jag minns första gången vi träffades, på hörnet av Ladugårdsvägen. Jag stod och tittade på när en ny familj flyttade in i huset bredvid, och fram till mig kom Kaggen och hans storasyster.
Jag minns när Kaggen lurade mig och sa att de skulle flytta till Italien, och jag minns hur ledsen jag blev.
Jag minns när han slog sönder Lillebrors innebandyklubba, och sedan var tvungen att gå hem för att "mamma hade lagat pannkakor".
Vi gick på samma lekis, och hamnade sedan i samma klass på Västerskolan. Under resten av vår skolgång skulle vi sedan alltid gå i samma klass.
Jag minns hur svartsjuk jag var när Kaggen lekte med någon annan än mig. Jag kunde smyga på dem och tycka synd om mig själv där jag stod på avstånd och betraktade deras lek.
Vi började spela fotboll samtidigt, även fast Kaggen inte var med på första träningen. Han var på Äventyrspalatset i Eskilstuna. Av alla som spelade fotboll när vi var yngre så är det bara jag och Kaggen som fortfarande spelar. Fortfarande i samma lag.
Vi började innebandy tillsammans, och hamnade i samma kedja. Den berömda Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan tillsammans med Jimmy Carlsson.
Jag minns hur vi gick till Karlaskolan tillsammans. Alltid samma tid, kvart i åtta.
Jag minns hur Kaggen kunde komma över till mig ibland, ledsen och chockad efter att någon i familjen varit arg på någon annan.
Jag minns alla gånger vi kaxade med stans skejtare. Hur vi stod på håll och vrålade "JÄVLA POSERS!!". Jag minns hur vi blev jagade, både till fots och av mopeder. Jag minns hur vi sprang och gömde oss i någon buske, hur rädda, glada och nervösa vi var.
Jag minns alla träd, alla kojor, vi lekte i.
Jag var den första Kaggen ringde efter att han blivit av med "en grej".
Jag minns det året vi lovade varandra att inte bråka en enda gång - och jag minns hur arga vi var på varandra den dagen. Hur Kaggen kastade en snöboll i nacken på mig, och hur jag nästan dödade honom för det.
Jag minns alla discon vi sprungit hem ifrån, eftersom att vi var rädda för mörkret.
När det var dags att välja gymnasielinje valde vi samma, även fast det var nära att det blev estet-linjen för Kaggen. Väl på gymnasiet gjorde vi alla grupparbeten tillsammans, och vi praktiserade även på samma arbetsplats. Vi hoppade av samma kurser och skolkade alltid samtidigt.
Jag minns alla söndagskvällar på Folket hus i Köping. Medan Kaggens föräldrar höll buggkurser så sprang jag och Kaggen runt i kulisserna och härjade. Jag minns hur illa det luktade i rökrummet på nedervåningen, och jag minns hur vi stod och dreglade framför godisautomaten.
Vi började dömma fotboll tillsammans, och när vi åkte runt i Västmanland som linjedomare så gjorde vi det 99% tillsammans.
Jag minns hur vi avgudade och mimade till Backstreet boys. Alla turnéer och danser vi genomförde.
Vi höll, och håller, på samma lag. Man United och Blåvitt i fotboll, och Djurgården och Philadelphia Flyers i hockey.
Jag var där när Kaggen kysstes för första gången i sitt liv, på ett maskerad-disco i mellanstadiet, och jag var där när Kaggen gjorde en kullerbytta nerför trapporna på Harrys i Örebro.
Jag minns den där kvällen vi var fulla för första gången i våra liv, hur Kaggen puttade ner mig på marken så att jag hittade en hundralapp.
Jag minns allting. Alla somrar, alla vårar, alla vintrar, alla höstdagar.
Vi har skrattat. Det finns ingen jag har skrattat så mycket med. Vi har bråkat. Det finns ingen jag har varit så osams med. Jag är den enda som har fått en käftsmäll av Kaggen. Flera gånger. Vi har ljugit för varandra, varit elaka, varit generösa, varit lojala. Vi har gjort allt. Det finns ingen som känner mig bättre, och det finns ingen annan jag berättat vissa saker för än Kaggen.
Utan att ta varandra för givet så kan jag ändå inte tänka mig hur vi någonsin skulle kunna glida isär. Vi har alltid sagt att vi kommer att sitta där på ålderdomshemmet och säga snuskiga kommentarer om sjuksköterskorna och sätta käppar i hjulen på varandras rullatorer. Men man vet aldrig.
Jag vet bara att jag är omätbart tacksam över en vän som Kaggen. Ibland får jag påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är, och har varit hela livet. Man måste vårda en sådan vänskap ömt.
Ja, 20 år. Jag kan bara hoppas att vi precis har börjat.
Nobody's right, nobody's wrong
Jag läser Marcus Birros senaste krönika i Expressen och blir lite ledsen, lite förbannad, lite glad.
Birro skriver:
"Det enda man med säkerhet kan slå fast är att människor som berusade gapar högt på nätterna om den stora romanen de jobbar på aldrig kommer skriva den."
Jag tar åt mig direkt. Som jag har gort det. Men jag säger så här: den blygsamhet och ödmjukhet man har inom sig när man är nykter - den existerar inte i ruset av alkohol. Man kanske känner att man har någonting stort på gång, och även fast det kanske inte är sant så är känslan ändå densamma - "jag har någonting stort på gång". Men man tänker "äsch, inte ska väl jag (lilla jag) komma här och säga såna saker, vad ska folk då tycka och tänka". När man sedan har starksaft inom sig så ändrar man tankesätt. Man tänker "fuck that" och sedan berättar man just vad man tänker: "jag har någonting stort på gång".
Birro skriver:
"En annan villfarelse är att inspiration är något som drabbar en, som en sorts god blixt från Gud som slår ner i skallen på oss som skriver böcker. Inspiration är i stället som en gruva man ideligen måste gräva i för att den inte ska slamma igen. Det enda sättet att få och förtjäna inspiration är genom att tålmodigt och disciplinerat sätta sig vid skrivbordet och faktiskt arbeta.
Jag tar åt mig direkt. Så många blixtar som har träffat mig. Jag tror att det där är från person till person. Vem kan säga att det enda rätta är att sätta sig vid ett skrivbord och bara skriva? Är det så, relativt, enkelt? Jag tror att alla har sitt sätt för att låta sig inspireras. Det är klart att det tar längre tid om man ska vänta på blixtar från Gud, och det är klart att om man har en deadline att passa så har man inget annat val än att sätta sig vid ett skrivbord och faktiskt skriva. Frågan är vilket som ger bäst resultat?
Birro skriver:
"För varje bok man ger ut finns det tre stycken som aldrig når bokdiskarna. Just nu är jag inne på fjärde versionen av romanen som kommer ut i höst. Mina möten med förlaget blir allt svettigare."
Detta gör mig glad. Det betyder att det jag har hållit på med är helt normalt.
Birro skriver:
"En författare som är något att ha är som folk är mest, bara kanske en aning mer känslig, vek, mottaglig."
Detta gör mig också glad, för jag håller med till 100 %, och det känns som att jag är helt rätt ute.
Projekt "Hår": slutfört
Efter månader av småduttande med saxen så var det ikväll dags att i med hårdhandskarna. Det lilla och tunna som var kvar skulle bort. Lillebror ansvarade för nacken och sedan tog jag resten.
Så här såg det ut innan häcksaxen hade börjat sin färd. Visst, jag är nyduschad - men det är ändå inte okej. Skönt att bli av me't.
Efter halva färden övervägde jag att stanna. Hade inte det varit något, va? Tänk att glida runt med en sån här frippa. Synth de luxe!
Även fast det bara var de längsta topparna kvar på skallen så blev det ändå väldigt mycket hår. Jag kunde forma det till en stor boll. Det var lite äckligt.
Och tada! Kanske mycket väsen för ingenting - men va fan, jag tror ändå att det kommer att bli bra. Tillslut. Lite längre, lite ljusare så...
Så här såg det ut innan häcksaxen hade börjat sin färd. Visst, jag är nyduschad - men det är ändå inte okej. Skönt att bli av me't.
Efter halva färden övervägde jag att stanna. Hade inte det varit något, va? Tänk att glida runt med en sån här frippa. Synth de luxe!
Även fast det bara var de längsta topparna kvar på skallen så blev det ändå väldigt mycket hår. Jag kunde forma det till en stor boll. Det var lite äckligt.
Och tada! Kanske mycket väsen för ingenting - men va fan, jag tror ändå att det kommer att bli bra. Tillslut. Lite längre, lite ljusare så...
Stuff
First things first: var det värt att stanna uppe till klockan 03.00 i natt för att kolla på Tre Kronor premiärspela mot Tyskland?
Ja, det var det nog. Det var en ganska lam och tråkig match, men eftersom att jag kommer att missa större delen av turneringen så känns det bra att ha sett lite grand i alla fall.
Men det känns inte som "mitt" Tre kronor längre. Jag saknar Nylander, Sundin och Renberg väldigt mycket. Men Foppa, Lidström och Alfredsson är ju i alla fall med, så helt sketet är det ändå inte.
Dock blir det inget guld. Brons, på sin höjd.
Annars har jag varit i E-tuna och grejat lite inför resan. Med andra ord; köpt kläder. Inte mycket, bara lite. Imorgon blir det däremot en riktig grejar-dag. Oj vad jag ska greja. Jag måste nästan sätta mig ner ett tag när jag tänker på allting som måste grejas.
Kanske hinner lite ikväll, men första ska jag avverka sista fotbollsträningen på ett bra tag - och det är inte ens ett fotbolls-pass. Det är spinning i Köping som gäller. Så är det.
Ja, det var det nog. Det var en ganska lam och tråkig match, men eftersom att jag kommer att missa större delen av turneringen så känns det bra att ha sett lite grand i alla fall.
Men det känns inte som "mitt" Tre kronor längre. Jag saknar Nylander, Sundin och Renberg väldigt mycket. Men Foppa, Lidström och Alfredsson är ju i alla fall med, så helt sketet är det ändå inte.
Dock blir det inget guld. Brons, på sin höjd.
Annars har jag varit i E-tuna och grejat lite inför resan. Med andra ord; köpt kläder. Inte mycket, bara lite. Imorgon blir det däremot en riktig grejar-dag. Oj vad jag ska greja. Jag måste nästan sätta mig ner ett tag när jag tänker på allting som måste grejas.
Kanske hinner lite ikväll, men första ska jag avverka sista fotbollsträningen på ett bra tag - och det är inte ens ett fotbolls-pass. Det är spinning i Köping som gäller. Så är det.
VA I HELVETE????
Jag slog på SVT 2. OS. Hockey. Damer. Tre kronor mot Kanada. 8-0 i arslet.
Jag höll bokstavligen talat på att svälja tungan. Åtta jävla noll! Det enda jag fick ur mig var "VA I HELVETE????". Även fast klockan är kvart i ett på natten så tvekade jag inte att skrika. "VA I HELVETE????". Den frasen upprepade jag gång på gång på gång på gång. "VA I HELVETE????".
Jag skiter i hur bra Kanada är - detta är förnedring.
Men ändå...hur förbannad man än blir så kan man inte hjälpa att tycka synd om de svenska tjejerna. Detta är ingenting de gör medvetet. Ibland blir det bara...fel. Jag lider med dem, och skäms. Lite grand. Ganska mycket.
Jag höll bokstavligen talat på att svälja tungan. Åtta jävla noll! Det enda jag fick ur mig var "VA I HELVETE????". Även fast klockan är kvart i ett på natten så tvekade jag inte att skrika. "VA I HELVETE????". Den frasen upprepade jag gång på gång på gång på gång. "VA I HELVETE????".
Jag skiter i hur bra Kanada är - detta är förnedring.
Men ändå...hur förbannad man än blir så kan man inte hjälpa att tycka synd om de svenska tjejerna. Detta är ingenting de gör medvetet. Ibland blir det bara...fel. Jag lider med dem, och skäms. Lite grand. Ganska mycket.
Check!
Idag tog jag mig an årets första, och antagligen enda, semla. Eller temla, som Ture Sventon skulle ha sagt. *fniss* Det är ju såna tider, så.
Det var en redig rackare, men jag slukade den ändå utan större problem. Visst var den god, men för mig är semla något man äter bara för att. Inget mer, liksom. En kul grej, en gång om året.
Det var en redig rackare, men jag slukade den ändå utan större problem. Visst var den god, men för mig är semla något man äter bara för att. Inget mer, liksom. En kul grej, en gång om året.
Dagens OS-rapport
Efter två OS-guld gjorde man sig redo att följa Anja Pärson med stora förhoppningar.
Men - vilken otäck jävla crash! Det var hemska bilder som vevades om och om igen som visade hur hon flög okontrollerat i 60 meter - innan hon landade! Därefter gled hon ju säkert 20-25 meter innan hon tillslut stannade och blev liggandes.
Riktigt jävla otäckt, och tråkigt, för fram till dess låg hon ju jävligt bra till för åtminstone en silvermedalj, och det var ju bara sista rakan kvar.
Usch.
Nä, nu får man ladda om till hockeyn och Tre kronor, som i natt gör premiär i turneringen genom att möta Tyskland. Får se om jag pallar det, matchen börjar ju 01.30, annars får jag ta reprisen imorgon bitti.
Men - vilken otäck jävla crash! Det var hemska bilder som vevades om och om igen som visade hur hon flög okontrollerat i 60 meter - innan hon landade! Därefter gled hon ju säkert 20-25 meter innan hon tillslut stannade och blev liggandes.
Riktigt jävla otäckt, och tråkigt, för fram till dess låg hon ju jävligt bra till för åtminstone en silvermedalj, och det var ju bara sista rakan kvar.
Usch.
Nä, nu får man ladda om till hockeyn och Tre kronor, som i natt gör premiär i turneringen genom att möta Tyskland. Får se om jag pallar det, matchen börjar ju 01.30, annars får jag ta reprisen imorgon bitti.
Still mad fer' it
Vill ni veta varför jag avgudar Liam Gallagher? Vill ni veta varför jag tar efter honom i form av stil, frisyrer och förhållandesätt? Check this out.
Nedräkningen har börjat...
Tre livsöden. Tre resor. Tre äventyr.
Jag flyger, och någonting sträcker ut. Vibrationer, kan du höra dem? Snälla hjälp oss, tiden är snart slut. Mina bröder, vi är dödliga och vid liv. Jag känner dig, i ett fjärran avlägset land. Vi sabbade det, låt oss ge oss själva en hand. Det är över, från himlen ner. Våra fotsteg, Gud kommer omkring.
Tre berättelser. En bok.
Snart faller fasaden
Shit alltså, mitt hår. Det finns inte mycket kvar att ta av, om jag säger så. I lugg-mässigt, i alla fall, där börjar det bli riktigt kalt. Det är som att kamma över en flint.
En snabb resume; jag håller på och klipper av mitt hår, men istället för att klippa ytskiktet så klipper jag underifrån istället. Det är en process som pågått i några månader, och nu är jag i det absoluta slutskedet. De slingor ni ser på skallen nu är de som växer allra längst bak, under det är jag kortklippt. Så det är en fjäderlätt kalufs som jag har och slänger med just nu.
Det är ett lite kritiskt läge, men imorgon gör jag nog slut på eländet.
En snabb resume; jag håller på och klipper av mitt hår, men istället för att klippa ytskiktet så klipper jag underifrån istället. Det är en process som pågått i några månader, och nu är jag i det absoluta slutskedet. De slingor ni ser på skallen nu är de som växer allra längst bak, under det är jag kortklippt. Så det är en fjäderlätt kalufs som jag har och slänger med just nu.
Det är ett lite kritiskt läge, men imorgon gör jag nog slut på eländet.
Stolt svensk igen
Tänk att skidskytte kan vara så jävla spännande!
Så kan vi lägga ett nytt OS-guld till samlingen, efter att Björn Ferry svarat för en smått osannolik jaktstart. Helt sjukt, och helt sjukt spännande. Gat däm it I love vinter-OS!
Men fan vad jag lider med ACO. Det är bedrövligt att sånt får hända i ett sånt här stort arrangemang, men det är såklart ändå...mänskligt.
Så kan vi lägga ett nytt OS-guld till samlingen, efter att Björn Ferry svarat för en smått osannolik jaktstart. Helt sjukt, och helt sjukt spännande. Gat däm it I love vinter-OS!
Men fan vad jag lider med ACO. Det är bedrövligt att sånt får hända i ett sånt här stort arrangemang, men det är såklart ändå...mänskligt.
Dravel
Jo jag tänkte...Blondinbella? Vart har hon tagit vägen? Har hon lagt ner, eller har hennes 15 minutes of fame tagit slut? Det senaste man såg av henne var ju i Let's dance, och det var ju för ett år sedan.
Det enda man hör om nu är ju den här Kizzietjejen. Nyligen fick jag veta att hon haft en miljon besökare på hennes blogg på en enda dag, och det efter att hon pumpat upp rattarna, vilket tydligen skulle ha varit som att förvandla vindruvor till meloner. Det låter synnerligen spektakulärt - och ganska motbjudande.
Jag tycker verkligen inte om sillisar, och då håller jag isär det här med att man kanske mår dåligt över sina små bröst. Jag menar rent utseendemässigt och innehållsmässigt - det ser verkligen för jävligt ut. Det är hela den här grejen, att det är fejkat. Det tiltalar mig inte.
Visst, mår man risigt över att ha små bröst så är det väl jättebra att man kan förstora dem, och på så sätt få bättre självkänsla. Men om du frågar mig om sillisars generella utseende så säger jag: nej tack.
Men hur kom jag in på det här, egentligen? Jag undrade ju bara vad som hänt med Blondinbella?
Det enda man hör om nu är ju den här Kizzietjejen. Nyligen fick jag veta att hon haft en miljon besökare på hennes blogg på en enda dag, och det efter att hon pumpat upp rattarna, vilket tydligen skulle ha varit som att förvandla vindruvor till meloner. Det låter synnerligen spektakulärt - och ganska motbjudande.
Jag tycker verkligen inte om sillisar, och då håller jag isär det här med att man kanske mår dåligt över sina små bröst. Jag menar rent utseendemässigt och innehållsmässigt - det ser verkligen för jävligt ut. Det är hela den här grejen, att det är fejkat. Det tiltalar mig inte.
Visst, mår man risigt över att ha små bröst så är det väl jättebra att man kan förstora dem, och på så sätt få bättre självkänsla. Men om du frågar mig om sillisars generella utseende så säger jag: nej tack.
Men hur kom jag in på det här, egentligen? Jag undrade ju bara vad som hänt med Blondinbella?
Skumt
Ok, jag inser att jag är väldigt sent ute, och jag förstår inte hur det gått förbi mig - men vet ni vad jag nyss fick höra av Morfar? Jo, att det inte blir några fler pizzor från Hamnen på ett tag. Ni vet, gamla Kungsörsbagarn'. Varför? Det har brunnit ner.
Det hände i natt, tydligen - och av vad jag har hört så var det bara kaffeved kvar.
Alltså, det är någonting skumt med det här. Det var ju inte länge sedan någon slängde in bensinbomber, eller liknande, genom ett fönster, och tidigare har det ju varit mindre vandaliseringar på stället. Det är skumt. Det är ju många pizzerior i stan, men... Nej, det är skumt. Jag vet inte riktigt.
Och nyss brann Lockmora, och en kille på Kung Karls skola blev stampad och slagen i huvudet, och sedan har vi bankrånet för några månader sedan. Det börjar likna Chicago det här.
Sa jag att det var skumt, förresten?
Det hände i natt, tydligen - och av vad jag har hört så var det bara kaffeved kvar.
Alltså, det är någonting skumt med det här. Det var ju inte länge sedan någon slängde in bensinbomber, eller liknande, genom ett fönster, och tidigare har det ju varit mindre vandaliseringar på stället. Det är skumt. Det är ju många pizzerior i stan, men... Nej, det är skumt. Jag vet inte riktigt.
Och nyss brann Lockmora, och en kille på Kung Karls skola blev stampad och slagen i huvudet, och sedan har vi bankrånet för några månader sedan. Det börjar likna Chicago det här.
Sa jag att det var skumt, förresten?
En vändpunkt
Mmm, det börjar närma sig. 4 dagar, sedan drar jag till Thailand i två veckor, och därefter Australien. Det ska på många sätt bli förlösande skönt, det känns som att det inte kunde ha kommit lägligare. I need this.
Ända sedan det blev klart med allting, att jag verkligen ska åka, så är det som att någonting har släppt inom mig. Allt det som var jobbigt, tungt och svart innan har nu förbytts till inspiration, glädje och längtan.
Jag tror verkligen att den här perioden på resande fot kan göra underverk med mitt liv. Det är därför jag gör det, för att kicka igång någonting som finns där men som kanske inte kan komma ut här hemma. Jag tror och hoppas det här ska vara utvecklande för mig som person. Att jag kommer hem som en ny människa.
Det kan låta fånigt och pretentiöst, men ingen annan än jag vet vad jag pratar om. Det är det som är problemet, eller vad man ska kalla det - ingen fattar vad det här handlar om. Det här är ingen jävla nöjestripp, det är ett försök att hitta ut från det ekorrhjul som blivit mitt liv. Som Håkan sjunger: "Allt står still, här kommer ett hundår till".
Visst, jag skulle kunna åka upp till Västanhed eller Berghamn och sätta mig i en stuga i 4 månader, eller till Mallorca, som Blondie Bubble Boy föreslog. Men om jag ska göra den här grejen så känns det ganska ultimat att åka så jävla långt bort jag kan komma. För då har jag inget annat alternativ än att ta tag i mig själv. Det är inte som att vända på en femöring och säga "äh, nu skiter jag i det här och åker hem imorgon". Då är jag fast, och då kan jag förhoppningsvis börja jobba med det enda jag har och kan - mig själv.
Jag har en plan, en idé, och om jag kan genomföra den så kan jag förhoppningsvis komma hem med ett underlag som gör att det liv jag vill leva kan ta sin början. Ja, det handlar om skrivandet och författandet.
Så det här är ingenting jag gör för nöjets skull. Jag gör det för att jag inte har något val. Jag måste åka, och jag måste åka nu. Imorgon kan det vara försent.
Ända sedan det blev klart med allting, att jag verkligen ska åka, så är det som att någonting har släppt inom mig. Allt det som var jobbigt, tungt och svart innan har nu förbytts till inspiration, glädje och längtan.
Jag tror verkligen att den här perioden på resande fot kan göra underverk med mitt liv. Det är därför jag gör det, för att kicka igång någonting som finns där men som kanske inte kan komma ut här hemma. Jag tror och hoppas det här ska vara utvecklande för mig som person. Att jag kommer hem som en ny människa.
Det kan låta fånigt och pretentiöst, men ingen annan än jag vet vad jag pratar om. Det är det som är problemet, eller vad man ska kalla det - ingen fattar vad det här handlar om. Det här är ingen jävla nöjestripp, det är ett försök att hitta ut från det ekorrhjul som blivit mitt liv. Som Håkan sjunger: "Allt står still, här kommer ett hundår till".
Visst, jag skulle kunna åka upp till Västanhed eller Berghamn och sätta mig i en stuga i 4 månader, eller till Mallorca, som Blondie Bubble Boy föreslog. Men om jag ska göra den här grejen så känns det ganska ultimat att åka så jävla långt bort jag kan komma. För då har jag inget annat alternativ än att ta tag i mig själv. Det är inte som att vända på en femöring och säga "äh, nu skiter jag i det här och åker hem imorgon". Då är jag fast, och då kan jag förhoppningsvis börja jobba med det enda jag har och kan - mig själv.
Jag har en plan, en idé, och om jag kan genomföra den så kan jag förhoppningsvis komma hem med ett underlag som gör att det liv jag vill leva kan ta sin början. Ja, det handlar om skrivandet och författandet.
Så det här är ingenting jag gör för nöjets skull. Jag gör det för att jag inte har något val. Jag måste åka, och jag måste åka nu. Imorgon kan det vara försent.
Stolt svensk
Fan va träligt. Här går vi och tar ett OS-guld, och så missar man det på grund av träning.
Ändå - riktigt skönt! Jag vet inte, men av alla idrottsutövare så är Charlotte Kalla en sån man verkligen unnar all framgång som finns. Hon verkar ju verkligen genuint jättetrevlig och jordnära, plus att hon verkligen lever för att åka skidor. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket tid, kraft och känsla som hon lagt ner på denna sport - och att sedan få belöning för det. Ja, det känns bara rätt.
Det är så mycket mer än bara ett "Huh?", bara så du vet det Kaggen.
De säger att det var ett jävla lopp, men de säger också att man inte fick se så mycket av det, förutom slutspurten, så man kanske inte missade så mycket ändå.
Miss U
I helgen fick jag en deja vu-känsla. Tiden och platsen var densamma som för 3 år sedan. Det var en fantastisk period i mitt liv, en period jag kan sakna fruktansvärt mycket emellanåt.
I den här deja vu-upplevelsen så spelades denna låt.
I den här deja vu-upplevelsen så spelades denna låt.
De har gjort det igen
Musik kan verkligen ha kolossala makter. Det kan ge en energikick som ingenting annat är i närheten av. Man kan bli totalt överkörd, elektrisk, lycklig, uppumpad, ledsen, kär, förbannad eller bara helt euforisk.
Jag är nog en blandning av allt det just nu. Jag är känslomässigt våldtagen, fast inte på det där dåliga sättet, ni vet, utan på ett sånt sätt att någonting gripit tag i mig och gett mig en sjuhelvetes åktur. En sån där åktur som man inte kan stanna eller hoppa av, det enda man kan göra är att hålla i sig, njuta, och hoppas att åkturen aldrig tar slut.
Vilka enorma jävla krafter, alltså. Vilket rus. Jag är knäsvag, och ändå starkare än någonting annat just nu.
Jag är nog en blandning av allt det just nu. Jag är känslomässigt våldtagen, fast inte på det där dåliga sättet, ni vet, utan på ett sånt sätt att någonting gripit tag i mig och gett mig en sjuhelvetes åktur. En sån där åktur som man inte kan stanna eller hoppa av, det enda man kan göra är att hålla i sig, njuta, och hoppas att åkturen aldrig tar slut.
Vilka enorma jävla krafter, alltså. Vilket rus. Jag är knäsvag, och ändå starkare än någonting annat just nu.
Nedräkningen har börjat...
Tre livsöden. Tre resor. Tre äventyr.
Tänk om det enda du hade kvar var ett krossat hjärta, ett rastlöst hjärta eller ett instängt hjärta. Vad skulle du då göra för att lösa allt som var trasigt och fel? Skulle du lägga dig ner och dö - eller påbörja resan mot allt det du verkligen vill ha?
Tänk om ingen kunde hjälpa dig förutom du själv? Tänk om du var helt ensam med världen i dina händer? Tänk om du bestämde dig för att göra allt för att få må lite bättre en stund till?
Tre berättelser. En bok.
Tänk om det enda du hade kvar var ett krossat hjärta, ett rastlöst hjärta eller ett instängt hjärta. Vad skulle du då göra för att lösa allt som var trasigt och fel? Skulle du lägga dig ner och dö - eller påbörja resan mot allt det du verkligen vill ha?
Tänk om ingen kunde hjälpa dig förutom du själv? Tänk om du var helt ensam med världen i dina händer? Tänk om du bestämde dig för att göra allt för att få må lite bättre en stund till?
Tre berättelser. En bok.
Inget hjärta att fira
Alla hjärtans dag. Jag vet inte om det är en dag som alla andra, eller om det är en dag då man verkligen önskade att man hade någon att dela den med? Jag vet inte, riktigt.
Visst, man har vänner och familj - men det blir inte riktigt samma sak. Inte alls, faktiskt.
Fast man är ju luttrad. Man har ju upplevt den här dagen några gånger nu, och den ser ju alltid likadan ut. Tom, vanlig, söndag. Rosor på bordet, till någon annan från någon annan. Den här dagen är nog inte till för såna som mig.
Jag vet inte. Men jo, det hade nog varit fint att ha någonting att fira.
Visst, man har vänner och familj - men det blir inte riktigt samma sak. Inte alls, faktiskt.
Fast man är ju luttrad. Man har ju upplevt den här dagen några gånger nu, och den ser ju alltid likadan ut. Tom, vanlig, söndag. Rosor på bordet, till någon annan från någon annan. Den här dagen är nog inte till för såna som mig.
Jag vet inte. Men jo, det hade nog varit fint att ha någonting att fira.
Lördag, igår...
Jävla bra kväll igår, alltså. Jag var en glad kille. Ibland lite för mycket, kanske - men va fan, det får man ta. Tror inte jag dummade mig alltför mycket.
E-type underhöll gästerna på Harrys, och karln levererade. Jävlar vad bra han kan vara ibland, om det är rätt stämning och rätt tillfälle. Som igår.
Melodifestivalen då?
Ja, Andreas Johnson var väl ok - men bäst var Kalle Moreus och Orsa spelmän. Vilken låt. Vilken otroligt bra låt! Svensk folkmusik när den är som bäst och vackrast.
Sedan måste jag säga att toksågade web-jokern Highlights lät förvånandsvärt bra i mina öron. Det var på gränsen till att vara lite corny, men fanimej...jag gillade det jag hörde. Punkt.
Men pojken med Manboy var för smurfig, Maria Espinosa var för tråkig, Dogge och Andra generationen var för mycket Balkan, Hanna Lindblad var för jobbig och Pauline var lite för tokig.
Annars var Dolph kung som vanligt - och jag börjar verkligen älska honom. "Hej 12-åriga flicka. Vill du följa med och hjälpa mig att rädda världen?". Priceless!
E-type underhöll gästerna på Harrys, och karln levererade. Jävlar vad bra han kan vara ibland, om det är rätt stämning och rätt tillfälle. Som igår.
Melodifestivalen då?
Ja, Andreas Johnson var väl ok - men bäst var Kalle Moreus och Orsa spelmän. Vilken låt. Vilken otroligt bra låt! Svensk folkmusik när den är som bäst och vackrast.
Sedan måste jag säga att toksågade web-jokern Highlights lät förvånandsvärt bra i mina öron. Det var på gränsen till att vara lite corny, men fanimej...jag gillade det jag hörde. Punkt.
Men pojken med Manboy var för smurfig, Maria Espinosa var för tråkig, Dogge och Andra generationen var för mycket Balkan, Hanna Lindblad var för jobbig och Pauline var lite för tokig.
Annars var Dolph kung som vanligt - och jag börjar verkligen älska honom. "Hej 12-åriga flicka. Vill du följa med och hjälpa mig att rädda världen?". Priceless!
Lördag, nu...
Hemma hos Påven. Det pågår en fotbollsturnering. Opal springs värmer, och kommer så göra några timmar framöver.
Blir en Harrys. Den sista på ett bra tag. Kan bli bra, kan bli som vanligt - men jag ska försöka göra den fin.
Blir en Harrys. Den sista på ett bra tag. Kan bli bra, kan bli som vanligt - men jag ska försöka göra den fin.
Lördag, hittills...
Frukost klockan 07.50. Bättre start på dagen kan man inte få.
Annars då? Tjae...
Förmiddagsträning i E-tuna: check
Visum: check
Försäkring: check
Opal Springs: check
Let the good times begin!
Annars då? Tjae...
Förmiddagsträning i E-tuna: check
Visum: check
Försäkring: check
Opal Springs: check
Let the good times begin!
Nedräkningen har börjat...
Tre livsöden. Tre resor. Tre äventyr.
En man på flykt från sitt förflutna, på jakt efter en framtid.
En man på motorcykel genom öken och ödemark, i hopp om att hitta ut från den vardag och omgivning som gör den ena dagen den andra lik.
En man fångad i den svarta oändligheten ovanför himlen.
Tre berättelser. En bok.
En man på flykt från sitt förflutna, på jakt efter en framtid.
En man på motorcykel genom öken och ödemark, i hopp om att hitta ut från den vardag och omgivning som gör den ena dagen den andra lik.
En man fångad i den svarta oändligheten ovanför himlen.
Tre berättelser. En bok.
The best there is
Hur många gånger jag än har hört den här låten, hur många gånger jag än har pluggat texten, hur många gånger jag än har lyssnat på live-versioner av den så går det inte att tröttna. Det går inte att komma ifrån att det är världens genom tiderna bästa låt.
Jag vet, jag vet, ni har säkert slentrianiskt avfärdat den som en av alla tidlösa klassiker, såsom låtar som Living on a prayer, Summer of 69 och Smells like teen spirit - och har även jag gjort en gång i tiden. Även fast jag alltid älskat den maniskt så har jag nästan bojkottat den, eftersom att den är så mainstream. Den är liksom allas egendom, och så vill jag inte att det ska vara. Jag vill att den ska vara min.
Hursom, sedan år tillbaka har jag accepterat att låten tillhör den breda massan, och nu kan jag fullt ut njuta av den som världens genom tiderna bästa.
Kan ni inte bara göra såhär...släck ner hela rummet, luta dig tillbaka, blunda och föreställ dig att du dansar (eller någonting annat valfritt) med den finaste personen du vet. Kan ni inte göra det? Blunda och tänk på dig och den finaste personen i världen.
Jag vet, jag vet, ni har säkert slentrianiskt avfärdat den som en av alla tidlösa klassiker, såsom låtar som Living on a prayer, Summer of 69 och Smells like teen spirit - och har även jag gjort en gång i tiden. Även fast jag alltid älskat den maniskt så har jag nästan bojkottat den, eftersom att den är så mainstream. Den är liksom allas egendom, och så vill jag inte att det ska vara. Jag vill att den ska vara min.
Hursom, sedan år tillbaka har jag accepterat att låten tillhör den breda massan, och nu kan jag fullt ut njuta av den som världens genom tiderna bästa.
Kan ni inte bara göra såhär...släck ner hela rummet, luta dig tillbaka, blunda och föreställ dig att du dansar (eller någonting annat valfritt) med den finaste personen du vet. Kan ni inte göra det? Blunda och tänk på dig och den finaste personen i världen.
Någonting jag aldrig upplevt tidigare
Fuck man, I just hit on something big!
Jag har en sån jävla cool grej på gång. Det kommer att bli fucking awesome! Jag vet det. Jag bara vet det. Det är episkt och det häftigaste jag någonsin skrivit. Allt innan detta är bara...kakka. Nej, inte kakka, men...uppvärmning.
Björn Ranelid har sagt att det tog honom 7 år att hitta sitt sätt att skriva. Jag hoppas att jag har gjort det på mindre än ett och ett halvt år.
Jag ska gå in i det här med hjärta och själ, och med en känsla som skriker "I'M GONNA RULE THE WORLD!!!". Det kan mycket väl bli fiasko, det vet jag. Men jag tror inte det. Oavsett vad man än gör så bör man gå in för att göra det så bra som möjligt, till det absolut bästa som kan komma ut av det. Mer kan man inte göra - och vill det sig väl så kan det räcka längre än man någonsin kunnat ana.
Jag sätter ingen gräns för hur stort och bra det här kan bli, för min ambition är att göra detta till det bästa som någonsin gjorts. Fallet lär bli desto hårdare vid ett eventuellt misslyckande, men jag har ingen som helst avsikt att gå in i detta halvhjärtat. Vad är det för mening med det? Min dröm är inte att bara ge ut en bok - min dröm är att ge ut en alldeles enormt fantastiskt bra bok. Sen får det ta den tid det tar.
Någon sa förut att om man är godhjärtad och jobbar hårt så kommer otroliga saker att hända för dig - och jag måste tro på det. Jag bara måste.
Jag har en sån jävla cool grej på gång. Det kommer att bli fucking awesome! Jag vet det. Jag bara vet det. Det är episkt och det häftigaste jag någonsin skrivit. Allt innan detta är bara...kakka. Nej, inte kakka, men...uppvärmning.
Björn Ranelid har sagt att det tog honom 7 år att hitta sitt sätt att skriva. Jag hoppas att jag har gjort det på mindre än ett och ett halvt år.
Jag ska gå in i det här med hjärta och själ, och med en känsla som skriker "I'M GONNA RULE THE WORLD!!!". Det kan mycket väl bli fiasko, det vet jag. Men jag tror inte det. Oavsett vad man än gör så bör man gå in för att göra det så bra som möjligt, till det absolut bästa som kan komma ut av det. Mer kan man inte göra - och vill det sig väl så kan det räcka längre än man någonsin kunnat ana.
Jag sätter ingen gräns för hur stort och bra det här kan bli, för min ambition är att göra detta till det bästa som någonsin gjorts. Fallet lär bli desto hårdare vid ett eventuellt misslyckande, men jag har ingen som helst avsikt att gå in i detta halvhjärtat. Vad är det för mening med det? Min dröm är inte att bara ge ut en bok - min dröm är att ge ut en alldeles enormt fantastiskt bra bok. Sen får det ta den tid det tar.
Någon sa förut att om man är godhjärtad och jobbar hårt så kommer otroliga saker att hända för dig - och jag måste tro på det. Jag bara måste.
Bara vattenkannan som saknas...
Jag har börjat störa mig något fasansfullt över den här nya bilden på toppen av bloggen.
Varje gång jag går in på sidan så möts jag av denna hallelelujah-utropande man, och jag tänker alltid: vad är det för dåre som sitter där och leker guru? Men så kommer jag på; det är ju jag!
Håhåjaja, jag som trodde att det skulle bli grymt snyggt med det vita mot det svarta - och så blev det bara Thomas Di Leva av alltihopa.
Men det får vara så nu ett tag till, jag orkar inte byta.
Varje gång jag går in på sidan så möts jag av denna hallelelujah-utropande man, och jag tänker alltid: vad är det för dåre som sitter där och leker guru? Men så kommer jag på; det är ju jag!
Håhåjaja, jag som trodde att det skulle bli grymt snyggt med det vita mot det svarta - och så blev det bara Thomas Di Leva av alltihopa.
Men det får vara så nu ett tag till, jag orkar inte byta.
Låt det nya kapitlet börja...
Have you ever felt that you're alone? I mean, entirely alone.
What if you were?
Have you ever felt like you're in love? Like nothing makes sense, exept your love. That you could do incredible things to get that love.
What if that was true?
What if you felt that you would take every chance to succeed, but didn't have the time or space? What if no one could hear you scream? What if you felt that from now on everything you do will matter? What if you found the key to changes?
I could say that I have.
What if you were?
Have you ever felt like you're in love? Like nothing makes sense, exept your love. That you could do incredible things to get that love.
What if that was true?
What if you felt that you would take every chance to succeed, but didn't have the time or space? What if no one could hear you scream? What if you felt that from now on everything you do will matter? What if you found the key to changes?
I could say that I have.
Vi rustar för guld
Fredrik Risp är klar för IFK Göteborg, och jag säger: bra där, Blåvitt!
Jag vet inte hur pass bra han är nu för tiden, men när han spelade i IFK senast så var han grym och nära en landslagsplats. Sen har han väl haft det lite struligt i Turkiet och så vidare.
Men det känns skönt att Blåvitt garderar sig, i såväl truppen som i backlinjen, då det råder knäskade-epidemi i klubben. Var och varannan jävel råkar ju på knäskador, och det har ju blivit regel snarare än undantag. Förra året var det halva laget, och nu senast Dyrestam, Bärkroth och Sebastian Eriksson. Alla nyförvörv som kan stå på benen känns därför nödvändiga.
Sedan har vi ju Karl Svensson. Vad fan är det med honom? Han har gått från en plats i VM-truppen, proffskontrakt med Glasgow Rangers och sedan proffs i Frankrike, till att förra säsongen inte ens plats på bänken knappt i Blåvitt. What the fuck? Hoppas det släpper för karln i år, då kan ju det också bli ett slags nyförvärv kan man säga.
Jag vet inte hur pass bra han är nu för tiden, men när han spelade i IFK senast så var han grym och nära en landslagsplats. Sen har han väl haft det lite struligt i Turkiet och så vidare.
Men det känns skönt att Blåvitt garderar sig, i såväl truppen som i backlinjen, då det råder knäskade-epidemi i klubben. Var och varannan jävel råkar ju på knäskador, och det har ju blivit regel snarare än undantag. Förra året var det halva laget, och nu senast Dyrestam, Bärkroth och Sebastian Eriksson. Alla nyförvörv som kan stå på benen känns därför nödvändiga.
Sedan har vi ju Karl Svensson. Vad fan är det med honom? Han har gått från en plats i VM-truppen, proffskontrakt med Glasgow Rangers och sedan proffs i Frankrike, till att förra säsongen inte ens plats på bänken knappt i Blåvitt. What the fuck? Hoppas det släpper för karln i år, då kan ju det också bli ett slags nyförvärv kan man säga.
Svårt läge
Jag har ett lite kluvet förhållande till Blur. Det är ju allmänt känt att det rådde ett krig mellan Blur och Oasis på 90-talet, kallat The Battle of britpop, och det var verkligen allt annat än ett snällt krig. Noel Gallagher gick så långt att han i radio sa att han "önskade att Blurs sångare Damon Albarn skulle dö i aids". Det var så klart lite onödigt, och han bad senare om ursäkt för påhoppet. Men det var på den nivån det var.
Därför skulle jag också väldigt gärna vilja hata Blur, men det är jävligt svårt när de har gjort briljanta låtar som dessa.
Därför skulle jag också väldigt gärna vilja hata Blur, men det är jävligt svårt när de har gjort briljanta låtar som dessa.
Ett steg ut i rymden
Jag har väl alltid känt det inom mig, men nu har jag sett, och insett, att skrivandet är vad jag ska ägna mitt liv åt. Det senaste året och månaderna har det kommit allt starkare, och nu är jag fullständigt övertygad.
Nu när det här är mitt liv och min framtid så kan det inte bara vara annorlunda, det måste vara bättre och större än allt annat som någonsin har gjorts tidigare. Jag vet inte hur jag ska förklara detta, jag vet bara att jag måste göra det. Jag har stora ambitioner med mitt skrivande och med mitt liv som tar sin början från detta nu.
Jag vill förändra sättet att skriva, jag vill förändra sättet att berätta och jag vill förändra sättet att nå ut till människor - och jag kommer att göra det. Det är inget storhetsvansinne som har drabbat mig, bara en fullkomlig och stark övertygelse om att stora och kraftfulla saker kan inträffa om man är hängiven och vill någonting väldigt mycket.
Om du verkligen tror att du kan se dig själv annorlunda, att du kan göra saker och ting annorlunda, då kan du påverka världen runtomkring dig - och om du kan påverka världen runtomkring dig, då kan du påverka världen i sig.
Nu när det här är mitt liv och min framtid så kan det inte bara vara annorlunda, det måste vara bättre och större än allt annat som någonsin har gjorts tidigare. Jag vet inte hur jag ska förklara detta, jag vet bara att jag måste göra det. Jag har stora ambitioner med mitt skrivande och med mitt liv som tar sin början från detta nu.
Jag vill förändra sättet att skriva, jag vill förändra sättet att berätta och jag vill förändra sättet att nå ut till människor - och jag kommer att göra det. Det är inget storhetsvansinne som har drabbat mig, bara en fullkomlig och stark övertygelse om att stora och kraftfulla saker kan inträffa om man är hängiven och vill någonting väldigt mycket.
Om du verkligen tror att du kan se dig själv annorlunda, att du kan göra saker och ting annorlunda, då kan du påverka världen runtomkring dig - och om du kan påverka världen runtomkring dig, då kan du påverka världen i sig.
Sista dagen med juvelerna
Idag tog jag med småfisarna till ishallen och åkte lite skridskor. Vilken härlig känsla det är ändå, att flyga fram längs isen. Man borde göra det lite oftare faktiskt, åka skridskor.
Det var bra länge sedan jag åkte sist, men trots det behövde jag bara någon minut på mig för att komma tillbaka i samma form som i fornstora dagar. Kom ihåg: det var jag som gjorde Robin Westergren till den han var. Min millimeterprecisa passningar var inte att leka med, och jag var helt enkelt något utav en magiker med klubban.
Hur som helst kommer jag alltid att vara bättre än Danskungen på grillorna.
Det var bra länge sedan jag åkte sist, men trots det behövde jag bara någon minut på mig för att komma tillbaka i samma form som i fornstora dagar. Kom ihåg: det var jag som gjorde Robin Westergren till den han var. Min millimeterprecisa passningar var inte att leka med, och jag var helt enkelt något utav en magiker med klubban.
Hur som helst kommer jag alltid att vara bättre än Danskungen på grillorna.
Kap. "Börja flyga med tiden" 4/5
"Vi hade nåt stort. Vi hade nåt på gång. Men allt som är stort måste rivas ner om man inte har råd att sköta om det. Vi gav oss för lite tid. Vi gav varandra för lite.
Två egoister som springer uppför varsin brant. Upp på varsin kant. Vem ska hinna först, vem ska komma längst, vem ska ramla ner?
Vi ser på varandra där vi står på varsin ände, oförmögna att nå varandra. Vi kan ropa, men ingen orkar lyssna. Branten emellan är det som skiljer oss åt, den som en gång förenade oss. Och ingen av oss vill dit ner igen.
Vissa människor är inte gjorda för att vara tillsammans, och vissa är inte gjorda att vara ensama. Jag vet inte vem av dem jag är, men någonting säger mig att jag kommer att träffa henne igen.
Ju äldre jag blir, desto mer inser jag vad jag kan och vad jag vill. Jag välkomnar det. Jag är på väg mot den person jag skulle kunna vara. Det är aldrig för sent att bli den man skulle kunna ha blivit.
Förut var jag livrädd för tiden. Att bli äldre. Det är väl som så, alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Men nu när jag ser vad det gör med mig - då välkomnar jag det. Jag har aldrig varit bättre än nu.
Jag hoppas bara att hon blir lika gammal som jag, så att vi får tid för oss."
Två egoister som springer uppför varsin brant. Upp på varsin kant. Vem ska hinna först, vem ska komma längst, vem ska ramla ner?
Vi ser på varandra där vi står på varsin ände, oförmögna att nå varandra. Vi kan ropa, men ingen orkar lyssna. Branten emellan är det som skiljer oss åt, den som en gång förenade oss. Och ingen av oss vill dit ner igen.
Vissa människor är inte gjorda för att vara tillsammans, och vissa är inte gjorda att vara ensama. Jag vet inte vem av dem jag är, men någonting säger mig att jag kommer att träffa henne igen.
Ju äldre jag blir, desto mer inser jag vad jag kan och vad jag vill. Jag välkomnar det. Jag är på väg mot den person jag skulle kunna vara. Det är aldrig för sent att bli den man skulle kunna ha blivit.
Förut var jag livrädd för tiden. Att bli äldre. Det är väl som så, alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Men nu när jag ser vad det gör med mig - då välkomnar jag det. Jag har aldrig varit bättre än nu.
Jag hoppas bara att hon blir lika gammal som jag, så att vi får tid för oss."
Hey, I'm in a band!
Ibland händer det att jag kollar igenom gamla bilder för att uppleva lite 2008, 2007 eller kanske 2004 igen.
Jag tycker fortfarande att den här bilden är bland de bästa vi någonsin har tagit. Vi ser så kända ut.
Jag tycker fortfarande att den här bilden är bland de bästa vi någonsin har tagit. Vi ser så kända ut.
Vill de ha uppror?
Det är sällan jag hetsar upp mig över saker som står i tidningen som handlar om vår kommun och hur den sköts och beslut och sånt - mer än att jag tycker att kommunnissarna gör ett smått skrattretande dåligt jobb emellanåt.
Men idag när jag läste om Slussen, om hur kommunen har planer på att sälja fastigheten, så brann det till i skallen. Fan i helvete säger jag bara, om det skulle bli så att Slussen läggs ner. Ett grövre självmål skulle nog inte kommunen kunna göra. Det skulle vara som att pissa på Kungsörs ungdomar, och i princip en hälsning i stil med att "Ni kan dra åt helvete. Eller i alla fall någon annanstans än Kungsör!".
Skulle man lägga ner Slussen så vore det självmord, ett första steg mot sin egna begravning. Ett sånt beslut skulle göra att det snart inte finns någon kommun att besluta saker kring längre.
Okej, det kanske behövs sparas pengar - men då kan man väl börja att titta i sin egen garderob först. Jag vet inte, men det känns inte som att fläskiga frukostkonferenser ute på Kungsörstorp är så jävla lämpligt alla gånger?
Men idag när jag läste om Slussen, om hur kommunen har planer på att sälja fastigheten, så brann det till i skallen. Fan i helvete säger jag bara, om det skulle bli så att Slussen läggs ner. Ett grövre självmål skulle nog inte kommunen kunna göra. Det skulle vara som att pissa på Kungsörs ungdomar, och i princip en hälsning i stil med att "Ni kan dra åt helvete. Eller i alla fall någon annanstans än Kungsör!".
Skulle man lägga ner Slussen så vore det självmord, ett första steg mot sin egna begravning. Ett sånt beslut skulle göra att det snart inte finns någon kommun att besluta saker kring längre.
Okej, det kanske behövs sparas pengar - men då kan man väl börja att titta i sin egen garderob först. Jag vet inte, men det känns inte som att fläskiga frukostkonferenser ute på Kungsörstorp är så jävla lämpligt alla gånger?
I'm gonna be a millionaire!
Idag ska det börja regna pengar över mig. Jag ska nämligen sälja en jävla massa grejer på Blocket, typ en elgitarr, några skor, lite jeans och sånt. Undrar om det är någon som är villig att köpa upp 500 VHS-band med filmer och serier?
Som om inte det var nog så ska jag även panta två stora soppsäckar med burkar och flaskor. Det kommer att bli värsta guldruschen.
Ett tag var jag också inne på att sälja mitt Nintendo 8-bitars, samt min Buster-samling som är komplett med alla nummer från 1991 till 2002 - men även fast det säkerligen hade gett ett miljonbelopp så hade jag inte hjärta att göra det. Där går gränsen.
Som om inte det var nog så ska jag även panta två stora soppsäckar med burkar och flaskor. Det kommer att bli värsta guldruschen.
Ett tag var jag också inne på att sälja mitt Nintendo 8-bitars, samt min Buster-samling som är komplett med alla nummer från 1991 till 2002 - men även fast det säkerligen hade gett ett miljonbelopp så hade jag inte hjärta att göra det. Där går gränsen.
Ny header
Jaha. Vad tycks? Ganska sweet, va?
Nää inte så jätte, kanske, men jag börjar helt enkelt få slut på idéer. Det får duga så här. Man kan säga att jag är ett ljus i mörkret.
Eller så kan man säga att jag är lite töntig. Man får säga det om man vill.
Det knakar i fogarna
Det känns som att jag gör någonting fel. Som att jag ska be om ursäkt. Jag kan förstå det, men jag har ingenting att be om ursäkt för. Ibland måste man göra saker fin sin egen skull.
Folk har en förtjusande förmåga att tolka sin egen version - och det slutar allt som oftast i missförstånd. Det blir sanning med modifikation. Och det är väl egentligen ingenting jag kan göra någonting åt. Om folk vill tro en sak utan att ta reda på fakta så...fine.
Det är lite tråkigt. Eller jävligt tråkigt, rättare sagt, men vad fan ska jag göra åt det? Ingenting, så länge folk tror det de vill tro.
Inte pogs som gäller längre...
Alltså, jag förstår mig inte på dagens ungdom. Häromdagen såg jag en youngster som gick och sög på en Spirello. Isglass - mitt i kalla vintern? Inga kläder hade han på sig heller, pojkvaskern.
Och en annan grej som kidsen börjat med är någonting som kallas för The Game. Jag vet inte vad det går ut på eller vad det innebär - men titt som tätt ser jag bland ungdomarna hur någon plötsligt utropar "The Game! The Game", och eventuellt ska det då även delas ut ett knytnävsslag på armen (eller också var det bara för att påkalla uppmärksamhet om att någon´eller någonting är "The Game").
Jag blir väldigt förvirrad över detta. Vad är The Game? Är jag The Game? Det känns nästan som det, för vid upprepade tillfällen när jag gått förbi en samling youngsters så är det någon som ropar "The Game!".
Jag hänger inte med i ungdomarnas utveckling längre.
Och en annan grej som kidsen börjat med är någonting som kallas för The Game. Jag vet inte vad det går ut på eller vad det innebär - men titt som tätt ser jag bland ungdomarna hur någon plötsligt utropar "The Game! The Game", och eventuellt ska det då även delas ut ett knytnävsslag på armen (eller också var det bara för att påkalla uppmärksamhet om att någon´eller någonting är "The Game").
Jag blir väldigt förvirrad över detta. Vad är The Game? Är jag The Game? Det känns nästan som det, för vid upprepade tillfällen när jag gått förbi en samling youngsters så är det någon som ropar "The Game!".
Jag hänger inte med i ungdomarnas utveckling längre.
Fixar-Frasse
Hur spenderar man en söndagkväll på bästa möjliga sätt? Jag vet inte, men en pizza tillsammans med två vackra damer känns ganska så ultimat. En Fungi, en Mayer och en Fröken Johansson, och lite tv-zappande. Gott mos.
Idag hade jag tänkt att jag skulle fixa lite saker. En jävla massa saker. Oj vad saker jag ska fixa.
Annars kan jag tipsa om att Fröken Blomberg nu tagit steget in i bloggvärlden, där hon delar med sig av sina äventyr "down under". Check it out.
Idag hade jag tänkt att jag skulle fixa lite saker. En jävla massa saker. Oj vad saker jag ska fixa.
Annars kan jag tipsa om att Fröken Blomberg nu tagit steget in i bloggvärlden, där hon delar med sig av sina äventyr "down under". Check it out.
Tänk vilken dåre man har varit...
Jag tittar på den här videon och tänker: herregud vad länge sedan det här är. Egentligen handlar det om 5-6 år, men det känns som ett helt liv sedan.
This guy, oj vad roligt han har haft. Lite för roligt ibland. Han kanske tittar fram nån gång då och då, men för det mesta så finns han bara på film - och det känns rätt så bra.
This guy, oj vad roligt han har haft. Lite för roligt ibland. Han kanske tittar fram nån gång då och då, men för det mesta så finns han bara på film - och det känns rätt så bra.
Så här tycker jag
Okej, då kör jag en recension av gårdagens bidrag i Melodifestivalen.
Ola: En låt som låter som alla andra låtar han har gjort. Blir säkert populär på radion, men inget i min smak.
Jenny Silver: Dansbandstjejen som blev rockbrud låter här...ja, lite etno. Halvskum låt som jag ändå fann intressant.
Linda Pritchard: Nej. För vild och galen - på ett dåligt sätt.
Anders Ekborg: Här var det pompa och ståt, och jag gillar faktiskt såna här fläskiga paradlåtar. Den hade pondus och kraft, och jag tycker den hade förtjänat en andra chans.
Pain of salvation: Lite ironiskt att ett metalband kommer med en avskalad ballad, fast en sådan låt finns väl i och för sig på de flesta hårdrockares reportar. En sådan där "tändare i luften"-låt. Hyfsad.
Jessica Andersson: Jag hade väntat mig lite mer power och mäktiga stråkar, men det blev tvärtom. Jag vet inte om jag riktigt gillar det. Kanske lite.
Frispråkarn: Yo yo, en svenne banan i finbyxor, skjorta, slip och röd cardigan. Fetare blir det inte. Mer fel blir det inte. Jag är inte riktigt säker på vad han sjöng, men jag tror det handlade om att var singel.
Salem Al Fakir: Lite halvknasigt och kabbareaktigt, som vanligt när det handlar om den lilla clownen Salem. Jag har lite svårt för honom, men här var det ändå en okej låt.
Roligare än så var det inte i låtväg. Kvällens stora stjärna var annars Dolph Lundgren. Vilken kille! Stencool och skön självdistans. Som han ägde teverutan, och karln kan ju faktiskt sjunga också. Nästan, i alla fall. Får han sitt stor genombrott i Sverige nu månne? Jag hoppas det.
Men Måns och Meltzer var lite för mycket tjo och tjim. Lite för mycket Lilla Melodifestivalen. Tänk när Kristian Luuk var programledare. Vilka tider.
Ola: En låt som låter som alla andra låtar han har gjort. Blir säkert populär på radion, men inget i min smak.
Jenny Silver: Dansbandstjejen som blev rockbrud låter här...ja, lite etno. Halvskum låt som jag ändå fann intressant.
Linda Pritchard: Nej. För vild och galen - på ett dåligt sätt.
Anders Ekborg: Här var det pompa och ståt, och jag gillar faktiskt såna här fläskiga paradlåtar. Den hade pondus och kraft, och jag tycker den hade förtjänat en andra chans.
Pain of salvation: Lite ironiskt att ett metalband kommer med en avskalad ballad, fast en sådan låt finns väl i och för sig på de flesta hårdrockares reportar. En sådan där "tändare i luften"-låt. Hyfsad.
Jessica Andersson: Jag hade väntat mig lite mer power och mäktiga stråkar, men det blev tvärtom. Jag vet inte om jag riktigt gillar det. Kanske lite.
Frispråkarn: Yo yo, en svenne banan i finbyxor, skjorta, slip och röd cardigan. Fetare blir det inte. Mer fel blir det inte. Jag är inte riktigt säker på vad han sjöng, men jag tror det handlade om att var singel.
Salem Al Fakir: Lite halvknasigt och kabbareaktigt, som vanligt när det handlar om den lilla clownen Salem. Jag har lite svårt för honom, men här var det ändå en okej låt.
Roligare än så var det inte i låtväg. Kvällens stora stjärna var annars Dolph Lundgren. Vilken kille! Stencool och skön självdistans. Som han ägde teverutan, och karln kan ju faktiskt sjunga också. Nästan, i alla fall. Får han sitt stor genombrott i Sverige nu månne? Jag hoppas det.
Men Måns och Meltzer var lite för mycket tjo och tjim. Lite för mycket Lilla Melodifestivalen. Tänk när Kristian Luuk var programledare. Vilka tider.
Lovely night...
Jag var på ett sällsynt roligt kalas igår. Eller kalas och kalas...det var en rolig sammanstrålning hos Fröken Johanssons föräldrar för lillasyster Johansson som fyller år nån gång här snart. Det sjöngs och det kördes aerobicspass så det stod härliga till. En eloge till Mayer för de fantastiska instruktionerna. Riktigt roligt, faktiskt.
En sak bara. Vad ni än gör här i livet - akta er för Vattenfallet. It will destroy you!
I och med detta missade jag halva Melodifestivalen, så det tänkte jag ta igen nu. Ber därför att få återkomma gällande min bedömning av det hela.
En sak bara. Vad ni än gör här i livet - akta er för Vattenfallet. It will destroy you!
I och med detta missade jag halva Melodifestivalen, så det tänkte jag ta igen nu. Ber därför att få återkomma gällande min bedömning av det hela.
...and the rest of the day is mine
Dagen inleddes med ett tvåtimmars-pass inomhusträning. Lite halvjobbigt, men ändå skönt på ett sätt.
Just nu funderar jag starkt på att städa lite, för det ser för jävligt ut runtomkring mig. Jag förstår inte vad det är som har hänt - har Kaggen varit här eller?
Ikväll vete sexton vad som händer. Det pratas om något sort musikjippo på TV, så det kanske blir att kolla på det? Eller inte.
Just nu funderar jag starkt på att städa lite, för det ser för jävligt ut runtomkring mig. Jag förstår inte vad det är som har hänt - har Kaggen varit här eller?
Ikväll vete sexton vad som händer. Det pratas om något sort musikjippo på TV, så det kanske blir att kolla på det? Eller inte.
"Ur cafébesökarens synvinkel" 3/8
"Jag har drömt så vackert nu den senaste tiden. I drömmen är jag den jag vill vara. I drömmen är hon min.
Att vakna känns så orättvist. Det är en förlust. Jag förlorar mot drömmen. Det blir en tvetydig känsla, jag är glad att jag drömmer men jag hatar att det bara är en dröm.
Jag undrar om jag är kapabel till att vara den jag är i drömmen, eller om jag är en konstruktion av mina egna drömmar. Hur som helst är den personen oemotståndlig. Inte perfekt, långt ifrån, men ändå omöjlig att motstå. Det är väl som så att det är naturligt för en kvinna att se felen hos en begåvad man och de goda sidorna hos idioten.
De säger att demoner är ångestframkallande, outhärdliga och livsfarliga. De säger att de hemsöker en. Hon är för evigt min demon.
Att undgå hennes ansikte när jag ligger med huvudet på kudden är som att sicksacka mellan snöflingor. Helt omöjligt. Och det är inget jag lider av.
En konstruktion av mina drömmar. Drömmer jag när jag är full? Det finns ingen som kan matcha min charm, mitt hjärta, min glöd, mitt allt när jag har bedövat hjärnan tillräckligt mycket för att jag ska kunna verka på egen hand. Jag tänker för mycket. Hjärnan hämmar mig, så jag måste göra mig av med den ibland när det verkligen gäller. Problemet är bara att jag aldrig vet när det verkligen gäller.
Jag har befruktat så det räcker och blir över - ändå känner jag mig som en övergiven blomma. En värsta sortens maskros. Är jag en blomma eller ogräs?
Det spelar egentligen ingen roll, för jag vet att jag är den sista av min sort. Kanske den enda. Jag är skratt när de andra ler. Jag är spännande när de andra redan har avslöjat sig. Jag är tårar när de andra känner att "saker och ting är för jävliga ändå". Jag är Madison Square Garden när de andra är Folkets Hus.
Och det bästa av allt är att jag varken drömmer eller är full. Inte längre. Jag sitter på ett café med en kaffe och inser att jag inte har någonting att be om ursäkt för. Jag äger världen och världen äger mig. Vi vore ingenting utan varandra. Jag inser att jag kan vara precis den jag vill vara. Och det gick precis lika snabbt som det tar luften att nå lungorna."
Att vakna känns så orättvist. Det är en förlust. Jag förlorar mot drömmen. Det blir en tvetydig känsla, jag är glad att jag drömmer men jag hatar att det bara är en dröm.
Jag undrar om jag är kapabel till att vara den jag är i drömmen, eller om jag är en konstruktion av mina egna drömmar. Hur som helst är den personen oemotståndlig. Inte perfekt, långt ifrån, men ändå omöjlig att motstå. Det är väl som så att det är naturligt för en kvinna att se felen hos en begåvad man och de goda sidorna hos idioten.
De säger att demoner är ångestframkallande, outhärdliga och livsfarliga. De säger att de hemsöker en. Hon är för evigt min demon.
Att undgå hennes ansikte när jag ligger med huvudet på kudden är som att sicksacka mellan snöflingor. Helt omöjligt. Och det är inget jag lider av.
En konstruktion av mina drömmar. Drömmer jag när jag är full? Det finns ingen som kan matcha min charm, mitt hjärta, min glöd, mitt allt när jag har bedövat hjärnan tillräckligt mycket för att jag ska kunna verka på egen hand. Jag tänker för mycket. Hjärnan hämmar mig, så jag måste göra mig av med den ibland när det verkligen gäller. Problemet är bara att jag aldrig vet när det verkligen gäller.
Jag har befruktat så det räcker och blir över - ändå känner jag mig som en övergiven blomma. En värsta sortens maskros. Är jag en blomma eller ogräs?
Det spelar egentligen ingen roll, för jag vet att jag är den sista av min sort. Kanske den enda. Jag är skratt när de andra ler. Jag är spännande när de andra redan har avslöjat sig. Jag är tårar när de andra känner att "saker och ting är för jävliga ändå". Jag är Madison Square Garden när de andra är Folkets Hus.
Och det bästa av allt är att jag varken drömmer eller är full. Inte längre. Jag sitter på ett café med en kaffe och inser att jag inte har någonting att be om ursäkt för. Jag äger världen och världen äger mig. Vi vore ingenting utan varandra. Jag inser att jag kan vara precis den jag vill vara. Och det gick precis lika snabbt som det tar luften att nå lungorna."
Odödliga låtar
Jag kan känna det blir inte större vad gäller musik, framförande och stämning än så här.
Sommaren 2009 i bilder
Nu när allt är så vitt och kallt och bitvis ruggigt så längtar man såklart till sommaren. Speciellt om man tittar tillbaka på den sommaren som varit.
Att bli äldre
Det märks att man börjar bli lite till åren. Nu för tiden när jag ska sätta på mig skor, som ibland kan vara lite trånga och jävliga att få på sig, så lägger jag alltid till med ett praktstön och pustar och har mig. Och om jag har suttit ner en längre stund och sedan ska resa mig så brukar jag allt som oftast ge ifrån mig ett "Ååå hej å hå" när jag tar sats för att komma upp på benen.
Jag kan tycka att det är lite småmysigt. Nu väntar jag på att en liten flint ska uppenbara sig på hjässan, och sen vore det ju fan om man inte kunde lägga till med en liten liten ölmage.
Annars funderar jag på att dra ner till klubbstugan i natt med basebollträet och ta en liten vaktrond.
Jag kan tycka att det är lite småmysigt. Nu väntar jag på att en liten flint ska uppenbara sig på hjässan, och sen vore det ju fan om man inte kunde lägga till med en liten liten ölmage.
Annars funderar jag på att dra ner till klubbstugan i natt med basebollträet och ta en liten vaktrond.
Jag har bestämt mig
Nu har jag tagit beslutet. Jag åker iväg till Australien efter Thailands-resan.
Jag har tänkt på detta så länge. Faktum är att jag gått i funderingar i över ett år. Det senaste halvåret har jag haft svårt att motivera mig när det gäller det mesta. Det känns som att man fastnat i en gråzon i livet där varje dag är den andra lik. Jag har blivit 24 år men hinner inte med åren. Jag står still.
Därför känner jag nu att jag måste göra någonting. Någonting annat. Se lite nya saker och andas lite ny luft. Jag vet inte om man kan kalla det för en "hitta sig själv-resa", men något i den stilen.
Det enda jobbiga med det här är att jag måste sticka iväg från fotbollen. Det är det som har gjort det till ett så tufft beslut. Men samtidigt har det jag känt utanför fotbollen hängt med in fotbollen, och därmed har glädjen uteblivit. Allt står still.
Jag inser att det är väldigt olämpligt och högst oseriöst att bara dra iväg så här. Är man med i ett lag ska man vara med fullt ut hela vägen - punkt slut. Det känns som att jag sviker mina tränare, mina lagkamrater och hela föreningen - men samtidigt skulle jag svika mig själv 100 gånger mer om jag inte gjorde det här nu. Jag har alltid varit lojal mot klubben i alla lägen, men för första gången måste jag tänka på mig själv.
Ända sedan jag började med fotbollen vid 6 års ålder har fotbollen alltid gått först. Det var inte många matcher jag missade som pojklagsspelare, och ända sedan jag blev uppflyttad i a-truppen för 6 år sedan så har jag knappt missat en träning. Jag har tränat sjuk och skadad. Nu har det på nått sätt slagit tillbaka. Jag måste göra någonting annat ett tag.
Det här handlar om så mycket mer än fotboll. Det här handlar om mitt liv, och det som är kvar av det.
Därför åker jag iväg till Australien, där min vän Fröken Blomberg nu ska studera. Boende och sånt forskas just nu, men det känns skönt med någon där nere som, förhoppningsvis, vet hur saker och ting fungerar.
Ikväll meddelade jag min tränare mitt beslut - och Jocke kunde inte ha tagit det bättre. För det är jag honom evigt tacksam.
Jag har tänkt på detta så länge. Faktum är att jag gått i funderingar i över ett år. Det senaste halvåret har jag haft svårt att motivera mig när det gäller det mesta. Det känns som att man fastnat i en gråzon i livet där varje dag är den andra lik. Jag har blivit 24 år men hinner inte med åren. Jag står still.
Därför känner jag nu att jag måste göra någonting. Någonting annat. Se lite nya saker och andas lite ny luft. Jag vet inte om man kan kalla det för en "hitta sig själv-resa", men något i den stilen.
Det enda jobbiga med det här är att jag måste sticka iväg från fotbollen. Det är det som har gjort det till ett så tufft beslut. Men samtidigt har det jag känt utanför fotbollen hängt med in fotbollen, och därmed har glädjen uteblivit. Allt står still.
Jag inser att det är väldigt olämpligt och högst oseriöst att bara dra iväg så här. Är man med i ett lag ska man vara med fullt ut hela vägen - punkt slut. Det känns som att jag sviker mina tränare, mina lagkamrater och hela föreningen - men samtidigt skulle jag svika mig själv 100 gånger mer om jag inte gjorde det här nu. Jag har alltid varit lojal mot klubben i alla lägen, men för första gången måste jag tänka på mig själv.
Ända sedan jag började med fotbollen vid 6 års ålder har fotbollen alltid gått först. Det var inte många matcher jag missade som pojklagsspelare, och ända sedan jag blev uppflyttad i a-truppen för 6 år sedan så har jag knappt missat en träning. Jag har tränat sjuk och skadad. Nu har det på nått sätt slagit tillbaka. Jag måste göra någonting annat ett tag.
Det här handlar om så mycket mer än fotboll. Det här handlar om mitt liv, och det som är kvar av det.
Därför åker jag iväg till Australien, där min vän Fröken Blomberg nu ska studera. Boende och sånt forskas just nu, men det känns skönt med någon där nere som, förhoppningsvis, vet hur saker och ting fungerar.
Ikväll meddelade jag min tränare mitt beslut - och Jocke kunde inte ha tagit det bättre. För det är jag honom evigt tacksam.
As we go on we remember...
Det här känns som en synnerligen passande låt med tanke på alla som utvandrat, och som kommer att utvandra, den senaste och närmaste tiden.
Rapport till utvandrarna II
Efter nån vecka med lite mildare temperaturer, dock aldrig över minusstrecket, så har den stränga kylan återigen tagit ett fast grepp om vårt avlånga land. För några dagar sedan kunde det noteras -15 grader i protokollen. Efter en mindre snöstorm och isande vindar så har, det sedan tidgare välfyllda, snölagret fyllts på avsevärt. Det kommer att ta lång tid innan vi blir av med kokainet på marken.
Är det inte fantastiskt?
Är det inte fantastiskt?
Utkast: Feb. 2, 2010
Ikväll efter träningen åkte jag och Danskungen in till Eskilstuna och Mr.Tequila för att se Snabba cash på bio. Det var en bra film, helt klart, men boken är avsevärt mycket bättre.
Det är väl alltid så med böcker som man tycker om, som sedan blir filmatiserade. De går ju inte att få med allt från boken i filmen, och därför saknar man vissa delar. Fast det är klart, hade jag först sett filmen och sedan läst boken så hade jag kanske tyckt att boken var seg?
Äh, men rent objektivt så är det en bra film. Spännande (trots att man läst boken), välspelad, välregisserad och lagom rå.
Har man läst boken så måste man nästan se filmen - bara för att, liksom. De bilder jag hade i huvudet medan jag läste boken stämde kanske inte till 100% överens med filmen, men det var tillräckligt nära för att känna att det handlade
Det är väl alltid så med böcker som man tycker om, som sedan blir filmatiserade. De går ju inte att få med allt från boken i filmen, och därför saknar man vissa delar. Fast det är klart, hade jag först sett filmen och sedan läst boken så hade jag kanske tyckt att boken var seg?
Äh, men rent objektivt så är det en bra film. Spännande (trots att man läst boken), välspelad, välregisserad och lagom rå.
Har man läst boken så måste man nästan se filmen - bara för att, liksom. De bilder jag hade i huvudet medan jag läste boken stämde kanske inte till 100% överens med filmen, men det var tillräckligt nära för att känna att det handlade
Rapport till utvandrarna
Nu ska ni få se vad Danskungen har hittat på. Är det inte rörande?
Världens näst bästa låt genom tiderna
