Jag ska nog lyckas

Arbetsveckan borde alltid sluta som idag - med en planeringsdag. Eller inte alltid, det skulle bli tråkigt, för man blir faktiskt tröttare av att sitta ner en hel dag än att vara igång och in action med kidsen. Men...två fredagar av fyra, i alla fall.

     Gött det, att börja sju och sluta tre. Dessvärre lyckades jag sova bort de där härliga timmarna efteråt som jag hade planerat annat åt - men dammit to hell det var lovely att snooza också!

     Helgen ser fin ut den med. Eller, herregud, vad vet jag? Men jag hoppas på det, och det finns tendenser till det.

     Här närmast ser jag fram emot en hyffsat lång ägg, korv och bacon-frukost framför Nyhetsmorgon lördag, följt av fotbollsträning i Eskilstuna.

 

Så är vi tillbaka igen, efter ett par veckors ofrivilligt uppehåll.

      I detta program snackar vi om min nära-döden-upplevelse, Zinedine Zidane, Entourage och hur roliga ögonblick med Riddarna försvunnit ifrån minnet.

      Mycket nöje!

 

 

Fin lördag. Det är alltid jobbigt att ta sig upp till dem, till förmiddagsträning på Tunavallen i Eskilstuna. Men väl där, och speciellt efteråt, är det väldigt skönt. Man är igång, tidigt, och har hela dagen framför sig,

      För mig blev det en tur på stan för att shoppa lite kläder, sedan hemåt för att äta och joxa lite, för att slutligen bege sig in till Eskilstuna igen för utgång med Stiffa och Kocken.

      Blev först inspelning av Skitsnack med Jone och Ante, sedan Så mycket bättre där Sylvia Vrethammar stod i centrum. Inget superavsnitt, med blev ändå en del fina tolkningar - främst Magnus Ugglas version av den underbara låten Jag tycker om dig, men jag gillade även Olle Ljungström i sin direkta tolkning av Eviva Espania. Inte mycket till låt, men jag gillar alltid Olle.

      Utgången tog sedan sin början på Bishops för en fördrink, alltså öl, vilket har blivit en fin liten tradition nu, och sedan vidare till Villa Etuna. Ingen höjdarvistelse på Villa, men allt som allt en trevlig kväll.

 

Mycket house nu. Mycket Swedish house mafia nu, och har varit det senaste året. Jag har aldrig förstått grejen.

     House tillhör en genre som jag, lite slarvigt, kallar för "dunka dunka". För det är vad det är - ett jävla dunkande utan poäng. All denna elektroniska skit, jag förstår inte grejen med att lyssna till ett och samma beat i fem minuter. Man måste verkligen vara bra glad i hatten eller speedad till tusen för att gilla det.

     Men Swedish house mafia har ju en del refränger och verser i sina låtar emellanåt, så för det får de ett plus i kanten. Don't you worry child är ju en riktigt trevlig bit om man skalar ner den till akustiskt version.

     Och de har min respekt. Jag förstår mig inte på storheten i det de håller på med - men uppenbarligen är det stort, och kan man fylla dessa jävla arenor som de kan så är man rockstars. På ett sätt. Det vore ju verkligen synd att säga att DJ:sen är nutidens rockstjärnor, det vill jag absolut inte påstå - men på det sätt de levererar skiten och förvaltar framgången så är de verkligen rockstars i mina ögon.

      Att vara en rockstjärna handlar inte om att knarka ner sig eller bajsa ner sig eller slå en hund på käften - det handlar om att göra sin grej med passion, och, oavsett vad, så är man nöjd med det och övertygad om att det är det bästa jorden upplevt.

      Jag kan inte förstå storheten med Swedish house mafia - men jag respekterar dem som grupp.

      Jag såg dem nu i en intervju i Skavlan tidigare ikväll, och om jag ska spekulera så tror jag att det är så här:

 

Sebastian Ingrosso: Han är den aggressiva killen, den som alltid hamnar i slagsmål på krogen och som alltid säger rakt ut vad han tycker.

Steve Angello: Han är den lite blyge killen, som alltid blir sådär mysigt full (ni vet), och som charmar alla tjejer och får ligga mest.

Axwell: Han är den smarte killen, den förnuftige i gänget som fattar alla kloka och tuffa beslut, men samtidigt en väldigt rolig figur som alla tycker om.

Axwell: Han är den

Visst är det väl vår? Jag kan inte tro nåt annat när jag går min lilla lunchrastpromenad hem till Ladugårdsvägen om dagarna. Herre min körs så milt allting är.

      Idag såg jag till och med att det blommade på några grenar. Jag vet inte vad det var, men jag vill säga att det var videkissar eller vad nu de där luddiga små knopparna heter. Det blommar i november!

      Någonstans tycker jag ju att det är oroväckande, för jag blir påmind om klimatfrågan - men allra helst tycker jag det är rätt så skönt. Jag är inte så sugen på snåla novembervindar och kallt och grått och blött och jävligt. Jag gillar den här halvljumma vårsolen - även fast snön måste komma, gärna nån dag innan lucia så att stämningen blir den rätta.

 

                     

Magnus Ugglas dag i Så mycket bättre var bäst hittills, musikaliskt sett. Fast lite besviken på låtvalen blev jag allt. Hade förväntat mig lite roligare val, faktiskt, av de miljoner låtar som Uggla gjort.

      Först ut var Sylvia Vrethammar som gjorde samba av Kung för en dag, och det var ju precis lika roligt som det låter. Men Sylvia kör sin grej, och det får man väl ha förståelse för.

      Maja Ivarsson gjorde sedan The Sounds av Sommartid - en låt som Uggla sågade på förhand, med all rätt, för det är verkligen en pisslåt - men i Majas tappning blev den faktiskt duglig.

      Pugh Rogefeldt gick sen upp och körde Varning på stan precis som den är rätt upp och ner. En direkt cover, alltså, så det blev ju inte så orginellt.

      Dock hade man sparat det bästa till kvällen. Darin inledde med att göra en otroligt vacker 80-talsballad av redan finfina Astrologen, och sedan gick Miss Li upp och visade prov på sin otroliga begåvning när hon gjorde om nedtonade 1:a gången till en riktig poprockpärla. Just den låten fick man höra en bit av när första trailern för nya säsongen av Så mycket bättre började vevas på tv, och då kände jag ju inte igen vilken låt det var, men ända sedan dess har jag längtat efter just detta ögonblick. Och jag blev inte besviken. Vilken tolkning!

      Olle Ljungström avslutade sedan med fin, lite mer avskalad, version av Johnny the rocker, och det blev ett värdigt avslut på ett bra program.

      Fina tolkningar (tillslut), rolig Uggla och snusbakning. Gott så.

Hyffsat lugn helg, för en gång skull. Lördagen inleddes med träning på Tunavallen i Eskilstuna - första utomsträningen för nya säsongen, och det kändes skönt. Härligt att få komma ut på gräs, om än konstgräs, istället för trånga och hårda inomhusgolv, och härligt att få känna på boll istället för styrketräning.

      Mycket mer var det inte med gårdagen. Hamnade hemma hos Tordan, med Blondie bubble boy, för att kolla på Så mycket bättre med en pava vin, följt av filmen Sommaren med Göran, innan man klättrade uppåt, hemåt, i ändå anständig tid.

      Dagen idag har ägnats åt...städning. Hade planerat lite mer, lite praktiska grejer på datorn, men det blidde inte så - och det är helt okej. Älskar såna här otvungna dagar! Synd bara att de är så få och så korta.

Fredag i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu. Så välkommen är du.

     Ja, herre jisses, vilken vecka. Men we made it! Låt gå att det tog ett antal hjärtslag extra, och några pulserande tinningsvener. Nu är det hitstoria, borta, bakom oss. We did it! Eller - jag did it! Eller...nej.

     Skit samma - det positiva är att jag kännt mig levande och på riktigt. Det negativa är att jag försummat mycket annat, som gymmet, hushåll och andra nödvändiga ting. Jag har varit knarkzombietrött när jag kommit hem och inte orkat mer än slagit på en reprisen av dubbelavsnittet av Scubs på TV6 och sedan somnat.

     Så är det med det.

     Zlatan då? Jag måste orda nåt om det. För det var ju en sanslös uppvisning. Visst ville jag väldigt gärna se matchen - men det var ju mest för att det var öppningsmatchen på nya nationalarenan. Och så fick man bevittna detta spektaket. Detta eko ut i världen. Det känns som att man fick vara med om nått historiskt.

     Vi har andra världskriget slut, vi har månlandningen, vi har John Lennons död, vi har Berlin-murens fall, vi har 9/11 - och Zlatans mål.

     Tar jag i? Ja, sannerligen, det är ju bara fotboll - men jag vill känna och tro att det var en sån händelse. Det kändes som det. Jag bara skrattade.

     Att göra tre mål, det är ju ändå hyffsat normalt - men att göra fyra, och ett sånt, det är ju nästan för mycket!

     De hade Gunnar Nordahl och Nacka Skoglund att prata om från förr. Jag tänker prata om Brolin, Jesper Blomqvist och Zlatan. Ja, Jesper Blomqvist!

Miss Li's dag i Så mycket bättre blev ett mellanprogram. Lagom intressant och underhållande. Rolig redigering, med skön drift av Darins valpighet och Sylvia Vrethammars återkommande bortförklaringar för att slippa alla aktiviteter. Samt Olle Ljungströms kuk-kalsonger, givetvis. Vilken lirare.

      Jag var mycket nyfiken på vad artisterna skulle göra med Miss Li's retro-kabaré-pop, men det väl sådär.

      Maja Ivarsson gjorde en lite rockigare version av Dancing (the whole way home), Pugh Rogefeldt munspelade sönder You could have it so much better without me, och Sylvia Vrethammar gjorde slowjazz av Oh boy.

      Olle Ljungströms version av Om du lämnade mig nu var enkel, men bra! Bättre än orginalet, faktiskt, som jag alltid tyckt varit ganska överskattad.

      Uggla lyckades än en gång överraska med en cool 80-talsdoftande svensk variant av I heard of a girl, en låt jag inte hört tidigare, men jag gillade det jag hörde. Åtminstone i Ugglas tappning.

      Bäst var dock Darin, förvånande nog. Han har varit minst intressant hittlills, både musikaliskt och personlighetsmässigt - men nu fick han faktiskt till ett jävla sväng i I can't get you out of my mind, mycket tack vare att han skippade discobeaten och istället körde med trummor. Bra där!

      Nåväl, ett mellanprogram - men på lördag smäller det! Då är det Magnus Ugglas dag, och det kan ju inte bli annat än succé. Dels för att han är en sköning, och dels för att han har störst musikskatt av hela gänget.

Det var en sån dag då man inte riktigt visste om det var vår eller höst. I skuggan var det definitivt höst - men i solen kunde det lika gärna ha varit mars-april.

      November brukar vanligtvis vara den jävligaste månaden på året, det kan vi väl ändå slå fast, vad är bra med november egentligen? Fast februari är också där och nosar på titeln, men tack vare att den är några dagar kortare så kammar ändå november hem det.

      Fast det är lite annorlunda i år. Lite ljummare och varmare, emellanåt. Till och med min snuva känns som vår. Jobbig, men ändå hoppfull.

      Skit samma, måndagar är ändå tungrodda. Inte bara för att det är måndag, Upp klockan halv sex, öppning klockan halv sju, jobba till klockan två, hem, upp och fika hos Mormor & Morfar, tillbaka till jobbet klockan fyra för måndagsmöte i två timmar, hem, i bästa fall lite lätt käk, träning klockan sju i Sporthallen med styrkebana och löpning.

      Trots det känns det ändå aldrig för jävligt när man väl kommer hem. Jag känner mig nyttig, som att jag levt och utnyttjat dagen. Fast hade jag fått välja hade det sett annorlunda ut på vissa punkter. Men ändå, nyttig.

Jag har tidigare berättat om min förtjusning över Olle Ljungström. Han tillhör en del av den skaran av sköra, missförstådda och begåvade människor som jag kommit att ta till mitt hjärta - och därför var intresset stort kring lördagens avsnitt av Så mycket bättre, där Olle Ljungström stod i centrum.

      Jag vet inte om man blev så mycket klokare på Olle efter programmet, men vi fick ju i alla fall veta lite mer om hur hans liv sett ut de senaste åren, vilket inte varit någon solskenshistoria direkt. Men nu verkar han vara på benen igen (bokad på Peace & love nästa sommar), och det glädjer mig oerhört.

      Var ju mycket snack om Magnus Uggla's gripande framträdande som framkallade tårar hos de flesta av artisterna, och det blev ju också den stora grejen i programmet. Hans version av Jag och min far, med lite omgjord text för att passa in på Ugglas bortgångna far, var ju väldigt laddad och fin, och där kasserade nog Uggla in några tusen fans ytterligare till sin publikskara.

      Dock grät jag inte, vilket jag brukar göra när det handlar om ämnen som död och föräldrar. Jag ville gärna, men var nog lite för förberedd. Lite för förväntansfull. Men visst fan var det en grymt stark version.

      Gillade även Miss Li's tolkning av Nåt för dom som väntar. Inte lika mörk som Jocke Berg's cover för några år sedan, och inte lika glad som Miss Li's musik brukar vara. Bra, helt enkelt.

      Pugh Rogefeldt safade och gjorde Överallt till gubbrock som inte skiljde sig allför mycket ifrån orginalet, medan Sylvia Vrethammar körde på den inslagna vägen att tona ner låtarna när hon gjorde Du sköna värld lite stillsammare, och tråkigare, än orginalet.

      The Sounds-Maja gjorde mig nog mest besviken. Blev noll ös i hennes version av Norrländska präriens gudinna, och det var helt enkelt ett tråkigt låtval. Hoppas, och tror, på bättring.

      Slutligen Darin. Ännu en discoversion, dessvärre en plågsam sådan, då han slaktade finfina En apa som liknar dig. Tyvärr lär den väl pumpas sönder och samman i radio framöver, och jag är rädd för att denna discofiering av de andra artisternas låtar kommer att fortsätta.

      På lördag är det Miss Li's dag. Kommer att bli mycket intressant.

 

 

I helgen var det så dags. 10 år har förflutit, och i lördags samlades ett antal av vi gamla nior ifrån Centralskolan för en kväll tillsammans.

      Man har ju tänkt på den här kvällen i ett par år nu, och den har känts så avlägsen. 10 år, liksom - det finns ju inte! Inte än.

      Men nu är det så, och nu kom kvällen. Jag kände mig lite lagom obekväm inför det faktum att träffa en massa människor man inte sett sedan skolavslutningen, och inledningsvis blev det också så obekvämt.

      Fast jag hade grundat rätt bra. Vi träffades några stycken hemma hos mig - Stiffa, Melissa-tjejen, Magda, Ekka, Robin Pettersson och Joel Tingvall - och det var ju trevligt, fast alldeles för kort. Blev nästan att dra direkt in till Stadskällaren, där klassträffen var, och väl där möttes man direkt av en välkomstdrink. Några artiga fraser med människor från förr, och sedan delades vi in klassvis vid middagsborden.

      Dessvärre var vi bara nio stycken ifrån våran klass, vilket var jävligt trist, för det var ju främst de personerna man ville träffa, men det var trevligt ändå.

      Lite roligt att se hur en del personer inte förändrats någonting, medan andra förändrats lite mer. Fast i det stora hela pratade jag inte med så många som jag hade förväntat mig. Det var väl delvis mitt eget fel som höll mig på min kant, men känslan var också den att många enbart hade kommit dit för att träffa just sin klass och sina gamla klasskamrater. Där blev jag lite förvånad.

      Men samtidigt är det väl rimligt att det är så. Man har ju inte blivit mer bekant med personer man inte kände för 10 år sedan genom att inte umgås med dem ett smack på 10 år. Den här kvällen hade jag byggt upp till någonting större än den var, och nu går vi vidare. Mot nästa 10 år. Mot 20-årsjubileumet.

      Äsch, summa summarum blev det en trevlig kväll på Stadskällaren, och en mindre trevlig avslutning på kvällen hemma i Kungsör. Whiskey klockan två hos Snygg-Johan kan bara sluta på ett sätt.